Flinck spelar roll

Claes Wahlin har läst självbiografin ”Kom och skratta åt Lilleputt”

Foto: Robin Allard-Lorentz
Thorsten Flinck, född 1961, är en av Sveriges mest namnkunniga teaterarbetare, både på och utanför scenen. Han nyligen utkomna biografi heter ”Kom och skratta åt Lilleputt”.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Få teaterarbetare har under det sena 90-talet fått en sådan uppmärksamhet som Thorsten Flinck. Hans teatergärning fick kritikerna att jubla, hans drogberoende satte honom på löpsedlarna.

Kombinationen av hyllad regissör och skådespelare och tunga droger placerade Flinck i en senromantisk konstnärsmyt som än i dag verkar svår att dödförklara. Att Flinck själv i viss mån odlade den myten gjorde inte saken bättre.

Men myten har ett ursprung och i Flincks fall handlar det om social bakgrund och individuell talang. Teatern upptäckte han tack vare en teaterintresserad mor via Dramatens Klas Klättermus. Föreställningen gjorde ett djupt intryck, som sjuåring satte han upp pjäsen i skolan, tydligen inte utan framgång.

Hans mor var ensamstående med två barn, tvillingar, och även om de inte svalt så satte uppväxten spår. Mobbad och mobbare, sängvätare och en känsla av att alltid vara i skuggan av sin bror och dessutom ivägskickad till landet på somrarna (där han trivdes) eller på kollo (där han skickades hem) skapade säkert ett slags revanschlusta, men det gav också en styrka.

Hans nu utgivna självbiografi Kom och skratta åt Lilleputt, berättad för Håkan Lagher, liknar bara delvis den traditionella självbiografin. I stort får vi Flincks liv kronologiskt, rimligen finns det händelser och namn som han av hänsyn utelämnar.

Som vi alla så litar Flinck på sina minnesbilder, men kanske inte helt. Han ger utrymme åt andra personer att justera eller komplettera minnet. Repliker från Annika Jankell (hans barns mor), Jan Malmsjö eller Mikael Persbrandt kastar andra reflexer än Flincks egna. Att släppa in andra blickar rubbar kanske inte självsynen radikalt, men det är en generositet som jag tror Flinck har med sig från teaterarbetet.

Flinck må vara medveten om sin storhetstid inom teatern, men han hymlar inte om sina misslyckanden utanför teatern. Drogerna, hur han som alla narkomaner utnyttjar sina vänner, glimtar från ett liv som kunde tagit slut för länge sedan om han inte fått hjälp av alla dessa kvinnor som tycks ha fallit som medberoende käglor för hans charm och uppenbarligen alldeles äkta generositet.

Storhetstiden under 90-talet, med uppsättningar som O’Neills Lång dags färd mot natt, Brechts Puntila och Den goda människan i Sezuan på Dramaten eller Tjechovs  Tre systrar, Strindbergs Fadren och Millers En handelsresandes död på Plaza, tog ett hastigt slut.

Omskriven blev rollen som Alceste i Ingmar Bergmans uppsättning av Molières Misantropen på Dramaten, en uppsättning som skulle ha rest till BAM i New York, men som Bergman satte stopp för och skyllde allt på Flinck.

Att Ingmar Bergman styrde och ställde på Dramaten, och inte alltid renhårigt, är känt i teaterkretsar. Hans motarbetande av Flinck är förmodligen inget unikt, och skildringen av vad som hände bär sannolikhetens prägel.

Men vad var det som hände? Teatern blev för Flinck inte ett andra hem, utan ett första. Intensiteten inför varje uppdrag som efter avslutad spelperiod ledde till en mental och fysisk tomhet, inget unikt bland teatermänniskor, i kombination med den plötsliga och mycket snabba upphöjelse som förärades honom, verkade som ett slags nedåttjack. Förväntningarna blev högre för varje gång och om man nu dessutom har ett konkret drogbehov, så är det kanske inte så konstigt att det går åt helvete.

Flinck skriver någonstans att han är många, att han spelar roller efter den situation han befinner sig i. Även om han vet att regissera sig själv utanför scenen, så är det bara att beklaga att bördan blev för tung, oaktat var vi vill lägga ansvaret för hur det gick.

Revansch eller rättvisa? Om känslan av orättvisa är en drivkraft, så ska bokens titel läsas som både och. Kom och skratta åt Lilleputt är en strof från Kent Anderssons Sången om dvärgarna: ”Det vimlar av dvärgar i världen nu! / Förkrympta av maktspråk och lagarnas text / förbannar han dom som har hämmat hans växt. / Då knyter han näven och reser sig opp / med stigande vrede och växande kropp.”

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI

» Kom och skratta åt Lilleputt

Thorsten Flinck

Berättad för Håkan Lahger

Bookmark