Medier blundar för jihadister

Ann Charlott Altstadt om en viktig granskning av den växande svenska islamismen

Foto: Michael Abrahamsson/TT
Slåss för IS Cirka 300 svenskar har åkt till Syrien för att strida med IS. Samtidigt ökar radikaliseringen av unga muslimer i svenska förorter, visar boken ”Svenska IS-krigare”.
BOKRECENSIONER
Foto: MARCEL PABST
Magnus Sandelin.

BOKRECENSION. Sedan Magnus Sandelins förra kartläggning Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken kom ut 2012 har islamismen, i och med Syrienresenärerna, fått status som allvarligt samhällsproblem. Vid senaste årsskiftet hade cirka 300 personer lämnat Sverige. I dagsläget har dock resorna avtagit medan radikaliseringen är på frammarsch, enligt Sandelins uppdaterade undersökning.

Innan Syrien utropades som platsen för det slutgiltiga slaget reste svenska jihadister främst till Afghanistan och Irak. Sandelin beskriver personerna runt Brandbergenmoskén i Stockholm, den tidens centrum för terror och rekrytering med al-Qaidas andre man i Irak som nyckelperson. I dag, när Göteborg är överrepresenterat när det gäller jihadresor till Syrien, riktar Sandelin särskild uppmärksamhet mot nätverken runt Bellevuemoskén. På ett möte uppmanade exempelvis två inbjudna dansk-somalier till jihad. Den ene sprängde senare sig själv och 24 andra på ett hotell i Mogadishu. Den andre bröt sig in hos en av tecknarna bakom Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och försökte mörda honom med en yxa.

Magnus Sandelin redogör för den jihadistiska miljön: dess plattformar, ideologer, nyckelpersoners aktiviteter och inbördes relationer. Den sakliga framställningen är knapp på egna slutsatser förutom kritiken mot myndigheter för att ha reagerat för sent. Men han konstaterar också att journalister och debattörer avfärdat allvarliga varningssignaler, som exempelvis Rosengårdsrapporten 2010. 

De två terroristrättegångarna 2010 och 2012 i Göteborg är, enligt min åsikt, belysande exempel på hur inflytelserika offentliga röster faktiskt blundat för fakta om svensk islamism. Medierapporteringen handlade, enligt Sandelin, om skuld- och rättsäkerhetsfrågan trots att de våldsamma jihadistiska nätverken fanns beskrivna i det omfattande förundersökningsmaterialet. Kunskapen fanns men nådde inte allmänheten.

2010 stod Mohamoud och Billé anklagade för stämpling till terroristbrott. Mohamoud lämnade sitt kriminella umgänge efter att hans muslimska friskola besökt Saudiarabien och började leva efter Koranen. Han gifte sig med en 14-åring, som snart blev gravid. De reste till Somalia för att leva under sharialagar. Mohamoud deltog i al-Shabaabs träningsläger och efter avlyssning drog Säpo slutsatsen att han skulle utföra ett självmordsattentat, oklart var. Billé misstänktes också, efter avlyssning, för att ha liknande planer.

De fälldes i tingsrätten och Aftonbladets krönikör Jan Guillou hävdade att domen var rasistisk och att Sverige förföljer muslimer med en lagstiftning som endast motsvaras av nazitidens Tyskland. Och Oisín Cantwell, också Aftonbladet, raljerade över hur åklagaren framställde al-Shabaab som en ”farlig” organisation och menade att männen riskerade att bli dömda för att de var troende muslimer med fel hudfärg. De friades i hovrätten men Aftonbladet skulle senare avslöja att Billé var drivande i en extremistisk grupp i Stockholm och 2014 avreste till Syrien, dit både män och kvinnor följde honom.

När tre män 2012 åtalades för förberedelse till mord på Lars Vilks var mediekritiken mot Säpo och åklagaren än hårdare. Cantwell skrev att hon hade rasistiska motiv och ”var känd för att vilja göra muslimer till terrorister”. Enligt Sandelin höll domstolarna med åklagaren och konstaterar att männen skulle sammanträffa med Vilks och med hovrättens ord var de inte ”främmande” för att använda de knivar de bar vid gripandet. Bevisningen räckte dock inte till mer än brott mot knivlagen. En av männen reste till Syrien 2013 efter att ha fått 135 000 i skadestånd.

Sandelin spekulerar inte kring journalisternas tystnad. Men jag antar att det beror på genomslaget för den identitetspolitiska världsbilden i offentligheten, som till viss del också överensstämmer med både den radikala och moderata islamismens ideologi. Enligt dess företrädare är islam och muslimer satt under ständig attack av en oenhetlig skara av kristna, judar, otrogna muslimer, myndigheter, polis- och säkerhetstjänster, USA, västmakter, rasister, islamofober, med mera.

Några av islamismens fiender tillhör alltså vänsterns traditionella motståndare och bland de mest förtryckta är också, enligt delar av vänstern, en heterogen samling som på identitetspolitiskt manér tvingats ihop under beteckningen muslimer. Konsekvensen blev att det i medierna inte framstod som om det var enskilda individer med kopplingar till terrornätverk som åtalades i Göteborg. Männen gjordes i stället till representanter, inte för islamism, utan för alla Sveriges muslimer.

När den identitetspolitiska vänstern, journalister, debattörer och postkolonialt inriktade forskare inte gör klart att radikala nätverk är ett hot mot samhället, att hotet endast utgörs av en liten minoritetsgrupp och att samhällets åtgärder är menade, missriktade eller inte, att förhindra att den växer, så sviks den stora majoriteten. Alla med ursprung i muslimska länder riskerar därmed att förknippas med islamism.

Och när föreställningen sprids om ett Sverige där alla ”muslimer” förtrycks eller riskerar att hamna i domstol på grund av islamofobi och rasism så styrker det inte bara de moderata och radikala islamisternas ideologi. Att betrakta enskilda extrema individer som representanter för en stor oenhetlig majoritetsgrupp riskerar också att bekräfta de högernationellas vridna syn på alla muslimer som potentiella terrorister.

I och med domen i Göteborg 2015 mot de svenska jihadresenärer som deltog i de makabra avrättningarna i Aleppo så antar jag att hoten från de islamistiska nätverken inte längre kan avfärdas. Och Sverige är förhoppningsvis inte i dag en fristad för terrorister, som al-Qaidas nuvarande högste ledare Ayman al-Zawahiri påstod i den handskrivna manual för självmordsbombare som hade Brandbergenmoskéns adress på framsidan.

Men hur kan jihadismens uppsving förklaras? Jag tror det handlar om att islamism, nazism och högernationalism är de enda rörelserna i dag som kan locka anhängare till en verklig motkultur; en tydlig skillnad mellan ont och gott och en vision om ett framtida helt annorlunda samhälle. Kanske handlar därför islamismen liksom högernationalismens uppsving, globalt och i Sverige, mer om utbud än om efterfrågan.

Fenomenen vittnar bland annat om att vänsterns organisationer har retirerat från verklig systemkritik, tappat förmågan att förklara världen och därmed att formulera några genomgripande alternativ för en alternativ samhällsordning. Och det ideologiska tomrummet fylls av höger- och vänstergrupper med identitet och livsstil på agendan.

FAKTA

SAMHÄLLE

» Svenska IS-krigare

– från al-Qaida till Jihadi Cool

Magnus Sandelin

Fri tanke förlag