ÅSIKT

Långsam kvävning

När hoppet tas ifrån människor återstår bara det råa trotset, skriver Edward W Said

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Två palestinska systrar i Nablus hjälps åt att föra ut sina tillhörigheter från ruinerna av sitt hem, som förstördes av israelisk militär natten till i tisdags.

Bortsett från de uppenbara fysiska besvären ger en längre sjukdomsperiod upphov till en fruktansvärd känsla av hjälplöshet, men också till perioder av analytisk klarsyn som det självklart gäller att ta vara på. Under de senaste tre månaderna har jag åkt in och ut på sjukhus, och dagarna har fyllts av långa och smärtsamma behandlingar, blodtransfusioner, ändlösa tester, oräkneliga improduktiva timmar som ägnas åt att stirra i taket, bedövande trötthet och infektioner, oförmåga att utföra vanligt arbete, och tankar, tankar, tankar. Men emellanåt kommer också stunderna av klarhet och reflektion som ibland gör det möjligt att se saker och ting (utan att det går att göra särskilt mycket åt dem) ur ett annat perspektiv.

När jag har läst nyheterna från Palestina och sett de hemska bilderna av död och förstörelse på tv har jag blivit ytterst förbluffad och förskräckt över vad jag utifrån denna information har kunnat sluta mig till ifråga om den israeliska regeringens politik, eller mer precist, ifråga om vad som har pågått i Ariel Sharons huvud.

Och när Sharon, efter bombningen i Gaza nyligen som utfördes av ett av hans F-16-plan och som innebar att nio barn massakrerades, enligt citat gratulerade piloten och skröt om en stor israelisk framgång, kunde jag bilda mig en mycket tydligare föreställning än tidigare om vad en patologiskt störd person är kapabel till, inte bara ifråga om vad han planerar och ger order om utan, ännu värre, när det gäller att kunna övertala andra att tänka på samma förvrängda och kriminella sätt.

I västvärlden har emellertid en så konstant uppmärksamhet ägnats åt palestinska självmordsbombningar att en grov förvrängning av verkligheten har fördunklat något som är mycket värre: den officiella israeliska, och kanske unikt sharonska, ondska som så avsiktligt och metodiskt har riktats mot det palestinska folket.

Självmordsbombningar är förkastliga, men de utgör ett direkt och, enligt min uppfattning, medvetet eftersträvat resultat av åratal av övergrepp, maktlöshet och förtvivlan. Sharon vill ha terrorism, inte fred, och han gör allt i sin makt för att skapa förutsättningarna för den.

Oavsett hur ohyggligt det palestinska våldet är så har denna reaktion från ett desperat och förtryckt folk isolerats från sitt sammanhang och det svåra lidande ur vilket det uppstår: att inte kunna se det är att brista i mänsklig insikt. En sådan insikt gör inte våldet mindre fruktansvärt men den placerar det åtminstone i ett reellt historiskt sammanhang och i en reell geografi.

Men bakgrunden till den palestinska terrorn - för det handlar om terror naturligtvis - får aldrig ett ögonblicks chans att framträda. I stället har den obevekligt beskrivits som ett apart fenomen, som ren, meningslös ondska, som Israel, förmodligen i den rena godhetens tjänst, på ett ärbart sätt har bekämpat genom sina olika hemska, oproportionerliga våldshandlingar mot en befolkning bestående av 3 miljoner palestinska civila.

Jag talar inte bara om Israels manipulering av opinionen utan om dess exploatering av den amerikanska kampanjen mot terrorism, utan vilken Israel inte hade kunnat göra vad det har gjort. (I själva verket kan jag inte komma på något annat land i världen som, i tv-tittarnas fulla åsyn, har kunnat vidta sådana sadistiska åtgärder mot ett helt samhälle och komma undan med det.)

Sharons plan innebär ingenting mindre än utplåningen av ett helt folk genom långsamma, systematiska kvävningsmetoder, regelrätta mord, och förkvävande av det vardagliga livet. I detta ingår också den obevekliga exproprieringen av palestinsk mark genom bosättningar, militära områden, och ockuperade städer och byar: inom ramen för Osloprocessen avstod Israel blott 18 procent av Västbanken och 60 procent av Gaza, och båda dessa områden har nu återockuperats och delats upp på nytt åtskilliga gånger.

Varje palestinier har blivit en fånge. Gaza är omringat på tre sidor av ett elektriskt stängsel; invånarna i Gaza är instängda som djur, de kan inte förflytta sig, de kan inte arbeta, inte sälja sina grönsaker eller frukter, inte gå i skolan. Medicinsk utrustning blockeras vid gränsen, ambulanser beskjuts eller fördröjs.

Hundratals hus förstörs, och hundratusentals träd och stora områden jordbruksmark förstörs som en systematisk kollektiv bestraffning riktad mot civila, varav de flesta redan är flyktingar från Israels förstörelse av deras samhälle 1948.

Hoppet har eliminerats ur palestiniernas vokabulär så att endast det råa trotset återstår, och fortfarande pladdrar Sharon och hans hejdukar om att eliminera terrorismen genom en allt mer inträngande ockupation som nu har pågått i 35 år. Att denna kampanj, i likhet med all kolonial brutalitet, är gagnlös, eller att den endast leder till att palestinierna blir mer trotsiga i stället för mindre, det går helt enkelt inte in i Sharons skalle.

Västbanken ockuperas med hjälp av 1 000 israeliska stridsvagnar som har till enda syfte att beskjuta och terrorisera civila. Utegångsförbud införs i perioder på upp till två veckor, utan uppehåll. Skolor och universitet är antingen stängda eller omöjliga att ta sig till. Ingen har möjlighet att resa, och det gäller inte bara mellan de nio störs-ta städerna utan även inom städerna.

Varje stad är i dag en ödemark med raserade byggnader, plundrade kontor, avsiktligt förstörda vattenlednings- och elektricitetssystem. Den ekonomiska aktiviteten har upphört. Hälften av alla barn lider av felnäring. Två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsgränsen som är två dollar om dagen.

Alla palestinier är "misstänkta terrorister". Själva hjärtat i denna ockupation är att unga israeliska värnpliktiga ges fria tyglar att utsätta palestinier vid vägspärrar för alla kända former av privat tortyr och förnedring. Det kan handla om att de tvingar dussintals ungdomar att stå på knä i solen i timmar; att de tvingar män att ta av sig alla sina kläder; att de förolämpar och förödmjukar föräldrar inför ögonen på deras barn; att de förbjuder sjuka att passera vägspärren av inget annat skäl än en personlig nyck; att de stoppar ambulanser och skjuter på dem.

Och antalet palestinska döda (fyra gånger så många som antalet israeliska döda) ökar hela tiden. Ännu fler "misstänkta terrorister" plus deras fruar och barn, men "vi" beklagar de dödsfallen mycket djupt. Tack ska ni ha.

Kort sagt, palestinierna måste dö en långsam död så att Israel kan få sin säkerhet, som ligger alldeles runt hörnet men som inte kan förverkligas på grund av den speciella israeliska "osäkerheten". Hela världen måste sympatisera medan skriken från föräldralösa palestinska barn, sjuka gamla kvinnor, sörjande familjer och torterade fångar helt enkelt inte hörs och inte dokumenteras.

Tveklöst, kommer vi att få höra, tjänar dessa fasor ett större syfte än bara grymhet. När allt kommer omkring är ju "de två sidorna" indragna i en "våldsspiral" som måste stoppas, någon gång, någonstans.

Då och då borde vi stanna upp och indignerat deklarera att det bara är en sida som har en armé och ett land: den andra sidan är ett statslöst, fördrivet folk utan rättigheter och utan möjlighet att tillkämpa sig sina rättigheter.

I vilket fall som helst kommer dock den israeliska politiken att misslyckas till slut.

Edward W Said