Pappas lilla mördare

Jenny Högström hyllar en storartad bok av Linda Boström Knausgård

Linda Boström Knausgård.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Minns du hur det var att vara barn? Minns du hur det var att ha en hemlighet som kanske egentligen var lite för stor? Som blev alltmer omöjlig att avslöja för varje sekund. Plötsligt var du instängd i den där hemligheten, ensam med den.

För flickan i Linda Boström Knausgårds nya roman består hemligheten i ett brott som när boken börjar redan är begånget. Hon önskade livet ur sin far, hon bad till Gud att han skulle dö – och han dog. Fadern hade då med sin psykiska sjukdom och oberäkneliga beteende gjort livet outhärdligt för resten av familjen: modern, som beskrivs som en naturkraft som håller ihop alltsammans, flickans våldsamma storebror, och så hon själv.

Ja, äntligen dör han och lämnar dem ifred. Kommer inte längre plötsligt klättrande uppför stupröret och bryter sig in. Flickan är lättad men tar också på sig skulden: med barnets paranoida, liksom magiska logik är detta naturligtvis hennes verk. Och med samma obönhörliga logik måste hon hädanefter vara tyst.

Hon beskriver det med följande lakoniska rader som osar Doktor Glas: ”Kanske var det så att jag slutade tala för att min önskan hade gått i uppfyllelse. Man tror att man vill att det man önskar slår in. Men det vill man inte. Man vill aldrig få sina önskningar uppfyllda. Det rubbar ordningen. Ordningen så som man egentligen vill ha den. Man vill bli besviken. Man vill såras och kämpa för sin överlevnad. Man vill få fel presenter på födelsedagen. Man kan tro att man vill få det som man har tänkt, men det vill man inte.”

För flickan blir tystnaden ett sätt att ta makten över sitt liv. En vägran att finna sig i moderns mantra: ”Vi är en ljus familj.” Istället går hon med öppna ögon ut i mörkret: ”Tystnaden hade alltid legat där som en möjlighet. Ett svart golv att stiga ut på.”

Hon vägrar helt enkelt att leva upp till de krav som ställs på henne – både av henne själv och av omgivningen, men ändå främst av modern, som är en mycket vacker, charmig och driven skådespelerska och som så gärna vill ha vackra och kreativa barn. Flickans passivitet träffar rakt på moderns ömma punkt.

Hennes vägran har också med kroppens förvandlingar att göra. Växandet, som flickan kallar det. I Lina Kalmtegs nyss utkomna debutroman Jag såg livet tvingas i mig, försöker den femtonåriga Hannah hejda vuxenblivandet genom att svälta sig själv. Ellen, som hon heter hos Linda Boström Knausgård, väljer att avstå helt från att kommunicera.

Barndomen är en magisk tid, och här, i de tidiga tonåren och med tystnaden som sin följeslagare, blir den till en sorts vansinne.

Dessutom hemsöks hon, precis som i Thérèse Raquin eller vilken klassisk skräckberättelse som helst, av den döde fadern. Och de familjemedlemmar som är kvar bildar en triangel som kan påminna om Marguerite Duras självbiografiska romaner. Hos både Duras och Boström Knausgård får den våldsamma brodern på något sätt hållas. Och modern bedriver en heroisk kamp, ensam med sina barn. En kamp för att överleva. Men här är eländet inte materiellt utan består enbart av deras gemensamma hemligheter, deras skuld, deras skam. Och den antydda faran att faderns psykiska sjukdom ska gå i arv.

Nej, Linda Boström Knausgård väjer inte för det mörka och hemska i sina familjedramer. Samtidigt är hennes prosa vacker, klar och precis och jag tycker väldigt mycket om den här romanen, som jag läser så gott som i ett svep.

Efteråt går jag och tänker på en kort passage där flickan städar sitt rum. Sällan har jag läst en så njutningsfull litterär skildring av städning. Det är något med vardagens omsorg: sådant kan vara livsavgörande. Också maten framstår som underbar: en formfulländad frukost som hennes mamma serverar, en lunch som de lagar tillsammans.

Det är någonting med symbiosen med modern som står på spel. Trots sina brister och desperata försök att utmåla familjen som ”ljus” framstår hon som både lyhörd, stark och oerhört solidarisk med sina barn. Men något måste förändras.

Omslagsbilderna till Linda Boström Knausgårds två tidigare prosaböcker Grand Mal och Helioskatastrofen, utgörs av överexponerade närbilder av flickansikten. Här är det istället en svartvit gestalt av en flicka eller kvinna som vänder sig bort. En av många storartade saker med Välkommen till Amerika är att hon trots allt tillåts att göra det.

FAKTA

Roman

Välkommen till Amerika

Linda Boström Knausgård

Modernista