Så tuktas en flicka till kvinna

Viktoria Jäderling läser en roman som till slut skorrar

Foto: ANNA ERICSSON
Märta Fohlin (född 1992).
BOKRECENSIONER

En flicka som ska växa ur flickan och bli kvinna är ett av mänsklighetens stora dramer. ”Mänskligheten” ska förstås retoriskt här, eftersom det blir alltmer oklart vad begreppet består i, vill eller bör en kvinna ens tillhöra mänskligheten?

Frågan aktualiseras i Märta Fohlins andra roman, Sandöflicka, eftersom den så kraftfullt och stundtals klaustrofobiskt framhärdar i sitt enstöriga särartsperspektiv: den rent fysiska känslan när flickan ska tuktas till kvinna, ett utdraget men våldsamt tillstånd där allt trycker på, inifrån och utifrån. På en liten ö dessutom, Gotska sandön, sommaren 1939.

Romanen tar alltså plats vid sidan av de stora världsberättelserna. Hit kommer tidningsnyheterna med båt en månad försent, varför våldet och krigshotet blir obegripligt, avlägset (också för läsaren) – kanske något som mänskligheten sysslar med, medan flickor blir kvinnor.

Flickan Leila framstår över huvud taget som en avart bland de få människor som befolkar ön, i de taktila beskrivningarna av kroppen och naturen. ”Det finns små sammanbundna familjer här men jag är inte delaktig”, står det på ett ställe. Det är med insekternas och blommornas familjer hon hör samman, helt enkelt med den vilda natur som alltid måste benämnas.

Och någon gång i romanens förföriskt rytmiska uppräkning av blom- och fågelarter tänker jag att varför kan inte en fågel bara få vara en fågel – tills jag inser att artbestämningen har sin plats som litterär strategi. Det handlar ju om flickan som knoppande blomma, allt det hos henne som ska definieras, användas och avnjutas, sättas i vas eller kanske pressas i ett herbarium.

Modern Margot har en särskild funktion i detta drama. Hon har plötsligt blivit en främmande: En ”mystisk person”, en ”förklädd”. Någon som jaget hela tiden iakttar, härmar och fjärmar sig ifrån.

Någon som eventuellt ska tvinga Sandöflickan från ön.

Det är ofta suggestivt, blödande. Stilen har en egen hetta, som en tuktad eld.

Fohlin är suverän när hon skriver: ”Natten knakar sig fram när kroppar vältrar i bäddarna.” Eller: ”Jag saknar kunskap om när en flicka är tillräckligt gammal för att bli just tillräcklig.”

Eller som när jaget drar sig undan barnsligheten, öns lekande småpojkar, bredvid vilka hennes kropp är ”enorm och djup”. Här finns en brådmognad, ett allvar och en språklig virtuositet som i sina mest skärpta stunder påminner om Maria Zennströms första roman Katarinas sovjetiska upplevelser (2001).

Men urtexten är förstås Mare Kandres klassiska roman Bübins unge från 1987 vars berättare en gång slog fast: ”Ingenting här är som jag”. Det finns gott om andra goda referenser från skilda decennier: Agneta Pleijels Hundstjärnan (1989), Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa (1998), Annika Korpis Hevonen häst (2003), eller varför inte serieboken Kvinnor skriver bara serier om mens (2014).

Fohlins andra roman är lovande, ungefär i samma grad som debuten från 2014, Jag duger inte åt lycka. Den lever länge på sin rytmiska känsla, de friska betraktelserna. Men här finns också en medvetenhet hos jaget om hennes egen – romanens – dramatiska tunnelseende, hur det till slut blir kvavt och reducerande.

Jag börjar längta efter missljud i stringensen, en förrädare, en ­liten räv. Andra människor. En dörr måste låsas upp, öppnas – och det gör det till slut.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker