Supersorgen väger lätt

Kristofer Folkhammar engageras inte av Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”

Författaren Hanya Yanagihara.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Det är en så snyggt vald omslagsbild, till titeln Ett litet liv: fotografen Peter Hujars Orgasmic Man, från 1969. Ansiktsuttrycket som vrider sig mellan njutning och plåga. På den svenska utgåvan är bilden dessutom något beskuren så att mannens ansikte nästan väller ut mot den som tittar. Lilla döden i det långa livet, på omslaget till den tjocka romanen.

Jag blir ganska upprymd av det, hur de enkla angivelserna som ramar in Hanya Yanagiharas succéroman på något vis ler lite åt litteraturens själva förutsättning för att fånga in människolivet – allt är en fråga om utsnitt, proportioner och perspektiv.

Det huvudsakliga avståndsförhållandet i Ett litet liv är tredje person imperfekt. En allvetande berättare återger vad som har hänt. Platsen är ett samtida New York, men rensat på nästan allt vad historiska och politiska förhållanden heter. Yanagihara säger i en intervju att hon ville att boken skulle ha något sagoaktigt över sig.

Och det börjar ganska smaskigt. Fyra unga män på college utvecklar en supertajt vänskap. De är från olika samhällsklasser, har olika hudfärger, och skiljer sig åt vad gäller sexuell orientering. De ska alla så småningom avnjuta stora framgångar i New York inom varsitt prestigefullt fält: Malcolm som arkitekt. JB som bildkonstnär. Willem som skådespelare. Och så Jude, som advokat. Ett litterärt superhjälteteam, där de skilda identiteterna och förutsättningarna aldrig orsakar konflikter i gruppen. Yanagihara markerar mångfald och skillnad, snarare än undersöker.

Karaktärernas psyken är helt kongeniala med sina respektive familjebakgrunder – men på ett strikt psykologiskt plan. JB är bortskämd med uppmärksamhet och blir därför självupptagen. Willem har vuxit upp med en sjuk bror och är därför särskilt omhändertagande. Malcolm har alltid jämfört sig med sin fenomenala syster, och är därför ängslig, neurotisk, lite stiff.

Jude saknar ett sådant helt förgånget. Han är trasig och därför skär han sig. Något bakåt är fel, dolt. Jude är också den enda vars yrkesval får en förhöjd, sagoaktig, genomlysning: Juridiken är för honom inte enbart en karriär utan också ett skydd. En gard mot det förflutna som spökar i honom.

Romanen tippar ganska snabbt över till att kretsa kring Judes trauma. Kring de fruktansvärda övergrepp han varit med om och hur han ska kunna berätta för de omkring sig. Hur tiden inte läker alla sår. I och med det skiftet ändras också karaktären på boken: Istället för snitt ur fyra små liv och hur de hänger ihop, blir det en ganska sluten berättelse.

När historien smalnar av till att handla om Jude får den något kvavt och ältande över sig. Det enda syret blir spänningen kring, och blicken på, Judes allt mer halta, krökta och sönderskurna kropp. Där finns ett märkligt trassel av funktionsnormer, medlidande, skada och omsorg. Men det väger för lätt. Ibland är det supersorgliga det alltför enkla.       

Kanske hade jag behövt mer av de där intensiva sagogreppen för att engageras av Ett litet liv. 730 sidor tunn pratprosa spär ut de laddningar som finns i texten till något slätstruket. Trots New York-flärd och ett lockande omslag. Jag tror helt enkelt inte på den här romanen. Den blir aldrig någon komplex, människolivslik blandning mellan njutning och plåga. Dess enda riktiga styrka är smärtan i att det inte går bra.

FAKTA

PROSA

Ett litet liv

Hanya Yanagihara

Övers: Niclas Nilsson

Albert Bonniers Förlag

ARTIKELN HANDLAR OM