ÅSIKT

”Jag älskar att föra fram saker i ljuset”

Katja Kettu om arbetet med succéromanen som nu blir film

Foto: Peter Jansson
LÄT SIG INTE TYSTAS Redan i tonåren ville Katja Kettu hålla ett föredrag om Finlands vänskapsband med nazisterna under andra världskriget, men blev nedtystad av skolans rektor. Det hindrade henne inte från att forska vidare och skriva om ämnet. Succéromanen ”Barnmorskan” är hittills översatt till 14 språk.
KULTUR

Med sin tredje roman - om en barnmorska som förälskar sig i en tysk SS-officer under andra världskriget - gör finska Katja Kettu internationell succé. 

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

- Jag mådde fysiskt illa när jag skrev om det sexuella våldet mot kvinnorna, men det var viktigt för berättelsen. 

Författarbesök, intervjuer och tv-inspelningar – Katja Kettus dagar är fulltecknade till följd av framgångarna med ”Barnmorskan”. En assistent hjälper henne numera att hålla reda på alla åtaganden. 

Skriver gör hon om nätterna. 

- Jag brukar vandra i Lapplandsfjällen varje sommar, men i år hinner jag inte.

Hon berättar om dokumentärfilmen hon arbetar med parallellt med en ny roman, en scenpjäs och dialogen till filmatiseringen av "Barnmorskan” som går upp på biograferna nästa år.

Uppmuntrades inte

Vi ses vid strandpromenaden i Helsingfors, ett stenkast från Katja Kettus lägenhet med vidunderlig utsikt över det glittrande havet, där hon bor med sina tre katter. 

Hon har mörka solglasögon och svart hår. Tatueringarna skymtar genom det tunna tyget i blusen. Hon ser mer ut som en rockstjärna än en naturälskande fjällvandrare. 

- Jag växte upp i en liten by utanför Rovaniemi i finska Lappland. Min barndom var bra, men ensam. Jag var mycket i skogen på egen hand, och läste jämt, berättar hon.

Skrivit berättelser har Katja Kettu gjort sedan hon lärde sig läsa i femårsåldern.

- Men i norr uppmuntras inte tjejer att bli författare. När jag sa till en studievägledare att min dröm var att skriva, svarade hon att jag kunde ju bli sekreterare. 

Katja Kettu gick en utbildning i animation. Läraren, den estniska regissören Priit Pärn, såg hennes berättartalang och uppmanade henne att skriva en roman. 

- Det råkade slinka ur mig att jag redan hade skrivit en, så när han ville läsa var jag ju tvungen att skriva klart, säger hon.

Manuset till det som skulle bli debutromanen ”Sorgesamlaren” hamnade genom författaren Kari Hotakainens försorg på Finlands största bokförlag WSOY – och väckte intresse. 

- När ”Sorgesamlaren” kom ut 2005 hade min författardröm gått i uppfyllelse, men jag kände att jag hade mer att berätta, säger Katja Kettu.

Nationell skamfläck

Hon skrev romanen ”Svetsaren” och tre år senare kom det stora genombrottet med ”Barnmorskan” som nu är översatt till 14 språk. 

Romanen är lika mycket en berättelse om kvinnlig sexualitet och urkraft som ett blottläggande av Finlands samröre med nazisterna under andra världskriget - något av en skamfläck i landets historia.

Ungmön Vindöga förälskar sig i naziofficeren Johannes och tar värvning som sjuksköterska i fånglägret Titovka längst i norr för att få vara nära honom. Där tvingas hon utföra fruktansvärda handlingar som att abortera foster i ”vetenskapligt syfte”. Efter en tid utsätts Vindöga liksom de andra kvinnorna i lägret för systematiska våldtäkter, och fruktar för sitt liv.

Noga med detaljerna

Katja Kettu har tillbringat många timmar på Finlands Riksarkiv och intervjuat ett stort antal tidsvittnen.

- Jag älskar att gräva i det förgångna och föra fram saker i ljuset, men eftersom jag är ganska ung - och kvinna - insåg jag att många skulle läsa boken ”som Fan läser bibeln”. Jag har lagt mycket tid på research för att få detaljerna rätt. 

Frågan om ansvar och i vilken utsträckning man kan klandra andra för det egna lidandet återkommer i alla hennes böcker, säger Katja Kettu. 

Varför är Vindöga så blind för det öde hon går tillmötes?

- Jag ville beskriva en person som inte tar ansvar för sina handlingar. Som barnmorska, obunden av äktenskap och barn, kan Vindöga röra sig fritt. Hon tror att hon verkar som Guds sändebud, oberörd av kriget. Men passionen som drabbar henne omkullkastar allt.

”Finländare är ganska självironiska”

Har nutida finska författare något gemensamt, tycker du?

- De kvinnliga skriver i allt större utsträckning om betydelsefulla historiska skeenden. Förr var det männen som skrev de stora historiska berättelserna, medan kvinnorna skrev om de små tingen – familjeliv, handarbete och liknande.

På vilka sätt är du typiskt finsk?

- Jag har ett starkt band till naturen, är välutbildad och tror på jämställdhet. Vi finländare är ganska självironiska jämfört med till exempel fransmän som inte förstår alls. 

Hur påverkar din nationalitet ditt skrivande?

- Jag vill skriva berättelser som är så universella att de skulle kunna inträffa var som helst, men min mentalitet, stämningar och miljöer kommer från Lappland.

Vilka är dina nordiska favoritförfattare?

- Tove Jansson, Henrik Ibsen och Halldór Laxness.

Vad är det bästa och sämsta med Finland?

- Finländare kan vara förvånansvärt vänliga, pålitliga och roliga, men du måste lära känna dem först. Sämst är alla fördomar som finns i samhället, och högerpolitiken.

Vad har du för bild av Sverige?

- Ni är mer öppna och pratsamma än oss. Samtidigt gillar jag inte att tala om stereotyper. Det stämmer förmodligen lika dåligt som att vi finländare är skygga och tystlåtna. 

Ulrika Lidbo

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker