Ett eget universum

Kristofer Folkhammar läser Signe Gjessings slipade naturlyrik

BOKRECENSIONER
Signe Gjessing, dansk poet.

För några år sedan översatte Ann Jäderlund den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830–1886). I den vackra volymen Gång på gång är skogarna rosa, blev tolkningarna – ofta via den bokstavliga översättningens plumpa svindel – lika mycket en ny Jäderlundsamling, som en ny Dickinson på svenska. Det stod tydligt hur bra det gick att foga Dickinsons söndrade syntax och dovt dunkande hjärtslag in i den omisskännliga Ann Jäderlund-dikten.

Med denna Dickinson-översättning i minnet framträder renheten, och kanske prydligheten, i danska Signe Gjessings debutbok Ut i det o-lösa, desto starkare. Poeten Jäderlund syns inte till i översättaren Jäderlunds verk på något påfallande sätt den här gången.

I Gjessings bok slår ett tungt, sjövilt bildspråk med uttryckliga hälsningar till symbolisten Arthur Rimbaud (1854–1891) emot en. Bildmättade perceptionsstudier hålls ihop och görs eleganta genom konventionell meningsbyggnad, och framför allt ett starkt och klart ”Jag”, på lyrisk upptäcksfärd i kosmos.

Det handlar om en återhållsam men associativ naturlyrik som undersöker hur ljus faller, och hur man kommer upptäcka stjälkar på stjärnorna om man lärt sig ordet för ”blomma”. Framför allt handlar det kanske om ett möte med språket i sig. Som möjliggörare. Som lekplats och smyckeskrin.

Det är både charmigt och intelligent, och ibland överilat flummigt. Det känns friskt och krispigt att läsa. Månskenet i havet böjer sig efter ett mynt. Diktjaget har en gång lovat regnet att visa det hypotetiska i världen för det.

Mot slutet av samlingen står det: ”Det var en gång en utsatt / position, vi kallade den jag, själva var vi du. Jag är en av / platserna med den bästa utsikten, så olyckligtvis slog vi oss ner / där. Vi skulle varit kvar i du, för det är det vi hela tiden ser / ut på.”

Det är en hisnande utsikt Gjessings ”Jag” bänkar sig framför. Språket är ”Ett bredbart universum” där perspektiven skevar och proportionerna dansar. Korskopplingar äger rum i genomsläppliga diktsfärer av luft, vatten och ljus. Avskalade från omständigheter som tid, plats och vad för sorts kroppar som gömmer sig bakom pronomen.

Men det där ”olyckligtvis” då? Jag anar att Gjessing vill visa medvetenhet om det auktoritära i sin egen diktarpositionen: Ett historielöst och liksom obefläckat ”jag” som betraktar och konstruerar existensen. Ett bildskapande som fritt domesticerar och böjer fram tillvaron efter eget bevåg.

En sådan kritik mot metaforer och centrallyrik stod stark i den yngre skandinaviska poesin för något decennium sedan. Och de senaste åren är det som om den där kritiken omvandlats från en konceptuell och väldigt brainy sorts dikt till pratigare strömningar, som betonar den diktande kroppens plats i samhället hon skriver från, ofta med självbiografiska drag. I dansk poesi finns stjärnor som Yahya Hassan, Asta Olivia Nordenhof och Bjørn Rasmussen. Gjessing skriver alltså med vetskap om, men på tvärs mot, dessa riktningar.

Ut i det o-lösa är ett självständigt universum i samtidspoesin, med sitt blankt tecknade jag och sin vilda bildvärld. Och i likhet med den åkallade Rimbaud förändrar kanske inte dessa dikter världen. Men väl hur det går att bära sig åt med språket vi frammanar den med.

FAKTA

POESI

» Ut i det o-lösa

Signe Gjessing

Övers. Ann Jäderlund

Modernista