Dotter till en hemlig Helmer

Pia Bergström om ”Helmers vals” av Aino Trosell

BOKRECENSIONER
Foto: Jane Morén
Aino Trosell.

BOKRECENSION. I Helmers vals berättar Aino Trosell om sin far Helmer, född 1902 i en liten gård utanför Malung. En man med många talanger som fick uppleva nästan hela 1900-talet och Fattigsveriges förvandling till modern urbaniserad välfärdsstat.

Som barn vallade han kor i skogen och satte upp kolmilor med fadern. Han harvade, plöjde och tröskade, mockade och bar in ved. När han gått ut folkskolan arbetade han som skogshuggare, sen som skinnsömmare.

När arbetarungdomen i trakten startade nykterhets­logen Morgonljus på 30-talet var han en av de drivande. Man får också veta att han läste mycket, även de litterära klassikerna, att han spelade dragspel och var bra på att teckna. Men vad han tyckte om dotterns böcker får vi inte veta. En sån dialog mellan generationerna hade varit mycket givande.

En riktig människa är i sin totalitet ogreppbar, på många sätt hemlig. När dottern ska fånga Helmers liv i backspegeln gör hon impressionistiska nedslag i olika tider, gör honom till central figur i en svängig och fascinerande arbetar- och bygdehistoria. Särskilt hans ungdomstid med gökottor, bydanser i korsvägar, flirter och politiska diskussioner är underbart livfullt skildrad.

Men Trosell har haft svårt att stänga in denne hårt kroppsarbetande och märkligt sorglösa nykterist och waerlandist, socialist och humanist i någon igenkännbar form eller kliché, han är liksom vildvuxen på sitt eget sätt. En jävel på att hålla låda om politik och berätta historier och spela schack, urdålig på att städa och se andras behov.

Helmers vals kränger och byter fot, barnets sorg, besvikelse och ilska över en disträ och självtillräcklig pappa bryter ofta igenom de roliga och erkännsamma anekdoterna.

En typisk sån är familjehistorien om när han efter det sena giftermålet med vackra, krävande och trätande Edit helt enkelt glömde bort att han skulle hämta hem henne och första barnet från BB. Han förlorade sig i stället i infallet att skriva en begravningsdikt till sin döde vän Sjungare-Lars. När den nyblivna mamman som till slut tvingats ta en dyr taxi kommer in genom dörren tittar han förvånad upp. Det har hunnit bli kväll och han har inte heller röjt upp i lägenheten som hunnit sunka till sig ordentligt den vecka hon varit borta. Denna händelse blev ett av moderns favoritbevis för hans allmänna hopplöshet.

Men dottern vill minnas andra saker. Hans snällhet, allt han kunde svara på om man frågade. En magisk roddtur med tunga rivningsstockar över sjön i beckmörkret, bara lillflickan och pappa, till fäbodvallens stugbygge. Stämningen, ljuden av de jämna årtagen och hur absolut trygg hon ändå var fastän lasten var så tung.

En urscen för faderskärleken. Som den borde vara.

Även om Helmer förblir undflyende är scenerna laddade med längtan och starka spänningar. Jag gillar Trosells skrivstil, hennes oslipade öppna berättarflöde kombinerad med en bitsk svärta där så mycket saknad och brist och sammanbiten duktighet är underförstådd. Motsättningarna ryms, får finnas. Man känner verkligen hur dottern kämpar för att uppskatta den Helmer var, även om han i stort sett struntade i henne.

FAKTA

ROMAN

» Helmers vals

Aino Trosell

Lindelöws

ARTIKELN HANDLAR OM