Gör poesi av geologi

Göran Sommardal läser en poet som avtäcker tingen dess innebörder

Lutz Seiler, tysk författare.
BOKRECENSIONER

”vi hade/gagarin/men gagarin/hade också oss”

Mycket mer skrattretande och tragikomiskt än så blir det sällan i Lutz Seilers diktsamling på fältlatin. Men det innebär inte heller något enkelt avståndstagande från den plats på jorden som både ägde sin tillhörighet och sin ofrihet ”bakom muren”.

I stället utmärks hans poetiska skrivsätt av en arkeologisk blick, liksom ”innehållet” i hans poesi karakteriseras av ett ”geologiskt” intresse. Något som översättaren Ludvig Berggren påpekar i sin upplysande och faktiskt smått oumbärliga efterskrift.

För de avlumpade generationerna efter Den allmänna värnpliktens avskaffande (nu tycks den ju åter vara i faggorna), och för de kvinnor som aldrig kommit i åtnjutande av detta patriotiska privilegium kan det kanske vara på sin plats att påminna om Soldaten i fält, den dåmera näst Bibeln mest spridda svenska trycksaken, åtminstone bland förment stridsdugliga hannar. ”Fält” har alltså föga med vajande somriga vetefält men desto mer med slagfält att göra, och ”latin” får nog utläsas som det stränga poesispråk med vilken dessa fält utforskas.

Poeten kom till världen i ”de trötta byarna” i östra Thuringen i DDR, där man bröt uranhaltig pechblände eller uraninit, vars ödesdigra effektverkningar gjorde traktens människor kortlivade och flegmatiska.

Tar man isär bergartsordet får man pech & blende, titeln på Seilers debutdiktsamling från år 2000, där ”Pech” betyder beck men också otur, och ”Blende” betecknar olika mineral men vars grundbetydelse är blända, bländare, som också vetter mot bländverk. Bara i detta kan man lära sig en smula om hur hans poesi – arkeologiskt och geologiskt – går till.

Till skillnad från den nyligen på svenska publicerade romanen av Seiler, Kruso, som tar formen av en sorts rövarsatir över den östtyska Solstaden, så är Seilers dikter mer av en både saklig och stundom rätt uppsluppen – och omvänd! – Golgatavandring, med vägvisare som Gottfried Benn, Jürgen Becker, Ingeborg Bachmann, Peter Huchel och kanske Friederike Mayröcker.

Så fortskrider Lutz Seilers arbete med avtäcka tingen deras mänskliga avlagringar, deras ord och musik, och därigenom återuppliva skogar, platser, inomhus, gator och fotbollsplaner och dess invånare. Inte sällan poeten själv. Och alltsammans i dikter så granntyckta på känslouttryck, så nogräknade med tingen och så sorgfälliga i iakttagelsen, att det nästan visslar om öronen när man läser.

FAKTA

POESI

» på fältlatin

Lutz Seiler

Övers. Ludvig Berggren

Faethon