ÅSIKT

”Jag ville skriva om fula tankar”

Efter 23 år av barnböcker tar sig Pija Lindenbaum an vuxenvärldens mörker

Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Pija Lindenbaums kvinnliga huvudperson har en sambo som inte ser henne – han minns inte ens att hon inte äter wienerbröd fast de varit ihop i tjugo år.
KULTUR

FÖRFATTARINTERVJU. Vad jobbig min man är. Vad kollegan babblar på.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Alla tänker förbjudna tankar ibland. Som huvudpersonen i Pija Lindenbaums första vuxenbok.

– Jag är rädd att folk ska tycka att jag själv är obehaglig, säger hon.

Romanen ”Plats” handlar om en kvinna på väg mot nervsammanbrott. Hon vill helst vara ifred. Långt från sambons närmanden, kollegornas småprat och – ja, människor över huvud taget.

– Hon är överkänslig för allt, andra personer, känslor och lukter. Hon har nått en gräns där hon bara önskar att få gå in i en bubbla och stänga av flödet av intryck, berättar Pija Lindenbaum.

En mörk historia

Just känsligheten har hon fått från författaren själv.

– Jag är väldigt känslig för stämningar och andra människors uttryck, jag känner direkt av vad som pågår i ett rum. Det dåliga är att det är väldigt uttröttande. Men det är en förutsättning för mitt jobb.

Vi träffas i hennes ateljé på Södermalm i Stockholm. Här föds hennes berömda bilderböcker, som ”Kenta och barbisarna” och serien om Gittan. Pija Lindenbaum är en av Sveriges mest prisbelönta bilderboksskapare.

Ateljén är full av fantasifulla färgklickar i inredningen, böcker, teckningar och foton – många med skruvad humor. Men ”Plats” är en mörk historia.

”Man blir en satkärring”

– Jag var låg när jag började skriva, och det förstärktes när jag fortsatte. Min huvudperson är jätteobehaglig. Men jag tycker synd om henne också – hon föraktar omgivningen, men egentligen är det riktat mot henne själv. Jag vill skildra vilka fula tankar människor kan ha inombords. Det har i alla fall jag, och antagligen andra också.

Varför var du deppig när du började?

Pija Lindenbaum funderar lite.

– Livet. Den här åldern. Att bli äldre... Det är en period i livet som är svår.

Men alla kvinnor som säger att det är skönt att bli äldre, att de oftare vågar säga vad de tycker?

– Det där är bara ett försvar. Visst, man kan säga ifrån mer för att man bryr sig mindre om andras åsikter. Men som kvinna är man förbrukad i 50-årsåldern, plötsligt utan något större värde. Då går det att välja konfrontation i stället för att känna sig avvisad: Man blir en satkärring, redo att svinga handväskan. Fast egentligen handlar det om sorg. Det finns en bitterhet i det.

Minns barndomens känslor

Trots sina tankar om åldrande berättar Pija Lindenbaum att hon är rätt barnslig. Hon har lätt att se tillvaron med barnets ögon, vilket förstås är en fördel när hon skriver och tecknar för barn. Och hon minns många känslor hon hade som flicka.

– Jag lever i ett lillasystersyndrom, trots att jag är mellanbarn. Jag är en som söker stöd hos andra och misstror det jag gör hela tiden. Det gör mig utlämnad åt andras tyckande, och det är inte så vuxet... En vuxen ska säga ”Jag är trygg i det här”.

Trots självkritiken vågade hon sig på att plötsligt skriva för vuxna.

– Ja, jag ville verkligen göra något nytt. Det blev ett experiment, men jag var osäker på om jag skulle fortsätta. Utan stöd från förläggaren kanske jag inte gjort det.

FAKTA

Namn: Pija Lindenbaum

Ålder: 57 år.

Yrke: Författare, illustratör.

Familj: Man, vuxen dotter.

Bakgrund: Gick ut Konstfack 1979. Första bilderboken var ”Else-Marie och småpapporna” (1990). Mest känd för sina böcker om Gittan, och t ex ”Lill-Zlatan och morbror raring”. Hon har fått nästan 30 olika priser och utmärkelser, bland annat Augustpriset – som hon dessutom nominerats till fem gånger(!)

Läser just nu: ”Springa med åror” av Cilla Neumann.

Favoritförfattare: Trude Marstein.

Aktuell: Med romanen ”Plats” (Norstedts).

Fråga från P O Enquist

... som intervjuades i lördags.

Foto: MAGNUS WENNMAN

Jag citerar Torgny Lindgren: ”En författare utan hund är något naturvidrigt.” Håller du med?

– Nä. Det beror på författaren. Och hunden. Mina hundars sätt att titta på mej gav mej så dåligt samvete för att jag inte sysselsatte dem. Jag fick svårt att koncentrera mej på jobbet.