Mer erotik än politik

Claes Wahlin imponeras av ”Saturnus tecken” av Ulrika Kärnborg

Foto: TT
Ulrika Kärnborg.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Utan tvivel har Hilary Mantels båda romaner om Thomas Cromwells intriger under Henrik VIII, Wolf Hall och Bring up the bodies, varit en inspiration för Ulrika Kärnborgs roman om Axel Oxenstierna, Saturnus tecken. Romanens ena motto citerar en annan Cromwell, Oliver, som uttalar sig om Oxenstiernas talanger. Man kan läsa det som en diplomatisk hommage till den engelska kollegan.

Oxenstierna var Gustav II Adolfs närmaste man och den som såg till att Sverige blev administrerat. Bland alla hans uppdrag å kungens vägnar är han i dag kanske mest ihågkommen för de ämbetsverk han grundade som fortfarande är intakta, som Svea hovrätt och Postverket (vad som nu är kvar av det).

Organiserandet av en stat är knappast det mest spännande romanämnet, så Kärnborg låter romanen utspela sig runt Oxenstiernas hemforslande av Maria Eleonora av Brandenburg, som blev kungens gemål och mor till Kristina, sedermera drottning. Det var ett besvärligt uppdrag, om än inte lika känsligt som Thomas Cromwells delikata ansträngningar att skaffa den ena hustrun efter den andra ur vägen vartefter Henrik VIII tröttnade.

Mantels romaner är skrivna i historiskt presens. Till skillnad från läsarna vet inte Cromwell vad som komma skall. Berättarens lojalitet med Cromwells begränsade perspektiv är fullständigt. Så även hos Kärnborg, som efter en inledande tillbakablick från 1632, låter historien löpa från 1600 och fram till strax efter konungens död i fält.

Kärnborg skriver in sig i fyra olika medvetanden: Oxenstiernas, Gustav Adolfs, den blivande drottningen Maria Eleonoras samt hennes narrinna, Elisabets.

Oxenstierna är inte lätt att få grepp om. I Gunnar Wetterbergs tusensidiga tvåbandsbiografi – Kanslern Axel Oxenstierna (2002) – förblir objektet tämligen svårfångat. I Kärnborgs roman är det också han som får minst kött på benen; som består han själv av intet mer än bokföring och paragrafer. Gustav Adolf lånar drag av den Falstaff som Shakespeare nyligen ­hade förevigat i Elisabeths England, en gladlynt frossare med lust för kvinnor och krig. Förebildens kvickhet försvann dock i översättningen.

Det är i stället kvinnorna som skildras tydligast. Elisabet, en av de kortvuxna som Maria Eleonora hade hos sig som divertissement, framträder genom sina ”Användbara Anteckningar”, där hon beskriver sin tid innan och under hovlivet, ett slags spion till läsarens fromma. Maria Eleonora framstår vartefter som romanens egentliga huvudperson, hennes förälskelse i Gustav Adolf är lika stark som hennes saknad när han är ute på krigarstråk. Hon blir mycket kropp.

Liksom i Kärnborgs debutroman Myrrha, som skildrade förhållandet mellan en piga och gentleman under den viktorianska tiden, får erotiken stor plats, så pass stor att den mer reflekterar vår tids intresse, än 1600-talets. Det blir mer stormakts­erotik än stormaktspolitik.

Historiska romaner måste alltid välja en språknivå, oftast, som här, sker det genom att undvika en alltför modern vokabulär som lätt kan uppfattas som anakronistisk. Kärnborg håller ett jämnt tempo, en viss lakonisk meningsbyggnad präglar berättandet och hon vet att låta liknelserna vara fästade i romanfigurernas värld. Dialogerna är lite svagare, de sitter lösare hos personerna och i tiden.

De historiska hållpunkterna infogas ofta elegant i historien (med vissa friheter mot kända fakta), men som en fond mot vilken kärlekshistorien utspelar sig. Spelet mellan kungens gemål och kanslern, liksom övrigt maktspel, blir sällan mer än biroller i dramat mellan kungen och Maria Eleonora, vilket kanske är synd, men må förlåtas då Saturnus tecken trots enstaka brister imponerar.

FAKTA

ROMAN

» Saturnus tecken

Ulrika Kärnborg

Natur & kultur