Marrdrömmen som blev pophistoria

Martin Söderström läser Johnny Marrs onostalgiska självbiografi

Foto: AP
Johnny Marr (född 1963).
BOKRECENSIONER
The Smiths – Johnny Marr i solglasögon.

SJÄLVBIOGRAFI. ”Det var inte bättre förr, det var bara förr.” Orden är Bodil Malmstens och när jag läser boken om en gudabenådad gitarrist från norra England dyker de upp i huvudet gång på gång.

Det förflutna, i det här fallet, handlar mycket om Manchester. När Johnny Marr ger ut sin självbiografi är platsen där drömmarna om något större föddes lika viktig som någonsin gitarrer och förstärkare. Uppvuxen i en stor irländsk familj som John Martin Maher är arbetarklass, miljonprogram och våldsamma bakgator en självklar fond för berättelsen. Förhäxad av popmusik från fyra års ålder handlar precis allt till sist om att fånga fly till det goda livet som finns där ute … någonstans.

Johnny Marr dök upp oinbjuden vid sångaren Steven Patrick Morrisseys dörr i Stretford en dag 1982. Tillsammans bildade de den mest betydelsefulla låtskrivarduon sedan Lennon och McCartney. Duon blev en grupp. Gruppen blev The Smiths. Resten är, som det heter, pophistoria.

1987 fanns de inte längre. I en ganska futtig härva av utmattning och missförstånd kollapsade The Smiths. Johnny Marr var inte ens fyllda 25 när det mest inflytelserika brittiska bandet sedan Beatles imploderade. Han är 53 nu men åren tillsammans med Morrissey fortsätter att kasta långa skuggor över nästan allt han gör. Vilket naturligtvis inte är konstigt, men det är synd.

Johnny Marr är inte det minsta nostalgisk, tvärtom. Det var inte bättre förr. Det är alltid mer spännande att blicka framåt. Därför känns det surt när han i varje – alltså på riktigt varenda – intervju han gjort sedan 1987 får frågan om när han återförenar The Smiths. Varför skulle han?

Kanske märks en viss tröttnad på ämnet mellan raderna i Set the boy free. Marr vill hela tiden vidare. Det bästa har fortfarande inte hänt.

Han har inte direkt stått och stampat sedan 1987. Anekdoterna om hans samarbeten med The The, Pretenders, Bernard Sumner i Electronic, Modest Mouse och soundtrackmaestron Hans Zimmer (just nu aktuell med musiken till Netflix The Crown) är alla detaljerade, varma och roliga. Marr har inte ett ont ord att säga om någon av dem han ­spelat ihop med. Det ger Set the boy free en uppfriskande aura av positivitet. Till skillnad från hans före detta låtskrivarpartner i The Smiths, alltså.

Jo. Jämförelser med Morrisseys Autobiography är orättvisa – men ofrånkomliga. Precis som sångaren och gitarristen är de väldigt olika. Där Morrissey lade fram sin historia med en poetisk blick och vackert böljande prosa är Johnny Marrs berättelse mer rakt på sak. Han fortsätter att framstå som den hyvens, rättframme och energiske typ han alltid sagts vara. Det är inte djuplodande. Men det finns ett driv och en vilja i Marrs raka berättande som fungerar.

Av den bitterhet som tyngde sista delen av Morrisseys bok finns inte ett spår. Men för att vara skriven av någon så våldsamt förälskad i popmusik som Johnny Marr så är Set the boy free förvånansvärt tunn på ingående beskrivningar av just den musik han skapat.

Allra bäst gör sig Set the boy free som ljudbok. Johnny Marr har själv läst in den och att höra berättelsen med hans röst ger en extra dimension åt historien. Det känns som att sitta bredvid Marr vid en bardisk och höra honom dra anekdoter på bred Manchesterdialekt. Då är Set the boy free nästan perfekt.

FAKTA

SJÄLVBIOGRAFI

» Set the boy free

Johnny Marr

Century