Guillou leker med sin egen biografi

Per Svensson har läst sjätte delen i Jan Guillous romansvit

Jan Guillou har hunnit fram till 50-talet i sviten om 1900-­talet.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Historien har hunnit ikapp Jan Guillou. I sjätte delen av hans romansvit om 1900-talet heter huvudpersonen, tillika berättaren, ­Eric. Han är dotterson till järnvägsbyggaren, storviltjägaren och patriarken Oscar Lauritzen. När Äkta amerikanska jeans tar sin början är det 1953 och den ­nioårige Eric Lauritzen bor i Saltsjöbaden där alla människor är ”vanliga”, det vill säga överklass.

Han har påfallande mycket gemensamt med sin upphovsman och med upphovsmannens alter ego Erik Ponti, huvudperson i Ondskan (och biperson i flera andra Guillou-romaner, också denna): Son till försvunnen fransman. Blir systematiskt misshandlad av mammans nye man. Relegeras från läroverket. Skickas till en pennalistisk internatskola.

Men Äkta amerikanska jeans är inte i första hand en variation på Ondskan. Guillou är också på spaning efter den tid som flytt, och berättelsen om 50-talet tar avstamp i en möjligen överpedagogisk men effektiv bild.

Eric och hans klasskompisar Johan och Anders har smugit sig in i familjen Lauritzens stora garage. Där finns tre bilar. En av dem ser ”snäll” ut. Det är en Volvo PV 444. Kompisarna är måttligt intresserade.

Desto mer imponerad blir de av en sprillans ny Cadillac med V8-motor. Den är inte snäll, tvärtom: ”… den amerikanska bilen såg ut som en späckhuggare med rovdjursögon brett isär och ett skräckinjagande gap med två rader blänkande tänder.” Längst inne i garaget, dold under en tung presenning finns en tredje, jättelik bil. Pojkarna avtäcker den, och Anders visslar till: ”Jäklar alltså, det var alltså en Hitlersläde!”

Den svarta Mercedeslimon har gömts undan till förmån för en amerikansk lyxbil. Sverige, och inte minst då dess överklass, har lämnat sitt förtyskade förflutna bakom sig för att i stället bejaka en accelererande amerikanism. Man väntar sig att Guillou ska vrida och vända på den tidsbilden, att man ska få läsa en berättelse om omprövning, anpassning och opportunism, kanske också om oförbätterlighet och ideologisk kontinuitet. Man får veta att Erics morfar och mormor, trots Cadillacen i garaget, ogillar det amerikannska (med två n). Men mycket mer än så blir det inte. Berättaren är ju ett barn, med ett barns brist på referenser och med ett barns begränsade reflektionsförmåga. Varför har Guillou gjort det så svårt för sig?

I några inskjutna passager som uppges vara skrivna i maj 1968 korresponderar Eric med sin ”tant” Johanne. I den närmast föregående romanen i sviten, Blå stjärnan, var hon brittisk agent. Nu är hon ”en av landets mest fruktade litteraturkritiker”, verksam på Dagens Nyheters kulturredaktion, och det är uppenbarligen hon som ålagt sin unge släkting Eric en litterär övningsuppgift, just den roman vi läser.

Detta lite krystade upplägg ger Jan Guillou chansen att leka med sin egen biografi och desarmera sina kritiker. Det kan vara honom väl unt. Men man hade önskat att han också givit sig själv lov att tränga djupare in i de mörka och djupa raviner som då och då öppnar sig i texten, som när Oscar Lauritzen en julafton hetsar sina barnbarn att slåss, som kamphundar, för att bekräfta att Eric är den mest lämpade att så småningom ta över som klanhövding.

Man hade, kort sagt, gärna sett mer sammansatta bilder av såväl Eric som 50-talet.

Nu blir romanen till sist framför allt ett hjältinneporträtt av Erics kämpande kompismamma, och en lite Lasse Åbergsk nostalgikavalkad (Coca Cola, Elvis, Ingo).

Som alla vet kan det vara svårt att utföra komplicerade rörelser i alltför trånga jeans.

Per Svensson

Jan Guillou medarbetar i Aftonbladet, därför recenseras boken av Per Svensson, Sydsvenskan.

ARTIKELN HANDLAR OM