SD och hatet går hand i hand

Göran Rosenberg om Kent Ekeroth, dubbelspel och en omistlig bok av Gellert Tamas

1 av 2
Det är lätt att förstå varför Gellert Tamas fascineras av den psykologiska paradox som är Kent Ekeroth, skriver Göran Rosenberg. Foto: Jan Erik Henriksson/TT
BOKRECENSIONER
Gellert Tamas. Foto: Ester Sorri

När vi i efterhand ska försöka förstå hur ett nytt språk kunde tränga in i det svenska offentliga rummet och fylla det med hat, hot och våld, lär det inte gå att komma runt Sverigedemokraternas roll i sammanhanget.

I varje fall inte efter publiceringen av Gellert Tamas väldokumenterade bok om hur ledande personer inom partiet spelat (och fortsatt spelar) en aktiv roll i tillskapandet av plattformar från vilka det grövsta hat mot muslimer, bögar, ”horor”, ”folkförrädare”, ”PK-eliten”, etc., ohämmat kunnat formuleras och spridas. Där har hot mot enskilda personer uthängda med namn och adress ­blivit vardagsmat, där har anonyma ”kommentatorer” i omodererade trådar fritt fått vädra sitt hat i ordalag som sannolikt överskrider alla gränser för vad som är lagligen tillåtet att yttra i Sverige. Nättroll är en snarast förskönande omskrivning av de aktörer som genom Sverigedemokraternas direkta ­eller indirekta försorg tillåtits förråa och för­gifta samtalsklimatet i Sverige.

Det är i dag fullt klarlagt att den största sajten för näthatet i Sverige, Avpixlat, startades av sverigedemokraten Kent Ekeroth med partiledningens aktiva ­inblandning och stöd. Det är också klarlagt att ledande sverigedemokrater haft ett direkt inflytande över sajten och själva medverkat anonymt på den och i obevakade sammanhang (interna mejlväxlingar) förordat hat och hot som en lämplig strategi för att skrämma motståndare.

Det är också klarlagt att bakom flera av de mest hatiska ”nättrollen” har gömt sig aktiva sverigedemokrater, liksom att Facebookgrupper, med namn som ”Nu får det vara nog” och ”Våldtäktskartan”, ­inregistrerats av Sverigedemokraterna. Några exempel på samtalstonen i dessa grupper: ”Dränk dom jävlarna”, ”Utrota dem bara. Inget annat” och ”En stor bomb räcker”.

Och mot en med namn, adress och ­telefonnummer identifierad ung flicka som på sin Facebooksida skrivit "SD=SS": ”Din antidemokratiska jävla slyna. Dra till de jävla länderna själv och se hur kul det är med Islam”. För att ta ett något ­sånär tryckbart exempel.

Att två ledande sverigedemokrater ­nyligen ägnade sig åt nätmobbning av en pojke med icke-svenskt namn och ­utseende som de i ett tv-program tyckte såg för gammal ut för sin ålder (underförstått: unga pojkar med främmande namn och utseende ­ljuger om sin ålder) kan inte förvåna ­någon ­efter att ha läst Gellert Tamas bok.

Allra minst att en av dem var Kent ­Ekeroth, den person i SD-ledningen som Gellert Tamas väljer att särskilt sätta ­ljuset på, vilket är ett val som inte är svårt att förstå. Ekeroth är inte bara en av de verbalt mest aggressiva företrädarna för partiet, med intima band till främlingsfientliga och våldsbejakande rörelser och miljöer i Europa, i flera fall med rötter i nazism och antisemitism. Han är också barnbarn till en judisk kvinna som överlevde Förintelsen och härstammar därmed på mödernet från en familj som till större delen mördades av nazisterna.

Vad än mer, hans mor som tillsammans med mormodern 1970 flydde till Sve­rige undan de anti­judiska förföljelserna i Polen, är född

i sovjetiska Kazakstan och räknas därmed i den svenska statistiken till kategorin utomeuropeiska invandrare, det vill säga en kategori som Kent Ekeroth särskilt ägnat sig åt att misstänkliggöra och förtala.

Vad driver en ung man att så till den grad förtränga sin egen bakgrund att han blir en av landets mest aggressiva främlingshatare? Därtill i ett parti vars anti­judiska rötter han rimligen måste vara medveten om och förmodligen med jämna mellanrum blir personligen och bryskt påmind om. Därtill i rollen som ledande förespråkare för en konspirationsteori om hotet från muslimerna som inte så ­lite påminner om nazisternas konspirationsteori om hotet från judarna. 

Kent Ekeroth framstår kort sagt som en psykologisk paradox och jag förstår Gellert Tamas som fascineras av den, och som i utforskandet av Ekeroths barndom och uppväxt söker något slags svar eller förklaring.

Det är ett bra berättargrepp och det är en bra berättelse och vi får onekligen veta en hel del om Kent Ekeroth: Hans tidigt splittrade familj, hans brist på självkontroll, hans brist på vänner, inte minst flickvänner, hans kärlek till datorer och datorspel, hans förakt för underlägsna personer, hans dragning till konspirationsteorier, hans hat mot muslimer, hans uppslutning bakom den hårdföra judiska nationalism­en i staten Israel.

Om inslagen av självförnekelse i Kent Ekeroths människosyn och världsbild här blir nog så tydliga (om än inte särskilt paradoxala, extremism och självförnekelse är en inte ovanlig kombination), så är det framför allt människosynen och världsbilden hos det parti han som 24-åring entusiastiskt ansluter sig till som Gellert Tamas ringar in och klär av.

Kent Ekeroth framstår förvisso som psykologiskt säregen, men det psykologiskt mest säregna i den här berättelsen är det närmast patologiska dubbelspel som Sverigedemokraternas ledning ägnat sig sedan Jimmie Åkesson blev parti­ledare.

Här talar vi inte om självförnekelse som personlig paradox utan som politisk strategi.

När Jimmie Åkesson med jämna mellanrum tvingats ­släta över, beklaga och till nöds fördöma ännu ett avslöjande av ännu ett utbrott av hat och grov rasism från någon i sin närmsta krets, inte sällan Ekeroth, är det inte för att de gjort eller sagt något i strid med partiets själ utan för att de haft det dåliga omdömet att lägga ut själen på ­nätet eller fånga den på film.

Alldeles tydligt blir detta i försöken att mörklägga den så kallade järnrörsskandalen, med Kent Ekeroth som en av ­förgrundsfigurerna, eller snarare bakgrundsfiguren, eftersom det är han som håller i den mobilkamera som på småtimmarna den 3 juni 2010 registrerar det brutala händelseförloppet i centrala Stockholm, från de rasistiska okvädingsorden till det fysiska våldet, de upplockade järnrören och de flabbande självgratulationerna.

Det är detta händelseförlopp som SD-ledningen, med Jimmie Åkessons medverkan och med­givande, skulle göra allt för att förneka, förvrida och vända i motanklagelser med stöd av en grovt manipulerad version av Ekeroths mobilinspelning som man är övertygad om att ingen utomstående har tillgång till.

När Expressen två år senare, med tillgång till hela inspelningen, konfronterar järnrörsmännen med den ena uppgiften efter den andra ljuger de alla så det står härliga till. De går helt förutsägbart in i den trestegsfälla som tidningen gillrat och som när den slår igen om ­de nu helt avklädda förövarna tvingar Jimmie Åkesson att än en gång låtsas som om han inte haft den minsta aaaning om vad som försiggått, och än en gång slå näven i bordet, och än en gång rensa ut ännu en syndabock (som i smyg hålls bakom ryggen), och än en gång proklamera nolltolerans, etc.

Tills nästa incident, och nästa.

Saken är ju den, vilket Gellert Tamas ­visar bortom allt tvivel, att bakom Sverige­demokraternas ständigt omputsade fasad gömmer sig ett parti med väggarna ­inpyrda av främlingshat och rasism. Om den nazistiska ­rörelsen i Weimarrepublikens Tyskland använde sig av uniformerade partigäng för att med hot om fysiskt våld skrämma partiets motståndare till tystnad, använder sig Sverige­demokraterna av anonyma näthatare (då och då avslöjade som ­SD-politiker och SD-ledare) som från av partiet kontrollerade nätplatt­formar tillåts hota och hata i samma syfte och med samma effekt.

Det svenska hatet är naturligtvis inte ­bara svenskt och Sverigedemokraterna är långt ifrån de enda entreprenörerna i den digitala hatbranschen. I land efter land ser vi hur skrupelfria partier och ­politiker tillgriper det verbala våldet och den skamlösa lögnen för att omvandla oro och osäkerhet i hat och aggression och skjuta sönder den tillit mellan människor som är demokratins fundament och därmed bana vägen för något annat.

Kvarstår att Sveriges tredje största parti tycks ha gjort detta på ett mera medvetet och systematiskt sätt än som det var meningen att vi skulle känna till. Om hur detta gick till, och om årtiondena när detta skedde, och om hur en kall vind av verbal brutalitet förändrade det politiska klimatet i Sverige, har Gellert Tamas skrivit en omistlig krönika.

Göran Rosenberg

Eftersom Gellert Tamas­ är medarbetare i Aftonbladet, gästrecenseras boken av Göran Rosenberg.

FAKTA

Reportage

Det svenska hatet

Gellert Tamas

Natur & kultur