Mysigt med GW

Anna Andersson om en som vet hur deckarslipstenen ska dras

Foto: Thron Ullberg
Leif GW Perssons ”Kan man dö två gånger?” innehåller ett minimum av våld och ett överflöd av kunskap.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Känner ni till den där gamla tv-serien Alfred Hitchcock presents? Det var en serie korta deckare eller thrillers, som introducerades av Hitchcock själv, med sin egna omisskännliga ton. Jag kommer att tänka på den när jag läser Leif GW Perssons introduktion till sin nya bok: ”Detta är en ond saga för vuxna barn …”

Persson har också ett helt eget tilltal, som gör att man liksom lutar sig tillbaka och slappnar av, trygg i förvissningen om att han verkligen kan berätta en historia.

I Kan man dö två gånger? är den sluge Evert Bäckström tillbaka i centrum av berättelsen. Han hamnar där sedan hans granne och beundrare, Edvin, 10, på sitt sjöscout­läger gör ett fynd med ”tydliga polisiära förtecken” – en dödskalle – som han genast och självklart tar vidare till Bäckström. En polisutredning vidtar, en historia rullas upp.

”Kan man dö två gånger?” är en modern mysdeckare, och det är ett gott betyg. Den har personer som man tycker om att följa – Persson har i ­sina deckare skapat ett persongalleri som han kan flytta runt bland, i en bok är Lisa Mattei huvudperson för att sen spela en biroll i nästa – och det är ett dagens Stockholm man känner igen sig i. Inte sen Harry Fribergs dagar i Stieg Trenters böcker har väl någon bokfigur smort kråset på Stockholms bättre krogar så som Evert Bäckström gör.

Dessutom: trots att det är en mordhistoria så innehåller boken ett minimum av våld. Till skillnad från en del branschkollegor, vars enda sätt att variera sig tycks vara att hitta på nya makabra sätt för vettlösa psykopater (alltid vettlösa psykopater) att ta livet av folk, så vet Persson att det räcker med ett skott i huvudet. Pang. Det är sen spänningen tar vid.

Man ska heller inte bortse från myset i att läsa Leif GW Perssons uppgörelser med inkompetenta polischefer och felrekryterade åklagare, parallellt med hans hyllning av idogt, metodiskt polisarbete. Om ­bara de riktiga poliserna kunde få jobba i fred för sina okunniga chefer skulle mycket vara bättre i det här landet, förstår man.

Oftast bidrar den omisskännligt perssonska tonen bara till den trygghet man känner som läsare men ibland riskerar det att slå över i ­manér. Många karaktärer uttrycker sig lite väl lika, på professorns torra, understated kanslisvenska, men när till och med 10-årige Edvin låter så blir det lite för mycket. Han ska förvisso ­vara ett lillgammalt barn men inte ens ett sådant låter 2016 som Karl-­Bertil Jonsson.

Det händer att texten tappar i tempo och läsaren i intresse. Det kan bero på att Leif GW Persson vet lite för mycket. Att han på sina fem fingrar kan hur svenskt rättsväsende hanterar en mordutredning skänker bara trovärdighet till historien, även om det blir väl mycket polisbyråkrati ibland.

Men det är inte bara detta Persson kan mycket om. Han kan även en hel del om till exempel vapen, Bullens pilsnerkorv, forna tiders kofärjor och mjölkkannor med mer, och emellanåt blir det helt enkelt för många detaljer som faktiskt inte spelar någon roll för den historia han berättar.

Men det är bara randanmärkningar. Få vet som Leif GW Persson hur en deckarslipsten ska dras. Allt får sin förklaring, ingen ledtråd lämnas hängande. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av historien.

FAKTA

DECKARE

» Kan man dö två gånger?

Leif GW Persson

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM