Hjärta och svärta

Kristofer Folkhammar om Lina Wolffs blixtrande rappa roman

Foto: Christine Olsson/Scanpix
Lina Wolff
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Den tredelade romanen De polyglotta älskarna börjar hos Ellinor. Hon rör sig från armarna på sin första pojkvän Johnny, som lär henne slåss, till alkoholiserade Klaus, som lovar henne ett tryggt liv med en årslön på banken, vidare ut i dejtingsajternas marknadsmässiga jaktmarker. Där ska hon skriva för första gången.

Hon brukar inte läsa böcker, "ordlös och genuin" kallas hon av en ung beundrare på nätet, men hamnar hemma hos en lynnig och våldsbenägen litteraturkritiker. I hans ägo finns ett manuskript av en författare han dyrkar, och detta manus, denna bok i boken, ska binda samman Ellinor med romanens nästkommande berättare: Max Lamas som söker, och får en skymt av, den perfekta kvinnan. Och slutligen Lucrezia, dotterdottern till en italiensk markisinna.

Romanen är full av självförhärligande mäns pretentiösa fantasier om kvinnorna de åtrår, och dessa kvinnors sätt att orientera sig i det heterosexuella spelet. Rika kvinnor, obildade kvinnor, åldrande kvinnor, skånska kvinnor, blinda och smått profetiska kvinnor – alla skänks de genom Lina Wolffs syrliga prosa en sorts glans i sina respektive strategier. Hur illa det än går.

Starkast drabbar den svårfångade karaktären Ellinor. Det är något med hennes sätt att vara ensam på som blir så samtidigt obarmhärtigt och självlysande i Wolffs gestaltning. Prosan kränger, kastar sig, låter aldrig något i berättelsen vila och bli säkerställt. Men Ellinor verkar lugn. Hur mycket hon än minns och är med om.

Ellinor virvlar sakligt och distanserat genom sin skiftande tillvaro. Möten med olika sorters manligt våld – idealiserande, handgripligt, sexuellt, textuellt – bemöter hon med en kusligt praktisk nykterhet. Ett ensligt skratt framför dejting-skärmen. En välriktad hämndaktion för ett övergrepp räcker för att det ska gå att stanna kvar hos förövaren.

Ellinor är ett oinskränkt psyke som finner sig både i sin maktlöshet och ser sin handlingskraft. Med absolut samtidighet är hon desperat och okränkbar.

Kanske är det för att omslagsfliken upplyser om att Lina Wolff varit bosatt i Spanien som jag kommer att tänka på Pedro Almodóvars filmer när jag läser hennes nya roman. Kanske även för att Wolff också skildrar ett slags kvinnovärldar i ett köttigt gestaltat mansuniversum. Och kanske lite för att romanens trådar knyts ihop i en lång monolog på slutet.

Men framförallt handlar det om tempot. Takten. Det där blixtrande, högklacksklickande rappa berättandet som för varje mening vrider upp intensiteten i texten. Det går fort. Texten och dess berättare växlar klipskt mellan vardag, häftigt känslopatos och mild absurdism. En på samma gång burdus och chosefri stil, som jag ganska sällan stöter på i svensk prosa. Oftare i den danska. Exempelvis hos Pia Juul och Christina Hesselholdt.

Wolff skriver en sorts svärtad, hjärtslitande satir över könsmaktsordningen, där tempot i den svängigt uppfinningsrika – och sjukt snygga – prosan komplicerar, roar och jävlas med de vältaliga älskare hon tagit sig för att porträttera.

FAKTA

Roman

De polyglotta älskarna

Lina Wolff

Albert Bonniers förlag