Författaren som valp

Peter Weiss 100 år -
Petter Lindgren om de självbiografiska romanerna

Den tysksvenske författaren och konstnären Peter Weiss föddes i dag för 100 år sedan. Med anledning av det ges hans självbiografiska böcker ”Diagnos” och ”Brännpunkt” ut på nytt. Foto: Ragnhild Haarstad
BOKRECENSIONER

På sin födelsedag den 8 november 1940 anländer Peter Weiss, en ung tyskspråkig tjeck med judiskt påbrå, med tåg till Stockholm.

Bakom sig har han en lång resa och flykt som fört honom till Sverige och Alingsås där hans far byggt upp en textilfirma. Men det är ju målare sonen vill bli.

Ankomsten till Stockholm, där Weiss så småningom finner sin sociala och konstnärliga plattform, inleder den självbiografiska romanen Brännpunkt som Bonniers nu återutger i Benkt-Erik Hedins översättning från 1964 (Cavefors förlag). Detta med anledning av att det i år passerat jämnt ett sekel sedan Weiss föddes i utkanten av Potsdam i Tyskland. 

I volymen, som döpts till Exil och försetts med ett efterord av Magnus Bergh (Weiss svenska förläggare när Arbetarkultur mot slutet av sjuttiotalet gav ut trilogin Motståndets estetik) ingår också den kortare och föregående Diagnos (Cavefors, 1963) som utspelar sig under barndomen i Bremen och ungdomsåren i bland annat Berlin och Prag.

Även om mycket i Diagnos och framför allt Brännpunkt pekar framåt mot det politiska engagemanget i det senare författarskapet, som huvudpersonens skam över att ha undsluppit förintelsen eller dennes tvivel rörande det egna uttryckets giltighet, är det framför allt den surrealistiskt influerade konstnärsvalpen vi möter i de båda böckerna, både som motiv och framställare.

Som här, i en passage i Diagnos där jaget dragit sig undan för världen i ett trädgårdsskjul: ”Det hemlighetsfulla undansmygandet med mig själv, med mina lekar, det finns fortfarande kvar och vaknar i detta ögonblick, det märks varje gång jag tränger in i mitt arbete. Jag var min egen herre, jag skapade själv min värld.”

Det är ett porträtt av konstnären i sjömanskostym, eller en skildring av konsten som modelljärnväg och utopi, ett korrektiv till en lika avvisande som förkvävande vuxenvärld, och till det fasansfulla stöveltrampet på gatorna.

I all sin visuella och formidabla brokighet erinrar Diagnos om en orientalisk matta, och till intrycket bidrar också att den på Kafka-vis är framförd i ett enda långt stycke utan blankrader eller indrag.

Vackert och stundtals spöklikt belysta scener glider in i och avlöser varandra, som om de dubbelexponerats, städer och år vandrar förbi, ibland inom loppet av en enda mening, ungefär som när Willy Kyrklund på ett lite kusligt vis låter sin Solange åldras i gungan.

Ändå bränner sig mycket envetet kvar efter läsningen, som passagen där huvudpersonen gör tafatta sexuella närmanden mot sin syster Margit som senare blir överkörd av en bil och dör, en känsloknut Weiss ofta återvänt till i sin bildkonst, som i målningen Självporträtt mellan död och syster från 1935.

Vid ett tillfälle insjuknar författaren i malarialiknande symptom och den redan drömska skildringen blir rent hallucinatorisk.

Jaget svävar ut i månskenet i trädgården, manövrerande sig framåt med hjälp av små vickningar med fingrarna, för att sedan vakna upp omgiven av pincenébärande doktorer: ”De knackade med böjt pekfinger på bröstet, telefonerade med mitt hjärta, slog med små försilvrade hammare mot mitt knä.” Skildringen av läkarna är intressant, inte minst som den förefaller mig vara ett flagrant lån ur Tove Janssons serie Mumin och den gyllene svansen från 1957.

I Brännpunkt, som alltså utspelar sig i Stockholm på fyrtiotalet, är ventilationen av ett annat slag. Här har barndomens inre exil förbytts i en yttre och språklig. Men där Weiss landsflyktiga kollegor en efter en bryts ner i isolering och armod, vilket skildras med isande precision, lyckas han vända tillståndet till sin fördel, åtminstone konstnärligt sett.

Läsningen av Henry Miller blir en avgörande impuls och leder till en litterär återfödelse vilken Weiss finner lika omskakande som när han i barndomen såg figuren Lille Petter skjutas till månen med kanon, i en uppsättning av Gerdt von Bassewitz sagospel från 1912:

”Jag stod, med hållen anda, med händerna krampaktigt på räcket framför mig, och väntade på skottet, och när det smällde försvann golvet under mina fötter och jag flög i röken med upp i den gränslösa rymden.”

FAKTA

Roman

Exil 

Diagnos

Brännpunkt

Peter Weiss

Övers. Benkt-Erik Hedin

Albert Bonniers förlag