ÅSIKT

Pappa kom hem...

Tidsskrift

KULTUR

PSYKOANALYTISK TIDSSKRIFT 2002:1

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Numera talas det inte så mycket om att psykoanalysen är eller inte är en vetenskap. I stället betraktas den alltmer som en konstart. Eftersom psykoanalys innebär att göra bra genom ord, så är det heller inte så konstigt att det är just litteraturen som är den närmast liggande konstarten. Den är också det mest flitigt använda jämförelseobjektet i försöken att säga vad psykoanalysen liknar. Freud såg sina studier i hysteri som ett slags noveller, Sofokles gav honom Oidipus och Shakespeare förblev hans ständiga stötesten.

Detta vacklande mellan vetenskap och konst är – bokstavligt – närvarande i första numret av Psykoanalytisk Tid/skrift (2002:1), utgiven av Freudianska föreningen i Göteborg, som låter två skönlitterära texter rama in de oftast akademiskt hållna artiklarna.

Numret (till)ägnas fadern (av vilket man säkert kan göra en mängd psykologiska tolkningar), och har flera förtjänstfulla bidrag, främst kanske Louis Althussers smått berömda Freud och Lacan, en text som publicerades i mitten av 60-talet och som nu för första gången översatts till svenska. Althusser är här annars mest känd som marxist, varför hans försök att sammanjämka det omedvetna à la Lacan med historiematerialismen är välkommen läsning, vilket också gäller Håkan Liljelands utmärkta kommentar till texten.

En diskussion kring Antigone – Lacans motsvarighet till Freuds Oidipus (all denna skönlitteratur...) – bildar ett intressant block, vilket erinrar om psykoanalysens relation till litteraturen. Numret inleds nämligen med Pierre Legendres Den västerländska människans tillblivelse, en filosofisk betraktelse uttryckt i aforismer, och avslutas med den katalanske arkitekten Enric Miralles Perec-inspirerade titellösa dikt.

Så var befinner sig psykoanalysen, vem är egentligen dess fader (ja, om man nu sätter Freud inom parentes)? Är det en vetenskap sanktionerad – här bokstavligen stöttad – av skönlitteraturen? Var den grekiska tragedin upphovet, en (för att tala med Lacan) imaginär, rent av reell fader? Eller handlar det om en förspråklig nivå, där såväl litteraturen som psykoanalysen är söner (döttrar?) fallna efter denna försymboliska (faders)ordning som det omedvetna skall vara spår av?

Pappa kom hem, för nog längtar vi efter dig.

Claes Wahlin