ÅSIKT

...och i himlen sitter Pim och asgarvar

Per Holmer om ett land, ett mordoffer och en brokig skara som tar över

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Fortuyn var en idékläckare och en otålig ensamvarg. Privat hyllade han en spektakulär och färgsprakande livsstil.

Den protestantiska dagstidningen Trouw (Trohet) har sedan många år en enkätserie dit man inbjuder kända holländare att kommentera Tio Guds bud. Den 17 april 1999 var turen kommen till Pim Fortuyn, flitig föredragshållare i allehanda ämnen och fräck och synpunktsrik kolumnist i landets största kvalitetsveckotidning. Väl framme vid det sista budet, det om "begärelsen till din nästas hus" tycks allt brista för författaren, slutklämmen blir till en bisarr kombination av depressiv vilsenhet och raljerande självironi:

"Om man besitter min sorts karaktär kostar det sannerligen på att behöva erkänna att man för tillfället inte ser någon utväg. Jag är som fiskaren när han just kastat ut sitt bete. Nu är det bara att vänta tills jag får napp. Öva upp tålamodet. Jag har för all del genomlidit liknande perioder tidigare - även om det just den här gången går djupare - och jag vet att livet en vacker dag kommer att fatta mig i armen. Nej då, jag känner mig inte nedstämd, det är det märkliga med den nu aktuella situationen. I en dylik återvändsgränd fylls man av och till av oro, det är logiskt, men jag är inte den som gnäller. Nog har väl det framgått? Jag är en levnadsglad, näst intill ytlig människa. Däremot skulle jag inte våga påstå att jag är en lycklig människa. Jag har mina lyckliga stunder. Så värst mycket mer tror jag inte att det rör sig om."

Tre frågor infinner sig osökt: vad hade Pim Fortuyn över huvud taget i det partipolitiska spelet att göra, och hur kunde han flaxa förbi likt en fallande fixstjärna (med lång och luden svans, se nedan) just på den annars så fridfulla och fördragsamma himlen över Holland? Och vem, eller vilka, var det egentligen som miste sin oskuld på kvällen den 6 maj, dagen efter den årliga dubbelhelgen till åminnelse av de döda i andra världskriget och befrielsen från ockupationen?

Den gången, 1945, var landet ännu präglat av sin patriarkala verzuiling (samhället uppbyggt av fyra "stöttepelare", bokstavligen åtskilda världar). Kalvinister och reformerta av skilda schatteringar, katoliker, socialister och liberaler levde sida vid sida med egna organisationer och inrättningar för alla livets skiften och behov; staten var ett slags framförhandlad kompromiss där man möttes på hög nivå, inte minst i samband med den mödosamma återuppbyggnaden under femtiotalet med den socialdemokratiske premiärministern Willem Drees, allmänt kallad vadertje, lillefar.

Först mot slutet av sextiotalet - efter provos, kabouters och därpå följande vänstervåg och kvinnorörelse - skedde en omvälvande modernisering, varpå man i stället började tala om poldermodellen: arbetsfred, tolerans och världssamvete. Holland kommer, kort sagt, att i flera avseenden likna Sverige. (Låt oss för ett ögonblick lägga synen på narkotika - det huvudsakliga ämnet i all svensk rapportering från i synnerhet Amsterdam - åt sidan.)

Pim Fortuyn, som växte upp i den katolska "pelaren", drogs med av vänstervågen. 1972, 24 år gammal, tillträdde han en tjänst som lärare i marxistisk sociologi vid universitetet i Groningen och förblev ända till 1989 medlem av det socialdemokratiska partiet PvdA. I början på nittiotalet var han professor i arbetsrätt i Rotterdam, författade på regeringens uppdrag en rapport om effektivisering av sjukvården och flirtade förgäves med landets båda andra stora partier: VVD (högerliberalerna) och CDA (kristdemokraterna).

Han fortsätter att kläcka ständigt nya idéer och konkreta förslag till en modernisering och demokratisering av vad som nu har hunnit bli IT-samhället. En otålig ensamvarg, som alltmer börjar tröttna på de stela, självgenererande strukturerna i "ostkupan Haag" (säte för parlament och regering), där man i mycket lever kvar i en verzuiling där de respektive eliterna ger och tar. Privat hyllar han en spektakulär och färgsprakande ("modebög" i ordets dubbla betydelse) livsstil, är smågalen och fräckkäftat rotterdamsk.

Några boktitlar: Babyboomers (1990), Till den nederländska befolkningen (1992), Överheten som företagare (1993), Affärskabinettet Fortuyn (1993), En föräldralös kultur (1995), Mot islamiseringen av vår kultur. Nederländsk identitet som fundament (1997), Den tredje revolutionen! Hur informationsteknologin ställer allt på huvudet (1999), Drömregeringen (2001).

Fortuyn skriver väl, är både lärd och lättillgänglig, bjuder frikostigt på sin egen person och biografi och blir blott sällan öppet rättshaveristisk: framtiden är ett äventyr. Åsikterna må många gånger vara magstarka, men författaren förklarar sig alltid öppen för en diskussion och understryker envetet att pennan är hans vapen. Få tycks ta honom på allvar. I stället avfärdas han som megaloman och narcissistisk.

I sin sista Elsevier-kolumn sommaren 2001 meddelar han att han i stället ämnar ge sig in i politiken. Inför alla som gitter höra på försäkrar han att han är landets blivande premiärminister - på samma sätt som han i sin katolska folkskola ville bli påve. Hans ideologiska grundargument är typiskt populistiska (han vill minska avståndet mellan väljare och politiker) och omväxlande "höger" eller "vänster". Han ser sig som en visionär med en mission.

I november 2001 håller det nya partiet Leefbaar (Beboeligt) Nederland sin konstituerande kongress, en överväldigande majoritet utnämner Pim Fortuyn till lijsttrekker (förstanamn på listan) inför de stundande parlamentsvalen i maj.

I en tidningsintervju i februari vänder han sig mot första artikeln i den nederländska grundlagen, den om diskriminering, som han anser strida mot den lika heliga yttrandefriheten. Han vill kunna vädra sitt hat mot den muslimska fundamentalismen (med hänvisning till dess behandling av kvinnor och homosexuella).

LN får kalla fötter, tar avstånd från Fortuyn, som ändå blir kvar i partiet över kommunalvalen i mars.

Han vinner en jordskredsseger. Leefbaar Rotterdam blir den största gruppen i fullmäktige, varpå segraren i all hast ställer upp en ny lista, döpt efter honom själv, inför det större slaget i maj. I april utkommer hans sista bok: Ruinhögarna efter åtta lila år (kulörmarkeringen syftar på Wim Koks center/vänster-regering).

Något annat partiprogram finns inte, Pim Fortuyns Lista (LPF) är en enmansshow. Medkandidaterna syns aldrig i media. Där rör sig i stället deras anförare likt fisken i vattnet. Hans politiska motståndare står praktiskt taget handfallna, i många blivande väljares ögon sjunker de bara allt djupare ned i den färgskala där alla katter är grå. Fortuyn är ensam om att "tala så att folk begriper".

Vilka frågor är det då Fortuyn tar upp? Vi känner genast igen våra egna politikers välkända mantra: vård, skola, omsorg. Köerna är oacceptabelt långa, personalminskningen omöjliggör ett värdigt liv för de gamla på institutioner, alla enheter är för stora, ökade anslag har huvudsakligen kommit att finansiera en växande byråkrati.

I skolan är framför allt historieundervisningen en katastrof: utan egen nederländsk identitet ingen förståelse för andra kulturer. Läraren måste bli en berättare och mild men stabil fostrare.

Fortuyn är också kritisk mot sin egen fyrtiotalistgeneration, som visserligen gjorde ett välbehövligt uppror mot de verzuiling, men sedan försummade att själva bli vuxna förebilder. Välfärdssamhällets förvandling till omsorgssamhälle har passiviserat medborgarnas förmåga att "kalkylera" (i betydelsen räkna ut och påverka) sitt eget liv. IT kan enkelt erbjuda människor hittills oanade möjligheter. Kommunsammanslagningarna är åt helvete, lokala infrastrukturer (bland annat inom polisen) har slagits sönder. Länen bör däremot bli större och självständigare i Europa på bekostnad av nationalstaten. Ett slags allmän småföretagaranda ska göra oss alla delaktiga i utvecklingen och framtiden. Tröga institutioner tvingas till rejäl självsanering och effektivisering genom uteblivna nya skatteanslag.

Vi talar nu om ett land stort som Östergötland och Småland tillsammans, men med 16 miljoner invånare (perspektivet blir än mer svindlande om vi tänker oss hälften av dessa koncentrerade till ett några mil brett bälte mellan Bråviken och Tranås): Fortuyn är långt ifrån den ende som har hävdat att landet är fullt.

En viktig poäng i hans hårda kritik av asylpolitiken är att många flyktingar släppts in utan rejäl chans till integrering och ett värdigt liv. Åtskilliga av dem har direkt hamnat på samhällets botten, som överallt utgör grogrund för fundamentalismen, modernismens svurna fiende.

Några av show-mannens obetänksamma och snärtiga yttranden fick till följd att det hotade politiska etablissemanget kunde undvika andra besvärande frågor. Valkampen fick ett helt annat röstläge än det gängse sömniga, till och med Anne Frank blev ett slagträ bland många i demoniseringen av en hal motståndare.

Helt visst kommer det nederländska politiska klimatet aldrig någonsin att återgå till de gamla gängorna, Fortuyn utgjorde en chockeffekt redan medan han levde. "Även poldermodellen sköts ihjäl" kommenterade den socialistiska middagstidningen Het Parool den 7 maj.

Vad händer nu, efter valet, där den lila regeringen föll med buller och bång, PvdA halverades och nådde sitt sämsta resultat sedan 1913? LPF blev det näst största partiet efter CDA, som nu väntas återkomma i regeringen.

Pim Fortuyn betraktade sin lista - flera av dessa personer hann han bara träffa en enda gång - som ett nödvändigt ont för att fylla stolar i parlamentet. Strax innan han dog hann han sätta en detektivbyrå på några av sina medkandidater! Några dagar efter attentatet kröp flera tänkbara nya partiledare fram i rampljuset och råkade genast i luven på varandra. Ett lika beklämmande som farsartat skådespel. Nedan följer en brokig skara - håll i er!

João de Varela är svart kapverdian och chefsekonom vid ett stort kosmetikaföretag. Irena Pantelic blev Miss Nederland 2001. Läkaren Fred Dekker har blivit dömd till villkorligt fängelse för ocker. Max Herben, före detta tjänsteman vid försvarsministeriet (som Fortuyn ville skrota), hann först med att anklaga vänsterpartierna för mordet. "Företagsdoktorn" Peter Langendam spädde på i en redan beryktad intervju i Het Parool, dagen därpå tvingades han backa och förklarade sig beredd att uppge sitt påstådda "partiledarskap" i förtid. Cor Eberhard har blivit rik på sexsidor på internet. På LPF:s partikontor råkade han nyligen i handgemäng med den förre ishockeyspelaren Hans Smolders, sedan Miss Pantelic anklagat den senare för sexuella närmanden. Den 29-åriga Fieroes Zeroual är en annan ledande kvinna, muslim av marockanskt ursprung. En högerextremistisk hemsida har redan kastat sig över "gullenegern" Varela"

Sannerligen "liv i bryggeriet", som man säger på nederländska. Den framlidne regissören sitter förmodligen i sin rosa himmel och asgarvar.

Per Holmer

ARTIKELN HANDLAR OM