ÅSIKT

En bödels berättelse

Johan Schmidt om en av ledarna i ett krig som aldrig tar slut

1 av 2 | Foto: AP
Carlos Castaño - mördaren vars bok blivit bestseller.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Presidentvals-

kampanjen i Colombia 1990 går in i sitt slutskede och Carlos Pizarro, ledare för den nyligen demobiliserade gerillan M-19, stiger stadigt i opinions-

undersökningarna. Från den andra våningens stora panoramafönster på flygplatsen El Dorado har Carlos Castaño, ledare för den paramilitära högermilisen AUC, utsikt över start- och landningsbanorna. De låga molnen sveper in över slätten på 2 600 meters höjd och skymmer huvudstaden Bogotás skyskrapor. I en liten radio lyssnar Castaño på den sista intervjun med Pizarro, samtidigt som han ser honom vinka till journalisterna med sin vita hatt innan han kliver på planet mot Barranquilla för ytterligare ett valmöte.

När planet lyft och säkerhetsbälteslampan slocknat reser sig en man, går in på toaletten och hämtar ett vapen gömt i servettskåpet. Han tar ett djupt andetag och går sedan lugnt igenom hela planet fram till presidentkandidaten och skjuter ihjäl honom. Planet vänder omedelbart tillbaka mot Bogotá. När Castaño ser det komma fram ur molnen och landa säkert ber han en Fader vår av tacksamhet.

"Vi räknade ut att vi hade någon minut på oss att utföra operationen direkt efter det att säkerhetsbältslampan släckts och innan tryckutjämningen i kabinen gjorde planet till en ballong som skulle sprängts av ett skott."

Castaños mordplan har lyckats.

I dag tillträder Alvaro Uribe som president i Colombia, som sakta trasas sönder av ett nu 38-årigt inbördeskrig. Uribe vann valet på löftet att ta i med hårdhandskarna mot Farc-gerillan som avancerar i hela landet. Armén ska förstärkas och civilbefolkningen ska engageras i striden mot Farc.

En av dem som har en nyckelroll i hur framgångsrik den politiken kommer att bli är Carlos Castaño, efterlyst för mord, kidnappningar och narkotikabrott. Han har hittills fört den mest brutala kampen mot gerillan men har sagt att hans styrkor är beredda att dra sig tillbaka om armén går på offensiv mot gerillan.

Den nye presidenten Uribe tar avstånd från Castaño men är beroende av hans indirekta stöd. Den reguljära armén har inte möjlighet att föra ett tvåfrontskrig mot både gerillan och Castaños trupper.

I en nyutkommen intervjubiografi, Min bekännelse - Carlos Castaño avslöjar sina hemligheter (Oveja Negra), berättar Castaño hur han låtit mörda presidentkandidater, politiker, journalister, fackföreningsledare och andra som han betraktar som gerillasympatisörer och landsförrädare. Hans sentimentala beskrivningar av ensamheten i sitt oåterkalleliga val att dra ut i ett osjälviskt fosterländskt korståg mot gerillan varvas med privata anekdoter om hur han var nära att förblöda efter att ha träffats av splitter i skrevet. Biografin har på ett par månader blivit en bestseller med 80 000 sålda exemplar och är redan inne på sin åttonde upplaga.

Det var Carlos bror Fidel som tillsammans med sina bröder och kusiner startade AUC sedan gerillan kidnappat och mördat deras far. Fidel svor att hämnas och blev snabbt fruktad för sin hänsynslöshet i jakten på gerillan. När han 1994 stupade i ett bakhåll beslöt Carlos att hemlighålla hans död och genom kommunikéer undertecknade av den döde brodern skapade han en mytisk symbol av den "osynlige ledaren för det civila motståndet mot subversionen".

Autodefensas Unidas de Colombia (Colombias förenade självförsvarsgrupper) har vuxit ur de privatmiliser som stora jordägare och knarkkarteller skapade under 1980-talet. Deras uppgift var att skrämma och, när så behövdes, eliminera politiska motståndare samt att skydda sina uppdragsgivare från attacker och kidnappningsförsök från gerillan. De samarbetade med armén, som hjälpte till med militär träning och information från underrättelsetjänsten. Militärens stöd var till en början avgörande och fortfarande finns ett samarbete på främst lokal nivå. Men paramilitären har växt till en rörelse som i takt med sin ökade militära styrka har utvecklat ett eget politiskt program.

Det etablissemang som hjälpte till att skapa AUC, antingen genom aktivt stöd eller passivt genomfingertittande, har förlorat kontrollen.

Boken framställer Castaño både som en skrupelfri machokrigare och en socialt begåvad person med rörligt intellekt. Han berättar om strider där han ensam slåss mot 30 gerillasoldater - och om sina kontakter med högt uppsatta politiker, företagsledare och företrädare för katolska kyrkan.

Han vill, säger han, leva i fred med sin fru och sina barn. Våld föder våld i evighet. När han räddat landet undan kommunismen ska han sluta kriga.

"Till en början var vi enbart drivna av hämndbegär och när vi mördat de flesta som deltog i kidnappningen av vår far kom folk till oss för att vi skulle hämnas deras offer. Vi blev bödlar men såg snart att vi hade en politisk roll att fylla och fann vår historiska mission."

Enligt människorättsorganisationer stod AUC för 70 procent av alla massakrer och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i landet år 2001, men Carlos Castaño försvarar sig med att de som dör är gerillamän i civila kläder och att gerillan lurar och utnyttjar medborgarrättsgrupper i sin propaganda:

"Vi försvarar oss mot deras aggression och i detta krig ingår att bekämpa de gerillamedlemmar som försöker gömma sig bland civilbefolkningen. Vi dödar för att vinna kriget och våra metoder har gett mycket goda resultat", säger han.

Konflikten i Colombia blir allt mer komplicerad: två gerillagrupper, Farc och Eln, strider ibland sida vid sida och ibland om samma utrymme, de paramilitära grupperna i AUC jagar gerillan samtidigt som de både stöds och bekämpas av armén. Till detta kommer narkotikakartellerna som infiltrerat och korrumperat samtliga parter i konflikten. Detta krig utkämpas i en starkt centralstyrd stat med en korrupt och ineffektiv byråkrati med ett mycket lågt folkligt förtroende.

Staten har i stora delar av landet förlorat sitt monopol på att stifta lagar och skipa rättvisa. I gerillakontrollerade områden har en ny parallell lagstiftning införts med sin egen straffskala och personer som misstänks för samröre med paramilitära grupper avrättas. Samma sak sker i de områden som kontrolleras av AUC.

"Farc hade i början rättfärdiga politiska krav men har förvandlats till folkets förtryckare. Vi är gerillans legitima barn", säger Castaño.

Han plågas av att bära Historiens mission att rädda Fosterlandet undan Barbariet. Likt Joseph Conrads Kurtz framstår han som en intelligent galning, en analytisk person med ett barns sårade rättskänsla och indelning av världen i absolut gott och absolut ont. Det finns inte längre utrymme för att vara neutral.

"Jag accepterar och tar på mig att oskyldiga dör, men i en irreguljärkonflikt som har urartat så som vår har gjort är det omöjligt att upprätthålla en moralisk disciplin. Kriget är till för att vinnas. Punkt."

Att hålla AUC:s mellan 10 000 och 15 000 man i gång kostar 25 miljoner kronor i månaden, enligt paramilitären själva. Det finansieras, precis som gerillan gör, genom utpressning och avgifter på narkotikahandeln. Men AUC får också betydande stöd av jordägare och affärsmän i områden de opererar i.

Carlos Castaño har hela tiden hävdat att paramilitären ska lägga ned sina vapen och återgå till civilt liv den dag gerillan är besegrad. Men samtidigt erkänner han att han inte längre har full kontroll över alla förband. Precis som Farc är AUC uppbyggt på autonoma fronter som slåss runt om i landet.

Varje front har krav på sig att driva in en viss summa pengar per månad och detta ekonomiska krav leder till ökad autonomi och risk för ökad "ideologisk blindhet" där budgetmålet går före politiskt strategiska bedömningar. Anklagelserna mot AUC att de i sin snabba expansion förlorat sin ideologi och förvandlats till enbart ett rövargäng har fått ledningen att försöka bättra på sin offentliga image och lyfta fram sitt politiska budskap.

Castaño har framträtt i tv, klädd i skjorta och slips i stället för den vanliga kamouflageuniformen. Han säger att han vill representera medelklassen. Hans kritiker menar att intervjuerna, publiceringen av biografin och Castaños tal om politiskt projekt är kosmetika och ett försök att avleda uppmärksamheten från paramilitärens övergrepp.

Men tecknen på att AUC ändrat taktik är många. I år har man i princip inte begått några massakrer, morden sker numer enskilt och utspritt för att de inte ska väcka lika mycket uppmärksamhet och Salvatore Mancuso, en av de ledande kommendanterna inom AUC, har förbjudit sina trupper att mörda mer än tre personer samtidigt.

Och på AUC:s hemsida uppmanas människor att skicka in klagomål om de utsatts för kränkande behandling av paramilitära trupper.

Johan Schmidt , frilansjournalist

ARTIKELN HANDLAR OM