ÅSIKT

Blod, land och feta förtjänster

Niklas Nåsander om rasismens historia - och en skrämmande framtid

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Uppfattningen att rasism är någonting dåligt har efter andra världskriget blivit en del av västerlandets överideologi, precis som bekännelsen till demokrati och mänskliga rättigheter. På många sätt ligger det en historisk seger i denna omsvängning. Konflikter som tidigare upptog tid och energi har sjunkit undan. Möjligheter finns att på ett annat sätt än förr rikta uppmärksamhet mot verkliga motsättningar i samhället.

Men samtidigt uppstår nya problem - ett är att rasismen ofta mystifieras. Den framställs som någonting helt annorlunda, ses som uttryck för djupt irrationella känslor, rädsla, eller bortförklaras med hjälp av individualpsykologi. Den som funderar närmare på det här problemet tvingas konstatera att ett nytt "vi och dom" har skapats.

En sådan uppdelning förenar inåt. Solidaritet kan skapas mellan alla dem som strider för "det goda". Men blir polariteten oreflekterad försämras den intellektuella beredskapen och då kan vi hamna i en farlig situation.

Problemet med de rasistiska tankestrukturerna är nämligen att de ligger oss betydligt närmare än vi vanligen vågar erkänna. På många sätt faller rasisternas argument in i en europeisk tradition med djupa idéhistoriska rötter. Ska kampen mot dem bli effektiv är det viktigt att dessa sammanhang lyfts fram - och att vi vågar rannsaka oss själva.

Den moderna rasismen växte fram som ett uttryck för koloniala intressen. När de nya handelsmännen från slutet av 1400-talet sökte sig ut över världen litade de till en början på sin militära och tekniska överlägsenhet. Men med tiden uppstod ett behov av en ideologi som gav deras röveri legitimitet.

De första formerna av modern rasism var religiöst färgade med förbindelser till medeltida föreställningar om det hedniska, muslimska eller judiska. Med tiden utvecklades intellektuellt mer gångbara former. Ofta ville man knyta an till det moderna projektet. De rasistiska idéerna kunde härigenom framstå som framåtsyftande och bärare av hela den bildade världens legitimitet.

Inom upplysningstraditionen fick tidigt naturrättsliga föreställningar en framskjuten plats. Universalismen blev ett mäktigt vapen i händerna på dem som stred för jämlikhet och demokrati. Men den nya synen på äganderätt och frihandel verkade samtidigt i motsatt riktning. När nya marknader bröts upp krossades gamla kulturer i kraft av principer som de besegrade folken inte ens kände till.

Samma dubbelhet fanns i den för upplysningstiden så typiska förnuftstron. Å ena sidan las här grunden till den vetenskapens expansion som lett till så stora framsteg - å andra sidan ledde sekulariseringsprocessen till en kris för en människosyn grundad i humanismen.

Med hjälp av empiriska undersökningar ville man kartlägga naturen och infoga människan i en allmän typologi. Raslärorna var utifrån detta perspektiv inga obskyra påhitt. Tvärtom var de försök att på människan tillämpa de klassificeringssätt som gällde naturen i övrigt. Resultaten användes sedan i politiska syften för att motivera utdefiniering och förtryck.

Försöken att grunda rasismen i vetenskap har rötter långt tillbaka i historien. Att Aristoteles var den förste som försökte systematisera och klassificera naturen är känt. Men han var också den förste som från empiriska utgångspunkter sökte generalisera egenskaper hos främmande folk och ta dem till intäkt för underordning. I Politiken skriver han att barbar (icke-grek) och slav är "identiska begrepp". Argumentet är att barbarerna saknade "naturlig härskarförmåga".

Detta sätt att tänka blev vanligt i den vita världen från 1700-talet och framåt och är tydligt hos utpräglade empirister som Locke och Hume, liberala politiker som Jefferson och Lincoln, men också hos vetenskapsmän som Chamberlain och Gobinieau. Även vår egen Herman Lundborg arbetade i sitt rasbiologiska institut i samma tradition.

Tänkare ur den romantiska tanketraditionen följde en annan argumentationslinje. Här betonas känsla och intuition mer än förnuft och vetenskap. Man intresserar sig inte heller i samma utsträckning för människan som biologisk varelse och talar hellre om folk än om raser. Fokus riktas mer mot den kulturella sidan av det mänskliga livet. Herder brukar här lyftas fram som en centralgestalt - och hans tänkande fick verkligen ett enormt genomslag. Vill man använda sig av modern akademisk retorik kan man säga att han ägnade sig åt att konstruera nationell identitet - ett arbete som fick sitt politiska uttryck i nationalstatsidén.

Herder betonade en mängd sammanhållande faktorer av vilka språk, historia och religion var viktigast. Enligt hans spekulativa lära band ödet samman ett folk i en mystisk gemenskap. Dess blod tänktes höra samman med det land de levde i och varje enskild individ hade del i den själ som var hela folkets.

Herder ansåg inte att de olika folken var hierarkiskt ordnade, bara att de var fundamentalt olika. I nationalromantikens oskyldiga former underordnades alltså inte främmande raselement, de bara uteslöts ur folkgemenskapen. De senaste århundradenas historia ger dock många exempel på hur etnifieringen brutit ner universella beskrivningar av människan och lett över i öppen rasism.

Härifrån kan man gå vidare till Bibelns gamla testamente, där det finns ett tidigt exempel på den uteslutande och aggressiva nationalismens teori. I femte Moseboken beskrivs judarnas förestående erövring av Palestina. De sju folken som vid den tiden levde där ska utrotas, deras tempel och gudabilder förstöras och till och med deras namn förintas. Målet är ett etniskt homogent land där blandäktenskap är förbjudna.

Författarna till Gamla testamentet anser inte att de andra folken är sämre. Argumentet är i stället Jahves vilja att bevara sitt eget folks renhet.

Att låta en Gud coacha slagfältens fotfolk är i och för sig ingenting ovanligt. Men den vilja till etnisk homogenitet texten ger uttryck för känns häpnadsväckande "modern". Den starkt ödesladdade kopplingen mellan folk och land som genomsyrar berättelsen speglas också tydligt i romantikens föreställning om blut und boden.

Rasismens rötter sträcker sig alltså djupt ner i det vi brukar betrakta som vårt kulturarv. Det handlar inte om anomalier utan är tvärtom uttryck för väletablerade tankefigurer. Vi ser också hur de två argumentationslinjerna sammanfaller i nazismen.

Å ena sidan arbetade de tyska forskarna på högvarv (som sanna upplysningsmän) för att ge raslärorna vetenskaplig legitimitet. Å den andra sidan odlade man (som sanna romantiker) myten om det ariska folket. Viljan att skapa ett etniskt homogent land var stark, blandäktenskap förbjudna och främmande raselement exkluderade. I "befrielsen" av Sudettyskland och anslutningen av Österrike fanns en logik vi känner igen från många andra håll: tillspetsat kan man säga att nazisterna tillämpade nationalstatsidén med osedvanlig grymhet och konsekvens. Men det räcker inte att stanna här.

För att förstå kraften i nazismen måste man veta något om vilka de människor var som bar fram rörelsen. Hitler kom inte till makten genom allmän rösträtt, som ofta görs gällande, utan genom att de borgerliga partierna i förbundsriksdagen skänkte honom det lagrum som möjliggjorde diktaturen. Endast en tredjedel av NSDAP:s röster i valet 1932 kom från arbetarna. Medelklassen, däremot, gillade att någon tog i med hårdhandskarna mot kommunisterna. Industrin fick konkurrensfördelar när klasskamps-tänkandet förbjöds och expropriationen av judisk egendom gynnade också deras intressen.

I öst hägrade stora landområden - något som för dessa människor framstod som en rimlig kompensation för de tyska kolonier segrarmakterna delat upp mellan sig efter första världskriget. I långa stycken var alltså nazismen gängse. Rasismen vi förknippar med nazismen hade dock tydliga särmärken. Accentueringen av det judiska var en fix idé i ledarskiktets hjärnor, liksom försöken att förverkliga visionerna om ett rasrent land med hjälp av hela det moderna samhällets resurser.

En viktig faktor som skilde situationen i Tyskland från den i till exempel Frankrike och England är att de folk som undertrycktes - slaver, judar och zigenare - inte levde i fjärran kolonier utan i själva moderlandet eller dess omedelbara närhet.

Trots den speciella form av rasism som utvecklades i Tyskland och trots att utrotningen av judar, zigenare och kommunister tog sig de mest groteska former är det viktigt att se att nazismen i långa stycken var ett projekt inom marknadsekonomins ramar. Den byggde vidare på traditioner som i hela den vita världen var allmänna och bars fram inte av en skock vettvillingar, utan av den goda och ansvarstagande borgerligheten.

Viktigt är också att reflektera över hur idéer som vi själva anser goda kan få motsatta konsekvenser. Vem är ansvarig för att underklass i hela den vita världen utdefinieras på etnisk grund? Är det invandrarna själva - som rasisterna säger? Eller är skulden nynazisternas? Eller ligger problemet i något av de värden vi själva ser som omistliga?

Man kan också ställa frågan var i dag de verkligt stora och brutala övergreppen begås mot människor av annan hudfärg. Visst förekommer våld mot invandrare i våra länder, grova och brutala övergrepp alla civiliserade människor tar avstånd från. Men den som höjer blicken och ser ut bortom den vita världens gränser kommer att bländas av bilderna av ett annat våld så mycket fasansfullare än det vi ser hos oss.

De som utdelar detta våld i form av sanktioner, strukturomvandlingsprogram och kliniska krig är inga hotfulla nynazister. Tvärtom talar de om liberalism, mänskliga rättigheter och om den nödvändiga kampen mot rasismen.

Niklas Nåsander