ÅSIKT

”Jag hade ett förakt för det som var tjejigt”

Amanda Svensson släppte drömmen om grabbgänget när hon fick barn

Foto: LASSE ALLARD
Amanda Svensson ser ett gemensamt drag i sina tre romaner:
– Karaktärerna ljuger och fantiserar kring sig själva och vem de skulle vilja vara. Det finns så många förväntningar på hur unga kvinnor ska bete sig, och de undersöker vad det finns för vägar ut ur det.
KULTUR

Amanda Svensson har gjort succé med sina romaner om unga kvinnor.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Men länge ville hon helst vara man.

– Killarna tog plats på ett självklart sätt, och hade mer frihet.

Amanda Svensson var bara tjugo år när hon slog igenom med "Hey Dolly", som genast utnämndes till generationsroman. För sin andra roman blev hon Augustprisnominerad. Men livet som ung, rosad författare var inte enbart härligt.

– När "Hey Dolly" kom ut var det ganska jobbigt, jag var inte beredd. Innerst inne hade jag känt att det kunde bli en bok, men det var överraskande att bli antagen vid första försöket. Jag skämdes ganska mycket: Jag gick fortfarande skrivarlinjen på folkhögskola och att ge ut något var högsta drömmen för många.
Svarar eftertänksamt

– Enligt medielogiken var jag redan författare och förväntades vara jublande lycklig. Jag fick plötsligt svara på en massa konstiga frågor. Inför andra romanen tvivlade jag på om jag var ämnad att skriva över huvud taget. Fast nu har jag försonats med det, säger hon självironiskt och skrattar till.

Amanda Svensson är i Stockholm för att berätta om den nya romanen "Allt det där jag sa till dig var sant". Det här är ingen person som pratar i rubriker, hon är eftertänksam och analyserande oavsett ämne.

Romanen handlar om en ung kvinna som börjar på folkhögskola. Hon hittar en fantastisk vän. Hon möter också en kille som först tar henne med storm, men sedan visar sig ha våldsamma sidor.
”Stannar alldeles för länge”

– Jag har bekanta som haft killar som varit extremt svartsjuka och haft kontrollerande tendenser. Bokens huvudperson stannar alldeles för länge i relationen, men ibland är det svårt att säga var gränsen för det normala går. Hon är också nyfiken och har en drivkraft där hon undrar vad det innebär att vara ihop med någon. Unga kvinnor i en sådan här relation skildras sällan.

Svärtan blandas med humor på sedvanligt Amanda Svensson-sätt. Och precis som i hennes tidigare romaner finns kvinnliga karaktärer som är gränslösa, och gör sådant som tjejer inte "ska" göra. Dricker ohämmat, har kravlöst sex och struntar i vad andra tycker.

Själv har hon beskrivit sig som "nästan vetenskapligt intresserad" av grabbighet. I sitt Sommarprogram från 2012 berättade hon om sina flickdrömmar om att ingå i ett manligt kollektiv. Som att bo med hela Gyllene Tider i ett hus, där alla har svarta jeanskläder.

– Personligen har jag alltid tänkt att om jag fått ett val hade jag velat vara man. Under uppväxten såg jag hur många killar självklart tog plats och var friare. Jag hade ett förakt för det som var "tjejigt". Och jag har inte tyckt om kvinnokroppen, utan tyckt att den är bökig, fel och svag - liksom DÄR hela tiden. Vi har ju ett medfött fysiskt underläge.

”Ska uppmuntra henne”

Nu har Amanda Svensson delvis släppt tanken på att vara en i grabbgänget. Till viss del har det att göra med att hon blev mamma för två år sedan.

– Då händer det saker känslomässigt, och jag är tacksam över att jag fick föda barn.

Vad är det viktigaste du vill lära din dotter?

– Det är otroligt svårt. Men jag vill inte berömma henne och säga att hon är duktig hela tiden, utan uppmuntra henne att göra det som är roligt.