Hett i Alperna

Nina Bouraoui skriver om första kärleken i skuggan av 80-talets after ski och Flashdance

Lysande litteratur Prisade fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis roman ”Om lycka” från 2002 finns nu på svenska. ”När hon gläntar på dörren till den så hårt förnekade kärleken mellan kvinnor skapar hon stor litteratur”, skriver Jenny Högström. Foto: AP
BOKRECENSIONER
80-talsklassiker: Tv-serien ”Dynastin”.

Den första kärleken är ämnet för Nina Bouraouis roman Om lycka. Det är också den fransk-algeriska författarens första roman om kärlek, den mellan två kvinnor. På franska utkom den redan 2002 och Elisabeth Grate bokförlag fortsätter härmed sin starka Bouraoui-utgivning med en översättning av Maria Björkman som verkligen förmår förmedla ordens intensitet och valörer.

För Om lycka är en roman i passionens tecken såväl till form som till innehåll. Passion som alltså är synonymt med både lidelse och lidande. Här i tonårsförälskelsens rusiga, närmast självlysande skepnad.

”Det föraktligaste ordet: smekning. Det sorgligaste ordet: tonår.” Nina Bouraoui kan konsten att med korta, förtätade meningar och kapitel skriva fram en svindel också hos sin läsare. Och som så ofta i hennes romaner sker det genom en jagberättare, här den tonåriga Marie. Berättelsen utspelar sig omväxlande på två platser: i sommarlovets Saint-Malo i franska Bretagne, och i den tysktalande delen av Schweiz, dit Marie precis flyttat med sin mor och sin äldre syster.

I Saint-Malo, med dess branta klippor och Atlantens tidvattenströmmar, nattklubbar och sexuella utsvävningar, finns den förföriska barndomsvännen Marge, kusinen Julien och Maries moster Carol, som är döende i cancer. I Schweiz med sina sjöar, skogar och berg, välbärgade villakvarter och välklädda ungdomar på skridskobanor, finns den uppblossande förälskelsen för bänkkamraten Diane, en klassisk femme fatale, förförisk, grym och vacker, som får Marie att darra, utifrån och in. Också för att det homosexuella begäret är absolut onämnbart. Och samtidigt överlägset allt hon tidigare erfarit.

På ett sätt påminner förälskelsen om Bouraouis andra roman Intet liv från 1993, och den kvinnliga protagonistens ömma känslor inför Ada (som dock inte utmynnar i erotisk längtan, utan i ett mord).

Den förebådar naturligtvis de senare romanerna. Men framför allt kan jag inte sluta tänka på en av Bouraouis stora litterära förebilder, Marguerite Duras och romanen Älskaren. Inte för älskaren själv, utan för den homosexuella passionshistorien med skolkamraten Hélène Lagonelle: ”Jag dör av åtrå efter Hélène Lagonelle”, skriver Duras. ”Diane i min hjärna”, skriver Nina Bouraoui. ”Diane, mitt nervsammanbrott.”

Musik- och dansfilmen "Flashdance".

Den tidsliga inramningen i Om lycka är tidigt 80-tal, ungefär samtidigt som min egen tonårskropp befann sig tillsammans med andra tonårskroppar i olika gillestugor och tittade på ungefär samma skräckfilmer, lyssnade på ungefär samma musik, dansade och hånglade i mörkret.

På ett sätt ger denna tidsprägel kombinerat med tonårsromans boken en märklig air av high school-film. Samtidigt lyckas Bouraoui införliva allt – kläder, låtar, filmer, parfymer, tv-serier, till och med after ski – i sitt eget ­litterära universum. Att Marie liksom sin far spanar in Linda Evans i Dynastin. Eller Jennifer Beals i Flashdance.

Och de stillsamma, frostgnistrande schweiziska landskapen är en för mig både oanad, suggestiv och oerhört effektiv inramning för den återhållna hettan mellan två tonårstjejer som dras mot och stöts bort från varandra i en virvel av intriger, kåthet och, för Maries del, förintade blygsel och oförmåga att hantera sina känslor. Det skulle kunna vara banalt – men i Nina Bouraouis händer blir det i stället hisnande. 

När författaren här för första gången gläntar på dörren till den dolda, den så hårt förnekade kärleken mellan kvinnor skapar hon stor litteratur.

Och mitt i detta hettande osäkra fält kommer Marie ändå till liv: ”Någonting händer inuti min kropp. Det är i blodet. Det är inte huvudet längre. Det är huden som vänds ut och in. /---/Jag tittar på mina händer på pappret, Lördag hemma hos mig. Jag tittar på mina kläder, mina skor. Jag är inte kroppen som söker längre. Det börjar snöa igen. Jag är inte romantisk. Jag kommer aldrig att läsa Doktor Zjivago. Jag vill inte vara pojke. Det blir lättare såhär, med mitt ansikte, med min röst. Det blir sanningen.”

FAKTA

Roman

Om lycka

Nina Bouraoui

Övers. Maria Björkman

Elisabeth Grate bokförlag