Så fel det blev

Mattias Svensson om Yrsa Stenius motsägelsefulla berättelse om sitt liv

1 av 2
Yrsa Stenius som Aftonbladets chef­redaktör 1982. Foto: Peter Knopp
BOKRECENSIONER
Alex Schulman. Foto: TT

"Orden i min makt" är en illa vald titel på Yrsa Stenius memoarer. I sin ambition att reda ut, lägga tillrätta och ge svar på tal åstadkommer boken inte sällan raka motsatsen. Boken är skriven i ett slags försvarsställning efter decennier i ett polemiskt klimat där en både tuff och sårbar kvinna ofta står ensam mot världen. Det är samtidigt svårt att inte läsa boken som ett rätt typiskt fyrtiotalistliv; från studentrevolten 1968, via tidningar med gigantiska redaktioner och utsvävande vanor (inte minst denna tidnings kulturredaktion där Stenius var chef mellan 1979 och 1982), till chefsposter inom medier och byråkrati.

Stenius tyckte under studentåren på 1960-talet att studenthusockupationen var löjlig och föll aldrig för den doktrinära kommunism som lockade många andra, men höll för det mesta inne med sin kritik. Som nybliven politisk redaktör på Aftonbladet på 1980-talet kritiserar hennes ledarredaktion den skatteplanerande Ove Rainer, vilket hon nu menar var ett misstag.

Det blev likaledes fel kring färjan Estonia som sjönk 1994, och där Stenius ingick i ett etiskt råd. Hon tyckte inte då, men anser i dag, att man borde ha bärgat så många kroppar som möjligt så att de kunde begravas i jord. Ett förhastat uttalande om Alex Schulman i egenskap av Allmänhetens Pressombudsman 2007 förklaras med bristande erfarenhet – vid då 63 års ålder.

Det är en styrka att kunna medge att man haft och gjort fel. Men vad gör man med någon som medger att det blivit fel nästan i varje episod, och att mycket av det hon sagt, skrivit och medverkat i egentligen inte var menat? Särskilt som författaren samtidigt skriver inlevelsefullt om hur sårande det har varit att kritiseras för att vara svag och svekfull.

Gång på gång formar orden en berättelse på tvärs med vad Stenius vill säga. Hon är sårad över anklagelsen att ha varit en socialdemokratisk partilakej. Ändå har hon skrivit en bok där vartenda exempel på personer utsatta för orättfärdiga mediedrev är socialdemokrater; Ove Rainer, Mona Sahlin, Laila Freivalds, Lars Danielsson radas upp som exempel. Jag letar förgäves efter någon borgerlig politiker eller tjänsteman. Trots att många även i detta läger utsatts för mediala hetsjakter för bagatellförseelser och privatsaker, tar Stenius inte upp en enda. Det är svårt att undvika slutsatsen att hon störs mer av kritik mot socialdemokrater, än av dreven som företeelse.

Inte blir det bättre när Stenius framhärdar i att ha rätt. Kritiken mot att Muhammedkarikatyrer publicerats i Danmark och i Sverige är påfallande ihålig. Den stora bristen i Stenius resonemang är att hon lägger ansvaret för hot och upplopp helt på publicister och karikatyrtecknare, inte på våldsverkare, diktaturer och fanatiska islamister.

Hon tycks dessutom utgå ifrån att islamisternas eskalerande våld kunde ha förutsetts. Ingenstans nämns att det tog ett halvår av envetna försök att piska upp hatstämning i muslimska diktaturer mot Jyllands-Posten, bland annat med påhittade bilder. I stället tillskrivs tecknarna illasinnade intentioner som helt ignorerar kontexten bakom publiceringen. Lars Vilks skojade med det svenska kulturkotteri som ville ha trygga provokationer mot USA och Bush. Jyllands-Posten efterlyste sina teckningar (där några bidrag drev med Jyllands-Posten) efter att en barnbok om islam haft svårt att hitta illustratörer.

Stenius framställer sig också som ensam kritiker mot Muhammedkarikatyrernas publicering, den oberoende sanningssägaren mot ett enat etablissemang. Det rimmar illa med att få svenska tidningar publicerat teckningarna.

”Orden i min makt” bekräftar helt enkelt inte den bild författaren vill förmedla av sig själv. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Det fina med memoarer är att man kommer människan nära, och inser hur mycket som förenar även om man har skilda uppfattningar i samhällsfrågor.

Jag delar sorgen över taxen Karr som backas över av en bil, sympatiserar med fantomsmärtorna när krönikeförfrågningarna uteblir, och skrattar glatt när Stenius en tidig lördagmorgon drämmer luren i örat på Olof Palme med orden ”Kyss fittan!” i tron att hon blivit uppringd av en skämtsam imitatör. Palme blev så munter av den oväntade responsen att han kom av sig i sin vredgade kritik.

Yrsa Stenius är uppvuxen i Finland och reflektionerna om kulturskillnaderna mellan våra länder hör till bokens absoluta höjdpunkter. Framför allt hur vi hanterar sorg, vilket aktualiserats både när Estonia sjönk och när tsunamin drog in över julfirande svenskar och finländare i Thailand 2004. Finnar blir sorgsna, svenskar blir arga. Det är som att det rationella svenska kynnet, präglat av 200-årig fred, inte kan acceptera att katastrofer inträffar, utan kräver ”att få förhandla, och om inte med Gud så med regeringen eller åtminstone Sjöfartsverket ’för så här ska det inte få vara’”.

Det är väl fångat och viktigt, inte minst i dessa orostider. I sin förlängning finns rent totalitära ambitioner i kraven på att samhället ska ordnas så allt ont kan förutses och undvikas.

FAKTA

Memoar

Orden i min makt

Yrsa Stenius

Fri Tanke