Knausgårds detaljer imponerar allra mest

Joar Tiberg har läst ”Om hösten” och ”Om vintern”

Foto: Jerker Ivarsson
Karl Ove Knausgård.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Det är detaljerna man tycker allra mest om i Karl Ove Knausgårds täta, dagboksliknande böcker Om hösten och Om vintern. Som tuggummi. De små rektangulära kuddarna, med ett slags skal som åstadkommer ett knastrande ljud när tänderna pressas igenom det, och en mjukare kärna vars kraftiga smak frigörs så snart tänderna når in till den.

Det blixtrar fram poesi i Knausgårds skrift, ofta i avslutningar, och jag blir sittande med frågan, varför skrev han inte en diktsamling?

Svaret kan vara att skriftens massa på ett vis tycks bana väg mot livet i Knausgårds projekt, vars ambition är att uppsöka, att uppnå, en högre, en förhöjd livskänsla, att skriva sig levande.

Annars ser man ju ofta motsatsen, nedskalning, avmagring, som en väg mot koncentration och avklarnade ögonblick.

Det som gjort Knausgårds böcker så populära, och som fascinerar med hans projekt, ja som driver det, är att vi får vara med i verkstaden, följa hela processen, naket, som en ännu odrejad bit lera. Den ligger där, textklumpen, han har inte tillverkat någon skål eller kanna eller mugg, han har bara lagt upp hela klumpen på bordet åt oss att betrakta.

Ibland är vi är med i realtid, det som sker medan texten sker och skrivs redovisas, mammor till besökande barn som kommer och hämtar, eller ljuset över trädgården som sakta falnar.

Men ibland går det på tomgång, ibland känns det som en skrivande människas sätt att hålla i gång, i brist på annat. En del stycken är ganska pladdriga, han hade gott kunnat stryka ner.

Men så glimrar det till igen, han skriver om bensin, om ramar, om blod och piss och vatten och måne: det dödas öga, ibland hänger den där, likgiltig för oss och vårt, vågorna av liv och död som stiger och sjunker på jorden långt under den. Och liksom Kristian Lundberg kan han beskriva ljuset hundra gånger, ljuset självt förändras och blir till på nytt och på nytt, och måste det också i texten.

Vissa gånger blir texten en enda lång utandning, som inte tar slut, förrän luften tar slut, som inledningen till Om vintern, när författaren vänder sig direkt till ett ofött barn, ett foster, som legat i magen hela sommaren och hela hösten:

”Omgiven av vatten och mörker har du växt genom de olika fosterstadierna, som utifrån liknar människoartens egen evolution, från förhistorisk, räkliknande varelse, med ryggraden formad som en svans, och huden över den centimeterlånga kroppen så tunn att dess inre tydligt lyser igenom  som en sådan där regnjacka av genomskinlig plast, som du en gång kommer att få se och kanske tänka detsamma om som jag, att det är något obscent med dem, kanske för att det känns onaturligt att se genom hud, och en sådan regnjacka är ett slags hud vi tar på oss  till den första däggdjurslika formen, där ryggraden inte längre är det dominerande inslaget, utan huvudet, enormt i förhållande till den smala, böjda kroppen och de ohyggligt tunna, stjälkaktiga benen och armarna, för att inte tala om de trådsmala fingrarna och tårna.”

FAKTA

PROSA

> Om hösten

> Om vintern

Karl Ove Knausgård

Övers. Staffan Söderblom

Norstedts