En etik för dummies

Mattias Svensson om en bok vars insiktsfulla karaktärer saknar sammanhang

David Brooks.
BOKRECENSIONER

Intresset för dygdemoral har fått ett välförtjänt uppsving på senare decennier. Ekonomen Deirdre McCloskey har gjort dygder till en ledande förklaring till välståndsexplosionen i västvärlden. Och redan genom att göra den egna personens daning och utveckling relevant och inte bara relationen till andra, är dygdemoralen mer intressant än utilitarismens opersonliga nyttokalkyler.

New York Times- och Dagens Nyheter-krönikören David Brooks har alltså med Vägen till karaktär alla möjligheter att addera något klokt. En etablerad skribent, ett viktigt ämne och fascinerande personskildringar. Tyvärr verkar boken skriven för en målgrupp som efter teppanyakihäll, 5:2-diet och Vätternrundan nu känner sig mogen att testa det här med ödmjukhet.

Brooks gör en distinktion mellan två personligheter som han döpt till Adam I och Adam II, vårt karriärjag och vårt moraliska jag. ”Adam I når framgång genom att vinna segrar över andra. Men Adam II bygger karaktär genom att vinna segrar över sina egna svagheter.” Läsaren förmodas vara uttråkat framgångsrik i det förstnämnda jaget, och helt ovetande om det andra. Ändå bär det raskt av genom åtta kapitel om historiska personer som excellerat i sitt renodlande av något moraliskt drag.

För att illustrera att man kan ta ett kliv tillbaka från sina karriärambitioner och först då bli sant bemärkt lyfts Augustinus fram, den religiöse filosofen vars tankar från 400-talet fortfarande diskuteras. Läsaren som följer Brooks råd kan eventuellt bli besviken på utfallet.

Andra karaktärsexempel är Dwight Eisenhower, mästaren på måttfullhet, socialaktivisten Dorothy Day som gjorde dygd av lidandet, och Samuel Johnson, världsbäst på att hantera inre motsägelser.

Brooks älskar att i berättandet om historiska personers moraliska storverk skjuta in uppenbara kontraster mot vår samtids förmodade ytlighet.

”Att vara kär är inte som att köpa en aktie.”

”En person med ett kall ägnar sig inte åt mänskliga rättigheter, åt att bota sjukdomar, skriva en bra roman eller driva ett humant företag för att det motsvarar något slags lönsamhetskalkyl.”

Inte ens på DN:s ledarsida är väl folk så fyrkantiga att detta måste förklaras? Det är som att bli guidad genom ett spännande museum i sällskap av en olidlig lustigkurre. Fast värre. Brooks är nämligen ingen lustigkurre. Han anser sig förmodligen komma med tankar speglandes djupsinne och eftertänksamhet.

I inledningen säger sig Brooks ha brottats med bokens frågor, att han rentav fruktat för sin själ. Därefter finns inte ett spår av någon moralisk kamp, bortom Brooks konstaterande att han kanske varit för framgångsrik i sin materiella och yrkesmässiga karriär.

Dygderna hade annars mått bra av att ifrågasättas. Kapitlet om George Marshall landar i en lovsång till ädelmodet, som bara kan komma till sin rätt genom krig och politik. Den ädle ledaren kan rädda sitt folk. Eller ”omvandla det”, smaka på det uttrycket. Den person som ”tar sin tillflykt” till handel och privatliv är mindre värdig. Att sådant alls kan skrivas efter ett 1900-tal där handel och affärsverksamhet lyft miljarder människor ur fattigdom, medan krig och politiska ledare som känt ett kall förhärjat hela kontinenter.

Utöver ädla ledare hyllas ovillkorlig lydnad och förstås kommer en moralitet om att människolivet ”bör vara väl rotat på något stycke fosterjord”. Libertiner, kosmopoliter och handelsmän och allt de gjort för att länka samman världen via nöjen, kunskap och välstånd har ingen plats i David Brooks moral av kamp och underordning.

I den mån moralen alls hänger ihop, förstås. I kapitlet om Mary Ann Evans (författaralias George Eliot) är sensmoralen att vi inte ska tro på system och högtflygande moraliska mål. I nästa kapitel om Augustinus duger inget mindre än den totala moraliska omvandlingen.

En del moraliska poänger är förvisso både kloka och värdiga. Att våga erkänna misslyckanden och svagheter, be om andras hjälp och förstå värdet av dagliga vanor, etablerade i ständig kamp med vårt sämre jag, som över tid bygger vår karaktär. Men det går inte att komma ifrån misstanken att Brooks mest samlat på sig ett antal punkter som var för sig kan låta insiktsfulla, utan att reflektera över om de alls hänger ihop.

David Brooks lyfter fram mänskliga storverk för att göra billiga poänger, vilket ger en bok fylld av lättläst spänning och påståenden det är blott alltför lätt att nicka bifall till, en Etik för dummies. Vägen till karaktär är inte en bok för den eftertänksamme, utan en bok som låter eftertänksam om man bläddrar tillräckligt snabbt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker