Gardells blågula dunster

Ann Charlott Altstadt om en jagfrossande kändis med en banal bild av det nya Sverige

Foto: Magnus Wennman
Jonas Gardell.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Vilka kändisar kan göra en Jonas Gardell? Att fläska på med en självcentrerad fotoorgie i coffetable-fomat under beteckningen biografi. Bara på besök påminner om ett praktfullt programblad till galaföreställningen om Gardells liv och karriär med vännen/fotografen Stellan Herner som medregissör.

Fotofrossandet i det egna jaget, det finns några ensemblebilder också, vittnar förstås om att Gardell har en masspublik som älskar Jonas lika mycket som han själv. Han har dock aldrig dolt sin narcissism, den är en del av framgångskonceptet.

Gardell är underdoggen som står upp för alla utstötta, märkliga, ovanliga och jättevanliga så vi förlåter honom för att han står så ini hellskotta mycket upp för sig själv. Och vi vill vara en del av Gardells strålande triumfatoriska revansch på alla mobbare från skolgård till riksdagsbänk då hans grandiosa uttryck dämpas av den sällsynta blandningen glam, groteskerier, seger och sårbarhet. 

Men hellre än att se på Jonas, vill jag läsa mycket mer. Gardell är förstås fri att bygga monumentet över sig själv efter eget behag. Men det finns så många aspekter av hans liv som denna välsnitslade eleganta språngmarsch över livshändelser, romaner och scenproduktioner hastar förbi. Den utstötte oförlösta fattiga författaren i skuggmiljöer vinner folkets kärlek, skaffar barn och får mingla med kungahuset. Jag skulle så gärna vilja ta del av hur det verkligen såg ut på djupet under texternas yta. 

Gardell lägger grundstämningar, i romaner som intervjuer, genom starka bilder och laddade symboler. I biografin låter han de senaste trettio årens mest omskakande händelser, som Palmemordet, Tjernobyl och Estonia, rama in berättelsen och våra kollektiva känslor skapar tidsatmosfär. Han flaggar för att denna metaforteknik även ska användas i nästa stora arbetsprojekt. Under arbetsnamnet ”Vad hände egentligen” vill Gardell i kommande produktioner förklara Sverige och sverigedemokraterna genom att förlita sig på symbolhändelsernas förhöjning i stället för att gå på djupet. Och jag känner mig olustig, för då är det inte folkkäre Jonas som skildrar sitt liv med hjälp av dramatiska kulisser utan en inflytelserik opinionsbildare som skriver allas vår samtidshistoria.

Enligt Gardell förändrade Palmemordet, Tjernobyl och Estonia svenskarna och vårt land och Ja-sidan vann EU-omröstningen 1994 för att vi till slut accepterade att Sverige inte var en isolerad skyddad del av världen. Till skillnad från SD:s väljare som i stället drömmer sig tillbaka till 70-talet med Ingemar Stenmark i de två tevekanalerna.

Det låter som oneliners och soundbytes från en tidstypisk samhällsscen där allt ljus läggs på attityder och inte maktförhållanden.

Sanningen är ju att näringslivet satsade miljarder i politisk propaganda för att hamra in just Gardells Sverigebild samtidigt som Ingvar Carlsson intalade oss att EU var ett vänsterprojekt.

Sverige förändrades under 80-talet när politikerna anpassade oss till EU och omvärlden. Avregleringarna av finansmarknaden och normpolitiken ledde oss sedan in i 90-talets djupa ekonomiska kris vars sociala bombkratrar fortfarande syns överallt i det svenska landskapet. Politiker, experter och journalister gav dock folket och välfärdsstaten skulden för att vi, som det hette, hade levt över våra tillgångar.

Nej, Gardell vi blev inte en del av världen, det var vi redan, vi blev bara mer lik den. Och då socialdemokratin är djupt lierat med det nya Sverige kunde inte manegen vara bättre krattad för Sverigedemokraternas anspråk att utgöra den enda motkraften.

SD-tanten, fattigpensionären, behöver inte en mentalitetskorrigering, som Gardell med flera tycks tro. Hon behöver fördelningspolitik. Det vore kul om Gardell i sitt kommande Sverigeprojekt nitar samhällets attitydproblem och inte bara 20 procent av dess invånare och skapar romaner, monologer och pampiga glitterboalåtar om nödvändigheten av rejäla skattehöjningar och social reformpolitik.

Jonas Gardells liv speglar de enorma framgångarna för människor som i går var sjukdomsstämplade men som i dag under den egna beteckning hbtq, eller homo som han själv verkar föredra, kan få ett helt samhälle att regnbågsflagga för Pride. Gardell är själv både Sverigebild och en fantastisk samtidshistoria.

FAKTA

BIOGRAFI

Bara på besök

Jonas Gardell

Stellan Herner

Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM