Frälsissoldatens olämpliga dikter

Hon var innerligt troende och lesbisk - vem var egentligen Majken Johansson?

BOKRECENSIONER
Poeten Majken Johansson (1930–1993) anslöt sig 1958 till Frälsningsarmén efter att tidigare varit uttalad ateist. Nu släpps hennes efterlämnade dikter i en ny samling. Foto: Lennart Halvarsson

Nästan omedelbart som jag tar itu med att läsa Otroheten av Majken Johansson, hennes efterlämnade opublicerade dikter, börjar jag tänka en olämplig tanke. Kanske gör jag det till och med redan innan, då jag gör mig en föreställning om hur denna poesi, olämplig att publicera för en officer i Frälsningsarmén, ska ta sig ut – inplacerad som den oundvikligen är i vår ”det stora avslöjandets” kultur.

Hur såg hon ut där innerst inne, hon som både söp, var innerligt troende och lesbisk på samma gång, och som dessutom avnjöt klassisk ­filosofi och litteratur såväl som Lill Lindfors och Jimi Hendrix?

Och inte hade alltför mycket emot den offentliga uppmärksamhet som en så medialt tacksam personlighet som hon utgjorde. I veckotidningar och tv-program livsvittnade hon gärna.

Nu var det alltså dags att läsa biktbarnets dikter, bekännelsen av sanningen de kallar. Denna min olämpliga tanke har ingenting att göra med vad jag i dikternas och i antologiredaktören Paul Tenngarts förord och kommentarer får veta om Johanssons skov av djup depression, erotik och antabus, och hennes vånda inför svårigheten (omöjligheten?) att vara en inför Gud sannfärdig människa.

Den har i stället helt och hållet att göra med hur hennes poesi efter den tredje samlingen Andens undanflykt (med visst undantag för 1989 års Djup ropar till djup) utkristalliseras till den sorts repertoar där hennes obändigaste skaparkraft, trots alla välvilliga utbrytningsförsök, förblir inlåst i denna för poesin så förkättrade välvilja. Och den förblir så också här, om än i en annan tonart. Om än aldrig så frispråkig och fräck.

På bekännelsens botten upphör dikten att vibrera.

Själv längtar jag tillbaka till den Johansson som skrev: ”Sålunda skall du skriva att filologerna får halsbränna …” Hon som skrev:

”Icke hel och ren,

svart om foten,

trampar jag omkring

i himlen.”

Majken som rapporterade från ett ”Aprilseminarium”, där dialektiken mellan professorn och kandidaten är poetiskt och existentiellt gångbar i vilken tid och mellan vilka köns­identiteter som helst. En Johansson inför vilken inte ens upphöjda gestalter som Gertrude Stein finner nåd. Den Ma-haha-jken som retoriskt förberedde sig till fars men som alltid hade modet att inställa den, och i stället skriva till exempel en ”Villanella på en spik”:

”Spiken syns ömsom krokig ömsom rak

genom det fluidum som fyller livets skreva.

Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?”

Ni får gärna läsa hennes Otroheten och andra dikter, men då måste ni också lova att gå tillbaka till Buskteater, I grund och botten och Andens undanflykt.

Och avnjuta själva källan.

FAKTA

Poesi

Otroheten och andra dikter

Majken Johansson

Urval och förord: Paul Tenngart

Ellerströms