ÅSIKT

Kvinnan som visste för mycket

CAMILLA HAMMAR-
STRÖM om en forskare som lyckades på männens villkor - och sina egna

KULTUR

litteraturvetenskap

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anna Nordenstam

BEGYNNELSER. LITTERATUR-

FORSKNINGENS PIONJÄRKVINNOR 1850-1930

Symposion

Hilma Borelius. Bild ur boken.

Året 1920 kröntes kronprinsen i den litterära akademiska världen, Fredrik Böök, med en professorstitel. Hans inflytande som kritiker och forskare kom att bli mycket stort, och hans namn är fortfarande en levande beteckning på ett mäktigt och prestigefyllt kritikerskap. Många är de efterföljare som har varit tvungna att förhålla sig till hans inverkan på den litterära kanon.

Men om jag säger Hilma Borelius ringer det inte lika många klockor hos läsarna. Inte så konstigt. För även om hon var respekterad i samtiden blev hon inte krönt och ihågkommen av eftervärlden. Förutom i det kvinnolitteraturhistoriska fältet - där hon ses som en föregångskvinna.

Hilma Borelius var den första kvinnan som doktorerade i ämnet litteraturhistoria i Sverige och var liksom Fredrik Böök verksam både som kritiker och forskare. Men när den professur som Böök fick utlystes brydde sig Hilma Borelius inte ens om att söka den. Villkoren för kvinnor i den akademiska världen var inte sådana att hon upplevde det som ett realistiskt alternativ. Kvinnor var i praktiken utestängda från tjänsterna på universiteten vid den här tiden.

Att vara realistisk, smidig, pragmatisk och rörlig - är en nödvändig förutsättning för den som vill ta sig in på ett område som hon på grund av kön, klass eller ras varit utestängd från. Mot ambitionen att förverkliga de egna intressena ställs ständigt kraven på inordning.

Anna Nordenstam visar i sin avhandling Begynnelser. Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850-1930 hur Hilma Borelius löste konflikten genom att vara verksam inom två fält samtidigt: det akademiska och det Nordenstam i avhandlingen benämner "det kvinnokulturella". I det akademiska fältet bedriver Borelius en ganska traditionell litteraturforskning och behandlar genomgående manliga etablerade författare - hon anpassar sig och uppnår med tiden en gans-ka aktad position.

Intressant är att läsa om de många manliga kolleger som respekterar och stöder hennes arbete och utveckling som fors-kare. Men det räcker inte när själva systemet sätter käppar i hjulet och hindrar en karriär på lika villkor.

Ibland undrar jag emellertid om inte eftervärldens historieskrivning är mer chauvinistisk än den tid Borelius verkade i där hon ändå tycks ha varit förhållandevis respekterad. Gunilla Domellöf har gjort reflexionen när det gäller Karin Boye, att hon av flera centrala kritiker i sin samtid var en respekterad prosamodernist, men när historien skrivs får hennes förnyelse av prosan inte alls den rollen. Detta har hänt fler viktiga intellektuella och man börjar förstås fundera: Vilka kvinnliga författare i vår tid kommer att glömmas eller tilldelas en annan roll när eftervärlden skriver historia? Hur kommer Kerstin Ekman, Anne-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Birgitta Lillpers beskrivas om femtio år?

Inom det Nordenstam benämner det kvinnokulturella fältet bedrivs ett metodiskt och enträget arbete för att hålla minnet av de kvinnliga författarnas arbete levande.

I Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny/Hertha ser vi hur Hilma Borelius uteslutande ägnar sig åt kvinnliga författarskap som Selma Lagerlöf, Madame de Staël och Anna Maria Lenngren. Här får hon också utrymme att anlägga ett könsperspektiv vilket gör henne till en mer originell forskare, och samtiden reagerade också på hennes fräna ton. Till exempel blir Borelius studie över Hedvig Charlotta Nordenflycht hårt kritiserad, särskilt av Torsten Fogelqvist i Dagens Nyheter som är upprörd över den "feministiskt agitatoriska avsikten".

Denna dubbla strategi (att vara aktiv i inom två helt olika fält) tycker jag mig även se hos flera betydande kvinnliga författare, och Nordenstam visar på ett sätt att beskriva denna rörlighet som jag tror kan öppna den feministiska litteraturforskningen, vilken ibland stannar vid att upprätta en kvinnlig traditionslinje, där kvinnor i huvudsak relateras till andra kvinnor.

Vad Nordenstam gör är helt enkelt att hon bryter upp det kvinnolitterära fältet och får det att börja samtala med det som brukar betraktas som huvudfåran. En liknande ambition fanns i Boel Hackmans avhandling om Edith Södergran som kom för inte så länge sedan, där hon visar hur Södergran är verksam både innanför och utanför den manligt dominerade traditionen. Och att det är just denna dubbla position som gör att Södergran kan förnya den svenskspråkiga dikten.

På det hela är Anna Nordenstams avhandling ett imponerande arbete. Den behandlar inte bara Hilma Borelius utan även den spännande framväxten av Tidskrift för hemmet ett halvt sekel tidigare. (Tidskriften fick sedan en fortsättning i kvinnorörelsens Dagny och Hertha). Ur ett gigantiskt brevmaterial mellan de två grundarna Sophie Leijonhuvud och Rosalie Olivecrona, visar Nordenstam hur deras projekt att skapa litteraturförmedling för att höja kvinnors bildning är intimt förbundet med det vardagliga livet och dess vedermödor: barnpassning, sjukdom och hushållsgöromål. Att få ta del av dessa brevutdrag är fantastisk läsning, som man inte är van att bestås med i en avhandling.

Nordenstam gör det personliga vetenskapligt betydelsefullt utan kletig intimisering. Hon argumenterar övertygande för hur det vi kallar för privatlivet eller hemlivet är centralt i analyser av människors verksamhet. Medan forskare och kritiker gärna uppehåller sig vid den offentliga sfären, visar Nordenstam tvärtom vilken betydelse intimsfären får i framväxten av en modern offentlighet som använder "hemmet" som en prototyp för hur samhället skall organiseras och förstås.

Det är lätt att glömma, eftersom vi gärna föreställer oss privatlivet som någonting i periferin (kanske för att det fortfarande är förknippat med någonting feminint), fastän det i själva verket utgör själva kärnan av våra liv.

Camilla Hammarström