ÅSIKT

Nytt lyft för kraften

Kristina Kyander om Malmös postindustriella förvandlingsnummer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

En gång i tiden stod den för hoppet om välstånd. Världens största bockkran anlände från Tyskland 1974, byggdes upp till 140 meters hisnande höjd och lovade stort om framtiden. Ännu några dagar är Malmös stadssilhuett helt dominerad av Kockumskranen. När metalltjuten från det avspärrade rivningsområdet tystnat och den 186 meter långa balken ligger på marken, är Malmö en förändrad stad. Spåren efter den sista stora symbolen för varvsepoken är om några veckor utplånade.

Än så länge är den enorma nya stadsdelen på Kockums gamla varvsmark gans-ka ödslig. Hamnbassängen intill gapar tom sedan flygbåtstrafiken över sundet upphörde, ungefär samtidigt som rivningen av kranen började. Dockan kallas det nya området av malmöborna. Universitetsholmen står det på stadsbyggnadskontorets ritningar där Malmös postindustriella förvandlingsnummer pågår.

I samma mån som Kockumskranens nedmontering innebär en förskjutning i skalan av Malmö, måste dess tillkomst dramatiskt ha förändrat bilden av staden och landskapet. Men få tycks ha protesterat mot att ett ofantligt stålmonster på 7 400 ton plötsligt dök upp mitt i staden, synligt från de flesta platser i västra Skåne och när sikten är klar ända från östra Jylland. Den kom under den mest offensiva fartygsbyggareran, ”Kockumsandan” var stadens anda och kranen löftet för familjeförsörjare om evig anställningstrygghet.

Det är svårt att föreställa sig Malmö utan kranen, förmodligen kommer dess frånvaro kännas lika starkt som dess närvaro.

Bortsett från att den bistått sin egen nedmontering var det länge sedan Kockumskranen hade någon praktisk funktion. Den kom på plats som ett verktyg, och säljs som ett sådant till varvsstaden Ulsan i Sydkorea. I stället har dess status som stadssymbol vuxit med åren, stålvidundret har fått ett skönhetsvärde som bärare av minnet från indust-riepoken stadens identitet bygger på. Malmös eget Eiffeltorn, vilket inte heller byggdes som monument utan tillfällig utställningsbyggnad, eller Frihetsgudinnan fast tre gånger högre. Monumenten från industriperioden är få, och beslutet att frivilligt radera ut en del av kontinuiteten i stadens historia väckte väldiga känslor.

En hel epok av industriarkitektur är på väg att försvinna, samtidigt som diskussionen om minnesmärken och byggandet av monument pågår världen över. Kockumskranen placerades på Riksantikvarieämbetets lista över Sveriges tio mest intressanta industriminnen, för att slå fast dess egenvärde och uppmana till bevarande. ”Att berätta att här funnits ett stort varv som hette Kockums; för att inte tappa en stor del av 1900-talets industrihistoria”, motiverar länsantikvarien Thomas Romberg sitt motstånd till rivningen och tror att man om några år kommer att ångra rivningsbeslutet.

Men förslaget om byggnadsminnesförklaring väckte inget intresse vare sig hos ägaren Wihlborgs eller kommunen, som hellre ser Turning Torso med 54 ännu obyggda våningar bostäder i lyxklass som Malmös nya symbol.

När nu industriepoken är historia, kan Malmö lägga till 140 hektar stadsyta och nå Öresund. Landet närmast havet har av tradition tillhört fisket, hamnen med det rostiga industribältet norr om stan, och badstränderna Ribersborg och Sibbarp med sina kallbadhus. Till ganska nyligen har Kockumsstaden varit en avstängd del, otillgänglig och avskuren under större delen av 1900-talet.

I dag finns en cykelväg genom hela området, längs ännu oordnade industritomter, där vattnet i hamnbassängerna glimtar mellan stora fabriksbyggnader. Än så länge är det fritt för fantasin att föreställa sig framtida möjligheter för det gamla att leva vid sidan av det nya. Möjligen hade kranens närvaro tonat ner det identitetslösa, artificiella tillstånd som uppstår när alltför många byggnader kommer till på en och samma gång. Ett praktexempel på det finns på andra sidan av västra hamnen, i Bo01 området.

De som jobbat på Kockums minns larmet, gnisslet, dånet. Platsens råhet kommer knappast att tala i de blanka stål och glasfasaderna på ritningarna som beskriver framtidens bostads- och affärskvarter. Tystnaden börjar lägga sig över området; high tech, IT-industri och högskola för inte mycket väsen av sig.

Alla industristäder i identitetsbyte har sneglat på Bilbao, där man upptäckte att importen av turister med hjälp av kultur kunde ersätta industriexporten.

Malmö söker sin nya framtoning som utbildningsstad, de stora satsningarna man talar om är Citytunnelprojektet, lärostaden, en ny typ av industri.

Högt uppe på kranbalken pågår fortfarande febril aktivitet, inhyrda engelska och tyska arbetslag försöker hålla tidplanen för nedmonteringen. I höst lägger pråmen ut lastad med före detta Kockumskranen mot miljonstaden Ulsan i Sydkorea, där den gör sitt första lyft nästa år.

Kristiina Kyander