ÅSIKT

Könet brinner!

Maria Bergholm Larsson läser en bok om queer

KULTUR

Samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tiina Rosenberg

QUEERFEMINISTISK AGENDA

Atlas

Min gudmor var författare och en radikal intellektuell. Men det var inte detta som kom att dominera bilden av henne i min barnsliga blick utan hennes sexuella identitet. Det var något outtalat med henne som var hotfullt. Eller potentiellt kladdigt. Alla signaler jag fick från min omgivning som tonåring var entydiga: jag skulle hålla mig på avstånd. Hon var homofil, som man sade på femtiotalet, och hade inte gjort någon hemlighet av det. En Karin Boye var ok, till och med intressant, men någon i vänkretsen, nej.

Den förhärskande föreställningen var att ingen gick säker. Som om en homofil kunde kasta sig över vem som helst när som helst, till skillnad från en heterosexuell.

I dag kan jag gripas av vrede över att alla dessa fördomsfulla signaler från heterosamhället ställde sig i vägen för vår kontakt när det fanns en hel värld att gemensamt utforska.

Nu talar man inte längre om homofila och homosexualitet har åtminstone i Sverige fått en helt annan ställning tack vare de senaste decenniernas offensiva kamp för synliggörande och sexuellt likaberättigande.

Sjukdomsklassificeringen avskaffades av Socialstyrelsen 1979. 1995 kunde homosexuella registrera sig genom den nya partnerskapslagen och i år infördes två nya viktiga lagar, homosexuella omfattas nu av lagen om hets mot folkgrupp och får prövas för adoption, ett unikt steg framåt. Sverige ligger i täten när det gäller homosexuellas jämställdhet. I varje fall juridiskt.

Men har det övergripande mönstret förändrats? Är bilden av homosamhället som bestående av losers och hjältar utan självförtroende fortfarande giltig? Kan man tala om jämställdhet när heterosexualitet fortfarande dominerar kulturen?

Det strukturella gruppförtrycket och privilegierna består, menar Tiina Rosenberg i sin nya bok Queerfeministisk agenda – även om utrymmet för homosexuella att göra sig hörda ökat betydligt. Ett viktigt steg framåt togs av 1998 års Europridefestival medan en filosof som Judith Butler med Gender Trouble lyckats göra queer till en betydande akademisk disciplin.

Tiina Rosenbergs utgångspunkt är den feministiska teoribildning inom filosofi och litteraturvetenskap som växt fram under 1990-talet inom den amerikanska universitetsvärlden där Butler är det främsta namnet. Hennes bok är en del av ett forskningsprojekt vid Centrum för kvinnoforskning och Teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Den som väntar sig en handbok i queeraktivism till veckans Pridefestival kommer att bli besviken. Kanske också öns-ka att en bok om queer hade ett queerare förhållande till det akademiska språket och dess anspråk på makt. Queerfeministisk agenda är alltså en mycket teoretisk bok, men när detta är sagt ska tilläggas att den samtidigt är det mest uttömmande och analytiskt intressanta inom området på svenska.

Vad är queer? Rosenberg nämner en rad betydelser: queer används som synonym för lesbisk och gay, bisexuell och transidentiteter, hon talar om queera läsningar av konst, film, litteratur, queer kan vara en beteckning på olika icke-normativa köns/genuspositioner inkluderande de heterosexuella, men också en beteckning på det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet. Och så vidare.

I Nationalencyklopedin finner man ytterligare en definition: queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till det normativa.

Queer är både möjligheternas zon och dissonant i förhållande till stabila och till synes självklara identiteter.

Jag älskar inte ett kön, jag älskar en människa, för att uttrycka det enkelt.

Kritiken av heteronormativitet är queerteorins mest centrala och användbara teoretiska insats, menar Tiina Rosenberg.

Heteronormativitet är enkelt uttryckt antagandet att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt. Heteronormativitet grundar sig på en binär könsuppfattning och en hegemonisk heterosexuell norm, allt som faller utanför stämp-las som avvikande och fel, skriver hon. Orsakerna till det strukturella förtrycket finns i normer, sedvänjor och symboler som aldrig ifrågasätts.

Hon citerar den amerikans-ka feministen Adrienne Rich som menar att det alltid krävts våld för att tvinga in kvinnor i heterosexualitet. Att vägra bli kvinna innebär inte att bli man utan en vägran att anpassa sig till den heterosexuella normen.

Michel Foucault visar i sitt stora verk om sexualitetens politiska historia att man alltid använt makt för att vidmakthålla den genusordning och det begär som ska närma kvinnor och män till varandra.

Upprätthållandet av det Judith Butler kallar den heterosexuella matrisen har på olika sätt krävt massiva stödåtgärder från samhället. Detta borde göra klart att det inte enbart är frågan om något oproblematiskt och naturligt varande. Den bär i västerländsk kultur naturlighetens mask, men är i själva verket delar av den rådande politiska, ekonomiska och ideologiska ordningen. Den heterosexuella normen är helt beroende av existensen av en homosexuell minoritet. Den minoriserande synen på homosexualitet bekräftar på sikt heteronormativiteten därför att den paradoxalt nog förutsätter heterosexualitet.

Till sist, vilken utopi har en queerteoretiker? Hur ser ett ickeförtryckande samhälle ut? Svaret är sympatiskt anspråkslöst: demokratiskt, mångkulturellt, mångsocialt och mångsexuellt bestående av många små öppna och frivilliga grupper. Framför allt är erkännandet av olikheter avgörande. Och dessutom frihet och makt att uttrycka och forma sitt liv efter sina djupaste behov.

Könet brinner! skrev Judith Butler. Låt det brinna! Jag ser Virginia Woolf framför mig när hon tänder ett bål av alla gamla patriarkala institutioner och förtryckande tankegods i slutet av den feministiska stridskriften Three Guineas och hennes mor står i fönstret och eldar på. Låt det brinna! Elda på med all gammal heterosexuell bråte! Könet brinner!

Maria Bergom Larsson