ÅSIKT

Jag tror inte vi lever i ett mångkulturellt samhälle

John Peter Nilsson om nykolinialism

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Är det den gamla kolonialismen som spökar när George W Bush delade in världen i goda eller onda efter den 11 september förra året? De som inte företräder en vit, kristen syn utgör ett hot mot världen? Javisst, det handlar om herraväldet över den globala ekonomin som har sitt främsta säte i USA.

Exemplet Bush aktualiserar frågeställningen om det finns kvarlevande koloniala strukturer i världen. Den

senaste utgåvan av den utmärkta skriftserien Kairos har grävt fram fyra betydelsefulla essäer om just kolonialism och postkolonialism. Tillsammans med en introduktion av Mikela Lundhal, presenteras fyra essäer, varav Aimé Césaires Om kolonialismen från 1950-1955 och Gayatri Chakravorty Spivaks Kan den subalterna tala? från 1988 är två klassiker inom området.

Césaires känsloladdade text (ursprungligen ett tal) tar upp den franska borgarklassens förhållande till rasism, i synnerhet hur den fördömde den nazistiska rasläran men accepterade rasismen som hade praktiserats i århundraden mot svarta afrikaner, indianer och asiater. Spivaks text är torrare, en hyperintellektuell filosofisk uppgörelse med i synnerhet Michel Foucaults och Gilles Deleuzes syn på vad som kan anses vara centrum och periferi. Deras synsätt präglas av "vita män som försöker rädda bruna kvinnor från bruna män", menar hon.

Den komplexa texten analyserar sedan skillnaderna mellan hur västvärlden framställer eller föreställer människor i tredje världen och dessa männi-skors självrepresentation. Kan man i väst acceptera änkebränning i Indien om kvinnorna själva gör det där?

Okwui Enwezors Mellan världar: postmodernismen och de afrikanska konstnärerna i västerlandets metropolis från 1999 anknyter också till Gilles Deleuze (och Felix Guattari) fast inte lika kritiskt som hos Spivak. Enwezor pekar på konstnären som befinner sig "mitt-emellan", nomaden som rör sig mellan olika världar. Likt den engelske sociologen Paul Gilroys syn att inte eftersträva enbart sina rötter (roots) utan vidsynt och öppet också acceptera livets färdvägar (routes) med dess olika möten och krockar. Men inte om att kompromissa med sin särart eller unicitet. Det finns paralleller till Césaires vrede i Enwezors text, fast omsatt till dagens globala verklighet. Trots ett pompöst språk skriver han passionerat om en gemensam värld med en mångfald av kulturer som kan lära av varandra och leva med varandra utan att göra avkall på sin unika identitet.

Gemensamt i alla texterna är frågan: är de universella mänskliga rättigheterna oberoende av ras, klass eller kön - vem har formuleringsinitiativet och handlingsföreträdet till dessa rättigheter? En sak är säker, det finns inte i den fattiga tredje världen.

Jag tror inte att vi lever i ett mångkulturellt samhälle, det är en politisk konstruktion som inte har något fotfäste i verkligheten, lika lite i Sverige som någon annanstans. Åtminstone när det kommer till reell maktutövning. Men det finns öppningar och inte minst inom kulturområdet har vi sett någonting nytt hända under det senaste decenniet.

Isaac Juliens och Kobena Mercers Marginal och Centrum från 1988 tar specifikt upp rasskillnader inom det brittiska filmområdet. En filmare med ett "ursprung" är per definition inte från Storbritannien (liksom i Sverige där filmer av invandrare skildrar invand-rarnas verklighet). Julien/Mercer är misstänksamma mot en sådan segregering. Det skapar en kategorisering likt den forna kolonialismen fast i en ny tappning.

Postkoloniala studier är en utmärkt antologi befriad från utsvävande kärleksbudskap eller mångkulturella flosk-ler. Texterna vänder sig i lika hög grad till de koloniserade som till kolonisatörerna. Upplysningen måste fortsätta men ske på två fronter. Vi måste lära av varandra, respektera varandras olikheter. Det är först när jag kan acceptera mig själv som en vit, svensk medelklassman som jag kan lära mig vad

jag representerar i relation till andra (kulturer).

John Peter Nilsson