ÅSIKT

Mardrömmen är inte över

I dag är det 57 år sedan bomben föll över Hiroshima

KULTUR

MAJ WECHSELMANN varnar för den nya kärnvapen- upprustningen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En mor och hennes barn lämnar sjukhuset i Hiroshima några dagar efter att bomben fälldes 1945.

Det är dags för en ny kärnvapenupprustning. Den 8 januari 2002 lade den amerikanska försvarsministern Donald Rumsfeld fram sin plan Nuclear posture review, som innebär ett tvärt brott med de senaste årens politik.

Enligt utrikesminister Anna Lindh kommer planen att åter sätta fart på hela världens kärnvapenproduktion. I International Herald Tribune skrev hon den 3 juli, tillsammans med den finska utrikesministern Erkki Tuomioja, att de nya amerikanska kärnvapnen "riskerar att sänka tröskeln för ett begränsat kärnvapenanfall, vilket är ett ytterst farligt perspektiv". Fredsinstitutioner som Pax Christi och amerikanska Union of Concerned Scientists ger henne rätt.

De senaste åren har vi kunnat hoppas på en kärnvapennedrustning. Och vi minns skräcken från terrorbalansens tid.

I dag är det exakt 57 år sedan USA fällde atombomben över Hiro-shima och tre dagar senare fälldes ännu en över Nagasaki. Bomberna dödade och invalidiserade 250 000 människor och deras avkomma i tio eller tjugo generationer.

I början av femtiotalet visades, runt om i världen, en utställning med bilder av en japansk konstnär som var ögonvittne till bombningen av Hiroshima. I mer än tjugo år var hans bilder de enda. Alla fotografier och all film tagna på de civila offren för bomberna hade konfiskerats av USA.

De japanska konstverken vittnar om att den 6 augusti steg helvetet ned på jorden. På långa svartvita fresker är tiotusentals människor på väg ner i Hiroshimas floder för att kyla sina brända kroppar, drunknande och döende i strålsjuka, somliga med sin avbrända hud som flytande tält omkring sig.

Utställningen pågick samtidigt som Koreakrisen: general MacArthur förklarade att han tänkte använda atombomben mot Kina för att kinesiska frivilliga deltog i kriget mellan Nord- och Sydkorea. Fredsaktivister gav sig ut på gatorna och samlade in många miljoner namnunderskrifter mot användningen av domedagsbomben. President Eisenhower sa dock nej och avsatte MacArthur.

Under Kubakrisen, tio dagar i oktober 1962, var vi timmar från ett kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA. Två män hade det yttersta ansvaret för miljarder människors liv eller död: president Chrustjov och president Kennedy.

1972 är det första kalla kriget slut. Sovjet och USA undertecknar ABM-traktaten, som starkt ska begränsa antalet antiballistiska missiler (missiler som skall skjuta ner missiler) och därmed den ömsesidiga tron att kunna "vinna" ett kärnvapenkrig.

I slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet startar det nya kalla kriget. På båda sidor om det delade Tysklands gränser utplaceras Natos och Warszawa-paktens kort- och medeldistansraketer med atomvapen.

Starka militära krafter vill sätta neutronbombsstridsspetsar på raketerna. Neutronbomben låter byggnader och infrastruktur stå kvar, men dödar allt biologiskt levande genom att orsaka strålsjuka (inre blödningar, blodiga diarréer, förstörelse av centrala nervsystemet, intensiv vätskeförlust och döden inom tre dagar). En kampanj från de europeiska fredsrörelserna stoppar neutronbomben.

1987 går andra omgången av kalla kriget mot sitt slut. USA och Sovjet kommer överens om INF-avtalet: alla kort- och medeldistansraketer i Europa skall avskaffas. Världen kan andas lättare och 1991 och 1993 följer nya, ännu mera hoppingivande avtal mellan USA och Ryssland: SALT I och SALT II. Det senare avtalet stipulerar att de båda länderna år 2003 inte ska ha mer än 500 strategiska kärnvapen utplacerade vardera.

År 2000 medger USA:s energidepartement för första gången att arbetare vid atomvapenfabrikerna har drabbats av strålsjuka. I en av de största och äldsta anläggningarna, Pantex nära Amarillo, Texas, vittnar gamla trotjänare om hur till och med deras barnbarn drabbas. Symptomen på strålsjuka och genetiska förändringar liknar dem som de irakiska barnen fått av utarmat uran (kärnkrafts- och kärnvapenavfall) efter Gulfkriget. Sambanden går inte att utröna, eftersom USA i februari 2002 lägger veto i FN mot att WHO skulle göra en sådan undersökning. Det är återigen förbjudet att ta reda på konsekvenserna av radioaktiv strålning.

Nu skall arbetarna i de amerikanska atomvapenfabrikerna börja montera nya, moderna missiler. USA måste försvara sig mot "skurkstaterna" Iran, Irak och Nordkorea - plus terrorismen. Det är risk för att Ryssland och Kina kommer att hänga med i den nya kapplöpningen - för att inte tala om Pakistan, Indien och Israel plus, naturligtvis, alla skurkstater.

Amerikanska försvarsbudgeten har nu åter höjts till kallakrigetnivå: 314 miljarder dollar i år, en kraftig höjning nästa år. (År 2001 var motsvarande budget i Ryssland 43 miljarder dollar, i Kina 27 miljarder).

USA tänker inte alls förstöra alla de 4 000 interkontinentala kärnvapenstridsspetsar som man lovat förstöra enligt de båda SALT-avtalen. En del ska bara monteras ner och lagras.

Nya dyrbara atommissiler ska bäras av det nya B-2 Stealth-planet, som inte kan upptäckas av vare sig radar eller infraröda/elektromagnetiska indikatorer. Planen kostar cirka 14 miljarder svenska kronor styck (de 22 B-2 flygplan som finns i dag är värda lika mycket som en halv svensk statsbudget).

I Rumsfelds nya plan ingår dessutom Son of Star Wars, en fortsättning av Reagans drömmar om nya antiballistiska atommissiler och rymdlaservapen, som kommer att kosta vansinniga pengar under de närmaste åren.

Syftet med att skapa ett nytt atommonopol i rymden beskrivs i rapporten US Space command vision 2020: "Historiskt sett har militära styrkor utvecklats för att skydda nationella intressen och investeringar både militärt och ekonomiskt. Under handelns uppkomst byggde länderna flottor för att skydda och stärka sina handelsintressen. På samma sätt kommer rymdstyrkorna att uppträda för att skydda militära och kommersiella nationella intressen och investeringar".

Anna Lindhs farhågor om en ny kärnvapenkapplöpning i världen är mer än välgrundade.

Kommer världssamfundet att finna sig i att vara tillbaka i den terrorbalans vi har levt i så många år? Eller räcker det med fyra generationer i kärnvapnens skugga?

Maj Wechselmann

ARTIKELN HANDLAR OM