Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kom och ta en drink i biblioteket



    För tio år sedan inleddes belägringen av Sarajevo. Mer än 10 000 människor dog av de granater som i flera års tid regnade över staden och av krypskyttarnas kulor.

I stort sett varje dag såg vi bilder från kriget, och detta, att se vad som hände men ändå inte riktigt förstå, skapade en djup frustration.

 

    Den 23 april 1997 inledde Aftonbladets kulturredaktion en tre veckor lång rapportering från Sarajevo. Vi flyttade dit redaktionen och varje dag skrev vi något från staden som då, efter Daytonavtalet, liksom darrade i förväntan över vad den bräckliga freden skulle föra med sig.

I dag inleder ANDERS PAULRUD och URBAN ANDERSSON en serie reportage från Sarajevo. Vad har hänt? Finns det någon framtid? Hur mår människorna? Svaren på de frågorna är nedslående.



I slutet av Obala Kulina bana, den långa gatan som löper utefter floden Miljacka, ligger biblioteket.

Eller det som var Sarajevos berömda national- och universitetsbibliotek. Av många betraktad som stadens vackraste byggnad, uppförd under det österrikiska och ungerska styret i en modifierad morisk stil på 1890-talet, en byggnad som bars upp av en dryg miljon böcker och hundratusentals ovärderliga manuskript.

Nu finns här inga böcker längre.

Nu är biblioteket stängt. Igenspikat. Omgivet av höga staket. På de fem år som gått sedan jag besökte Sarajevo senast har ingenting hänt. Det känns sorgligt, om jag får använda ett så starkt ord.

Men så, dagen därpå, händer något. Plötsligt ser vi fyra stora tv-bussar köra upp utanför byggnaden. Fullt med folk som arbetar med att dra in ledningar och sladdar i byggnaden.

 

Det ska bli tv-sändning, säger en av männen. I morgon.

Vad ska hända?

Det är någon gala, säger han. En dag för Europa, som det kallas. Det ska komma en massa högdjur. Diplomater och sånt folk.

Så biblioteket kommer att öppnas?

Ja, men bara för en kväll. Det ska bli konsert och högtidstal, antar jag.

Kan vi få komma in, tror du?

Hur ska jag veta det? säger han och rycker på axlarna. Det är antagligen bara för inbjudna. Så brukar det ju vara.

Men dagen därpå går vi dit. Vi stegar rakt in bara. Utan inbjudningskort. Urban Andersson, en fotograf som varit överallt och som dessutom känner Sarajevo väl sedan kriget, låter sig inte stoppas av några säkerhetsvakter. Vi går in. Så här ser det ut därinne i dag. Tio år efter beskjutningen och branden som tog nästan alla böcker.

En kvart senare är hela det förnäma Sarajevo här. Militärer i galauniformer, den ena grannare än den andra. Kvinnor i långklänningar som röker cigarretter i munstycken.

 

Och livvakter. De tyska militärerna har till och med egna livvakter i nynazistfrisyrer, och man måste vara en komplett idiot för att inte känna igen dem. Diplomater med sällskap - dom känner man lättast igen på deras sätt att ögonblickssnabbt och samtidigt ytterst diskret norpa åt sig från drinkbrickorna med Sarajevsko Pivo, whisky och juicer som bärs omkring.

Och så folk från FN och biståndsorganisationerna, förstås. Och det blir, precis som tv-mannen förutspådde, mycket riktigt högtidstal om Europa och om ansvar och om framtiden.

Därefter kommer sångkören i svart sammet, och till tonerna av Greensleaves flyger hundratals duvor som bor härinne upp i ren förskräckelse.

 

På väggen bakom kören sitter en mässingsskylt. 1892-200?, står det. Sarajevo, tillsammans med organisationer som Unesco, kämpar för att försöka bevara det som gick förlorat här. Projektet kallas The bosnian manuscript ingathering project och arbetar med att söka återskapa bokskatterna utifrån fragment. Men allt kommer att ta tid. Och det saknas pengar. I Sarajevo saknas pengar till allt.

Minns ni biblioteket i Sarajevo?

I augusti för tio år sedan inledde de serbiska trupperna en tre dagar intensiv beskjutning med granater. Byggnaden brann. Krypskyttar posterade uppe i berget försvårade för dem som deltog i släckningsarbetet. Attacken inleddes den 25 augusti 1992, infamt exakt hundra år efter byggnaden började uppföras, och syftet var lika hemskt som enkelt: att döda minnet av en bosnisk kultur.

Sådana handlingar tillhör kriget. Till krigets fasor hör inte bara dödsoffer och lemlästade bland de civila, utan också detta att systematiskt ödelägga det bevarade minnet och den gemensamma historien hos en nation.

Men få dagar har som den 25 augusti 1992 bevarat så många minnen. Från den dagen finns det tusentals berättelser.

 

Sarajevoborna kan berätta om hur de deltog i arbetet med att försöka rädda bokskatterna, om hur de ordnade langarkedjor och hur de hukande sprang över gatan med böcker i famnen. Och om hur det regnade brinnande papper, sköra bitar av aska.

"När man fångade upp en pappersbit", berättade bibliotekarien Kemal Bakarsic, "kunde man känna dess hetta och kanske hinna läsa en textrad i egendomligt negativ skrift i grått mot svart" tills hettan blev olidlig och sidan smalt ner till stoft i handen."

Efter några timmar är partyt över. Limousinerna rullar upp på gatan utanför. Livvakterna följer sina förnäma gäster ut.

Och så är biblioteket återigen öde och tomt. Både på människor och böcker.

Anders Paulrud
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet