ÅSIKT

Här är årets första bokfavoriter

2015 bjuder på 28 skönlitterära debutanter

KULTUR

För en del stanna manusen i skrivbordslådan för gott. Andra blir refuserade när några får sina böcker antagna direkt.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Här är debutanter tre som får sina böcker publicerade i januari.

Neftali Milfuegos är en pseudonym. Han är 24 år, jobbar som lärarvikarie och klassresurs och bor i kollektiv i Årsta i Stockholm. Foto: Sara Mackay

”Det var en befrielse att skriva boken”

Ilska. Det var det som drev Neftali Milfuegos, 24, att skriva det som till slut blev en bok om hans eget liv.

– Det började med två långa brev till en vän, berättar han.

”Tankar mellan hjärtslag” (Wahlström & Widstrand) utspelar sig både i Chile och Sverige, och handlar delvis om att vara splittrad mellan två hemländer.

– Jag har en väldigt svensk uppväxt med lantställe, jordgubbar och allt sådant. Samtidigt har jag fått den sydamerikanska kulturen efter pappa. I dag känner jag mig som varken eller, berättar Neftali Milfuegos.

Boken är fylld av vrede – mot rasism och brist på jämställdhet. Berättarjaget gör lumpen, reflekterar över samhället och reser till Chile.

– Jag hade inga tankar på att skriva en bok, utan -behövde helt enkelt skriva av mig. Det handlade om -befrielse, att släppa aggressioner och strukturera upp mig själv.

Vart kommer din ilska ifrån?

– Orättvisorna i världen. Och att jag själv är en del av dem, både som offer och förövare. Det har blivit ett så individualistiskt samhälle där alla är utlämnade till sig själva, utan någon form av vägvisare i livet. Jag tror det skiljer sig från tidigare generationer.

Språket i boken är väldigt speciellt – en mix av skriftspråk och talspråk, fullt av slang och udda meningsbyggnad.

– Jag hade inte planerat det så. Men när jag bodde i Chile skrev jag två långa brev till en vän, det blev ett flöde av text som jag knappt behövde formulera. Jag lät bara tankarna strömma ut i fingrarna. Det blev en del av boken.

Sara Larsson, 41, är konsult inom offentlig sektor. Hon har också en civilingenjörsexamen och har läst bland annat juridik. Sara bor i Nacka med sin sambo, två egna barn och två bonusbarn. Foto: Anna Ledin Wiren

”Ingen vanlig deckare”

En tornårstjej utsätts för en gruppvåldtäckt. Många år senare kommer händelsen ifatt gärningsmännen i form av mystiska hot.

– Jag ville skriva om den förlegade synen på sexbrott, säger Sara Larsson, 41.

Hon har skrivit en spänningsroman, ”Den första lögnen” (Norstedts) men utan polisarbete. Formen är mer en psykologisk thriller, full av lögner och hemligheter.

Hur vill du själv beskriva boken?

– Den vilar på en händelse som inträffar sommaren 1997. En ung tjej är på sommarresa med en kompis. De bestämmer sig för att gå på en förfest, och där förändras hennes liv. Hon drogas och utsätts för gruppvåldtäkt, men killarna frias i brist på bevis. Decennier senare påminns de om vad de gjort.

– Jag känner en enorm ­frustration över hur det ser ut i sexualmålen, och mot ­samhällets förlåtande attityd.

Hur kändes det när ­boken blev antagen?

– Fantastiskt! Jag kunde nästan inte tro det.

Hur vågade du ge dig in i spänningsgenren, där det är så hård konkurrens?

– Jag tänkte inte så, jag ­hade bara denna starka idé, det var just detta jag ville berätta. Jag hoppas att den skiljer ut sig eftersom jag inte har med något polisarbete över huvud taget.

Sara Larsson har redan en idé inför nästa bok, men har inte hunnit börja än.

Marit Sahlström, 38, bor i Hägersten med sin familj. Hon jobbar på Stadsmissionen med ett projekt för hemmasittare, alltså barn och unga som inte vill gå till skolan av olika skäl. Debutromanen ”Och runt mig världen faller” kom nyligen ut på Ordfronts förlag. Foto: Helen Ringberg.

”Den baseras på mitt liv”

”Och runt mig faller världen” utspelar sig i en liten by, där huvudpersonen Ett bor med sin familj.

Den som drabbas av många sorger, sjukdom och psykiska problem.

- Det är en roman, men den baseras på sådant som hänt i mitt eget liv. Jag tror att vi människor ägnar oss åt skyddstänkande, att ”Det där kan inte hända mig eller ­mina anhöriga”, annars ­skulle vi inte stå ut. Men vem som helst kan drabbas av sjukdom och död, säger ­Marit Sahlström, 38.

- Jag ville skriva om att ­vara den som står bredvid, och vad det gör med den människan.

Vad tycker din omgivning om att du skrev boken?

- Eftersom den delvis handlar om mitt liv så är jag glad att alla tycker att det är viktigt att jag tar upp de här ämnena. Även om man tänker att allt ska vara enkelt -som jag gjorde tidigare - så tillhör psykisk ohälsa och sjukdom livet.

Men berättelsen är inte bara sorglig?

- Nej, det finns hopp: En stark kärlek i familjen som gör att de tar hand om varandra och vill klara av svårigheter tillsammans. Och ­huvudpersonen Ett hittar sin styrka, hon vågar tro att det ska bli bra och börjar leva ­livet igen.

Hur firade du att boken blev antagen?

- Jag gick ensam på stan då, och köpte något jag inte brukar - ett par design­örhängen. Så sa jag till expediten ”Min bok har blivit ­antagen!”.

ARTIKELN HANDLAR OM