ÅSIKT

Orkar du svälja det här?

JON WEMAN om hur de stora bolagen dukar upp "sanningen" om framtidens mat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Kräkande kvinna" av Edvard Derkert.
KULTUR

Introduktionen av genmanipulerade livsmedel hade gått smärtfritt i USA och Kanada, men i Europa hade den kört fast utan att ens komma ur startgroparna. Utanför västvärlden hade bara Argentina accepterat de nya grödorna i nämnvärd utsträckning. Problemet var enkelt: livsmedelskonsumenterna ville helt enkelt inte ha dessa GMO:s, Genetiskt Modifierade Organismer.

I den allmänt omfattade modellen av vår marknadsekonomi anpassar sig företagen känsligt för att tillfredsställa konsumenternas önskningar och behov. I den verkliga världen, hade en handfull storföretag investerat väldiga summor under flera decennier för att

få fram denna nya sorts grödor, som var patenterbara, kunde marknadsföras som varumärken och kopplas samman med andra av företagens produkter - som bioteknikjätten Monsantos Round Up-ready-grödor, modifierade för att tåla besprutning med företagets eget ogräsmedel Round Up. Reträtt var inte ett alternativ - upplevde konsumenterna inte något behov, så var företagen tvungna att skapa det.

Med denna utgångspunkt fick pr-firman Burson-Marsteller uppdraget att analysera opinionsläget och föreslå åtgärder. Företaget har en imponerande meritlista i politiskt känsliga ärenden: de har skött PR-arbetet både efter Exxon-Valdez oljeutsläpp i Alaska och giftkatastrofen i Bhopal.

Det första rådet i Burson-Marstellers strategidokument (finns att läsa i sin helhet på bl.a. svenska Jordens Vänners hemsida) var att Europabio och dess medlemsföretag till varje pris borde undvika att ta öppen debatt om kontroversiella frågor. Bioteknikindustrin skulle "sluta att försöka vara sina egna förespråkare". Allmänheten har nämligen en besvärande låg tilltro till storföretag, emedan den uppfattar ett "vinstmotiv" bakom deras påståenden. I stället, förklarade PR-firman, måste tekniken försvaras av "dem som åtnjuter allmänhetens förtroende på detta område" - myndighetspersoner, forskare och betrodda vetenskapsjournalister som industrin först måste vinna för sin sak. Vidare råddes industrin att fokusera på "berättelser - inte stridsfrågor" och "symboler - inte logik"; eller med andra ord - leverera lättsmälta, slagkraftiga solskenshistorier om hur biotekniken gör världen bättre. Företaget erbjöd sig att ta hand om den inledande fasen av en kampanj efter dessa riktlinjer till ett pris av 25 miljoner.

Att vinna forskarvärldens talesmän för sin sak blev den enklaste uppgiften. Orsaken är de starka ekonomiska kopplingarna mellan industrin och de vetenskapliga institutionerna. En studie av attityder på det amerikanska Cornell-universitetet konstaterar: "Fast de var i minoritet, så uppgav bioteknik-entusiasterna att de kände sig mycket bekväma med att uttala sig offentligt, till skillnad mot den skeptiska majoriteten som ogärna gjorde så."

Två saker gick däremot allvarligt fel med strategin. För det första överlämnade en okänd person en kopia av hela dokumentet till Greenpeace. För det andra så misslyckades den med att vända den allmänna opinionen. En Eurobarometer-studie i samtliga EU-länder 2001 visade t.ex. att 71 procent av de tillfrågade ansåg sig benägna att hålla med om påståendet "Jag vill inte ha den här sortens mat".

Det är intressant att göra en jämförelse mellan Burson-Marstellers instruktioner och den svenska debatten. På Bioteknikcentrum.com, ett gemensamt informationsprojekt från de ledande företagen i branschen, blandar man systematiskt lättsmälta historier, färdigredigerade med bilder och allt, om hur bioteknik gör världen bättre (en sydafrikansk by går över till insektsresistent bomull) med genteknik-positiva talesmän som "åtnjuter allmänhetens förtroende" (EU-parlamentarikern Marit Paulsen, en dansk biolog, en indisk professor).

Till detta har lagts ett nytt framträdande tema: motståndet mot genteknik är en lyxfråga förbehållen västvärldens bortskämda konsumenter, som endast skadar de fattiga de säger sig vara solidariska med. Har denna argumentationslinje möjligen lånats från näringslivets insatser i globaliseringsdebatten?

Liksom där blir det omfattande motståndet i det globala Syd osynligt. I själva verket har rörelser från de brasilians-ka jordockupanterna, MST, över indiska jordbrukarrörelser till den thailändska småbondeorganisationen RRAFA genomfört omfattande aktioner mot GMO-försöksodlingar.

Företagen bakom

sajten har utmärkt sig i en del mindre smickrande sammanhang. Där finns Monsanto som väckt upprördhet med sitt "Terminator"-patent och tagit till hårdhänta metoder för att tysta ned kritiska reportage om sitt rBGH-hormon, som ges till mjölkkor och misstänks kunna orsaka cancer; Aventis, som anklagats för vårdslöshet i samband med att deras "Starlink"-majs (förbjuden i människoföda) kontaminerat en stor del av den omanipulerade majsskörden i USA; Syngenta, som utvecklat sin egen variant av Terminatorteknik och som kritiserats för att kräva äganderätt på sin kartläggning av risets genetiska kod; BASF, som äger 40 procent av svenska Swalöf Weibulls och för något år sedan dömdes till miljardbelopp i böter för inblandning i en vitaminkartell.

Svenskt kapital finns inblandat i både Syngenta, som skapats av jordbruksdivisionerna i AstraZeneca och schweiziska Novartis, och Monsanto, som ägs till 85 procent av Pharmacia.

Reportagen i svensk press visar i sin tur stora likheter med den sorts "historier" som presenteras på bioteknikcentrum.com. Här berättas om växter som kan användas för att framställa biologiskt nedbrytbara plaster, om en "spenatgris" med nyttigare kött. Typiskt

inleds de med "I framtiden"", och skild-rar ett fascinerande science fiction-artat scenario, som aldrig innehåller några inslag av sociala konflikter.

Även i Sverige är de offentliga uttalandena från forskarvärlden nästan alltid tveklöst positiva. Påfallande ofta rör det sig om forskare från Sveriges lantbruksuniversitet. Professor Arnulf Merker från Alnarp har skarpt kritiserat Greenpeace i en debattartikel i Sydsvenskan, medan hans kollegor i Uppsala i flera reportage har uttryckt sitt stöd för tekniken utan spår av tvekan.

I framtiden kommer tomaterna att vara mycket sötare, godare och vitaminrikare, förklarar exempelvis professor Kristina Glimelius för Borås Tidning.

De representanter för SLU som brukar uttala sig i massmedia kan betraktas som GMO-fanatiker, säger Martin Frid från organisationen Konsumenter i Samverkan: "Man kan verkligen fråga sig om forskare på ett statligt universitet skall ställa sig på företagens sida på detta sätt."

SLU:s ekonomiska bindningar till industrin är många och djupgående. SLU Uppsala har nämnts av AstraZenecas Sverigechef som ett särskilt bra exempel på samarbete mellan näringsliv och universitet. I Alnarp har forskare startat två företag med lokaler på universitetets område, Scanbio och Scangene, med uttalade intressen i gentekniska patent på grödor. Personal från Monsanto och Swalöf

Weibulls har stått värd för seminarier och många av SLU:s forskare skriver för Utsädesföreningens Tidskrift, som är kopplad till bioteknikföretagen. Arnulf Merker sitter i redaktionen.

Martin Frid: "Praktiskt taget alla fältförsök med genmanipulerade grödor görs i samarbete med företagen. Det är företagens vanliga storsäljare, växtgifts-tåliga varianter, som de forskar på hela tiden. Och resultaten av försöken publiceras aldrig offentligt, trots att det är statliga pengar som gått in i dem. Företagen tar mer och mer initiativ till vilken forskning som skall bedrivas, och vi får mer och mer forskning ur vinstintresse, inte ur samhällsintresse. Alla dessa spektakulära historier som slås upp så stort i massmedia har väldigt lite att göra med verkligheten inom branschen."

Glunten är en teknikby på universitetsområdet i Uppsala. Där finns 150 bio-teknikföretag. Politiker och debattörer talar om det som Sveriges Silicon Valley, om bioteknik som det nya IT, säger C G Tornström, forskare på Centrum för biologisk mångfald på SLU: "Det är klart att det blir en enorm press till att kompromissa med grundläggande grejer för att få fram kommersiellt användbara forskningsresultat."(-) "Det är inte så att det sitter en massa korrumperade forskare överallt. Men du slår ju inte den hand som föder dig. Jag tror att genmanipulation förmodligen kommer att bli nödvändigt för att lösa världens livsmedelsförsörjning, men forskarna är ofta helt omedvetna om de maktpolitiska aspekterna. De ser det som rent tekniska frågor, de ser inte att det handlar om vem som skall ha kontroll över världens genetiska resurser - om patenten."

Förutom sina opinionsbildande insatser i massmedia har SLU producerat ett utbildningsmaterial för grundskolan, Genvägar. Bland teknikens "möjligheter" tas upp att kunna transplantera organ från djur till människor. Detta illustreras med en animation med en leende gris och en leende pojke. I ett annat avsnitt uppmanas eleverna engagera sig i ett tänkt projekt att manipulera fram blåfärgad bomull till jeans, som inte skulle behöva färgas "med miljöfarliga kemikalier". Avsnittet "risker" skildras däremot genom en liten film där någon kastar en korv i skolmatsalens golv eftersom han fått veta att "ketchupen är genmanipulerad". Killen som kastat korven ser fanatisk och förvirrad ut.

De miljöorganisationer som företagen kämpar mot är själva drivna inom PR och tvekar inte att spela på känslomässiga strängar. Jordens Vänners informationspaket om genmanipulation kommer

i ett kuvert prytt av en bild på något slags dinosaurieyngel som ondskefullt flinande kryper ut ur ett hönsägg, medan själva broschyren illustreras med kusliga fisk/morots-hybrider. Men motståndet mot GMO backas upp av hårda vetenskapliga resultat.

Amerikanska Organic Consumers Association har samlat skräckinjagande rapporter om de värsta exemplen på oväntade bieffekter av genmanipulation, däribland en katastrof 1989 då minst 37 människor dödades av ett tidigare ofarligt vitamin, L-tryphtopan, efter att genmanipulerade bakterier börjat användas i framställningen; en annan bakterie som blivit modifierad för att omvandla sopor till etanol upptäcktes 1994, kort tid före den planerade introduktionen på marknaden, ha egenskapen att ödelägga rotsystemen hos alla växter den kom i kontakt med; och ett mer aktuellt fall från år 2000 där så kallade markörgener för antibiotikaresistens (som rutinmässigt läggs till vid sidan av den önskvärda genen som en del av framställningsprocessen) hade "vandrat" in i bakterier i magsäcken på insekter som konsumerat pollen från genmodifierad raps.

Föreningen PSRAST, en internationell sammanslutning av kritiska vetenskapsmän, hävdar på sin omfattande sajt www.psrast.org att gentekniken bygger på en förenklad och föråldrad bild av hur arvsanlagen fungerar; olika gener ingår i själva verket i ett komplicerat samspel med varandra och att flytta DNA mellan organismer kan förväntas ge upphov till helt oförutsägbara effekter.

Men den starkaste linjen av kritik fokuserar på de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Den indiska samhällsdebattören Vandana Shiva ser tekniken helt enkelt som ett sätt att utsträcka företagens kontroll över världens matproduktion på böndernas bekostnad: "GMO:s skapades inte för att föda världsbefolkningen. De skapades för att de var möjliga att ta patent på. Det är det behovet de fyller" En representant från Sandoz (ett bioteknikföretag, numera en del av Syngenta) uttalade 1987 att vid sekelskiftet skulle endast 5 företag kontrollera all världens mat och mediciner, och sättet de skulle kontrollera det på var genom patent och genmodifiering. Vi ser framväxten av en ny totalitär världsordning för vår livsmedelsförsörjning, för själva livets grunder."

En representant för den filippinska bondeorganisationen MASIPAG sammanfattar den roll gentekniken spelar

i denna nya världsordning: "Företagen kan kalla en rissort för sin för att de har satt in en eller två gener - i en växt som har tiotusen av dem."

C G Tornström igen: "Den som kontrollerar de biologiska resurserna, den kontrollerar allt. Det som sker i dag, och som det är nästan helt tyst om, är en slakt på den biologiska allemansrätten. Hade Carl von Linnés sexualsystem kommit i dag hade det varit privatiserat. Halva periodiska systemet hade varit privat egendom."

Jon Weman