ÅSIKT

Med jojk hela vägen till Kina

Repetitiv musik lyfter inte kinesisk-samisk dansföreställning

Tao Dance Theater på Dansens Hus.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DANS  Om samarbetet mellan det kinesiska kompaniet Tao Dance Theater och samisk jojk (6 - The Sami Chinese Project), är ett lyckat kulturmöte mellan en av världens mäktigaste nationer och en förhållandevis liten svensk urbefolkning, är en fråga som nog måste besvaras av de närmast inblandade. Men musiken, vid sidan av jojken också kinesisk urbanismelektro, är inte vad man skulle kalla varierad. Repetitiv och klangfattig har likväl koreograf Tao Ye givit de mycket skickliga dansarna ett rörelsemönster som utvecklas i betydligt högre grad än musiken.

I ett dimmigt halvdunkel möter vi de sex dansarna på rad i scenfonden. Med ryggen mot publiken och svartklädda med vida kjolar är det kropparna som dansar. Man står i princip stilla, händerna hela tiden i stadigt grepp om kjolen vid höfterna. Så svänger man kropparna i likadana rörelser, böljande mjukt men med en kraft som anas utan att den oerhörda fysiska ansträngning som krävs syns. Så småningom vänder de sig om. Händer, fötter och ansikten glimmar till som svaga ljuspunkter.

Långsamt förflyttar man sig snett över golvet; om det är ett försök till frigörelse eller en eftersträvad kollektiv rörelse vågar jag inte uttala mig om, men efter den raspiga, likaledes tämligen entoniga jojken, kommer ett solo, jag förmodar att det är Tao Ye själv, som upprepar ensemblens rörelser men som vartefter tycks explodera när kroppen inte längre sitter fast i jorden, utan tycks upphäva de tidigare restriktionerna. Där händer det äntligen något.

ARTIKELN HANDLAR OM