ÅSIKT

Häxjakt, då som nu

Gunder Andersson läser ett lysande reportage av Jan Guillou

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: MIKAEL GUSTAVSEN
Jan Guillou river ned den ena mytbildningen efter den andra.

Häromveckan dog Hugo Gjersvold. Han var en av dem som dömdes till livstid för spioneri 1952, efter att ha angetts av Fritiof Enbom, av de flesta numera betraktad som mytoman.

Associationen ger sig själv under läsningen av Jan Guillous bok Häxornas försvarare. Enbomrättegången innehöll häxprocessernas alla ingredienser. Vi befann oss mitt i kalla kriget, stämningen i landet var upphetsad, en mediekåt linslus som Enbom kom som sänd från ovan. Med bevisvärderingen var det, precis som på 1600-talet, inte så noga. Kommunistfaran hade fått ett ansikte, och ju större uppmärksamhet desto mer "mindes" Enbom. I den allmänna masspsykosen drog han andra med sig in bakom fängelsemurarna.

Häxprocesser är alltså inte enbart en historisk företeelse, det är bara den historiska scenografin som skiftar.

Det är en tät, delvis utmanande och mycket faktadiger bok Jan Guillou skrivit. Frågan är om han någonsin varit bättre. Han kan åtminstone skaka tass med den Strindberg som skrev "min eld är den största i landet". Han är en arvtagare till Vilhelm Moberg i sitt rättspatos och till Jolo vad gäller att gräva i källorna och få fram överraskande fakta.

Med en närmast hackspettsliknande energi går han lös på vedertagna "sanningar". Faktakontroll, intellektuell kyla och humoristiska underskruvar samsas väl när han attackerar påståenden som pinsamt nog kallats vetenskapliga.

Vällustigt river han ned den ena mytbildningen efter den andra. Det kan gälla mängden kvinnor som brändes på bål - inte tusentals i Sverige, men 300 (samtidigt besteg 700 män bålet för tidelag). Han visar att den spanska inkvisitionen bara brände en enda häxa i Portugal och ingen på Sicilien. Han avfärdar teorierna att de svenska häxprocesserna var klasskampsbetingade (en omhuldad 70-talstes) eller en sammansvärjning av läkarkåren mot medicinkunniga "kloka gummor" (en feministisk idé).

Guillou leder i stället i bevis att häxprocesserna i Sverige var något som drevs fram av präster i symbios med en upphetsad folklig opinion. För kung och överhet var de mest till besvär. De styrande var tvungna att ta tag i det hela, men deras rättsliga praktik var lika skiftande som aprilvädret.

Kungen spelade i sammanhanget en obetydlig roll. Karl XI hade annat för sig, krig med Danmark och intriger med lågadelns hjälp mot en högadel som under olika förmyndarregeringar fått orimlig makt och väldiga förläningar. Häxprocesserna var lappri i hans agenda. När han några gånger på anmodan förstrött uttalade sig om saken gick det mest ut på att få folk att hålla fan på sig. Lugn i riket var hans mål, oavsett hur.

På en ofta milt ironisk prosa med mycket undertext skär Guillou genom århundradena, och boken blir till en lika indiskret som dräpande kommentar till gångbara myter i vår egen tid. Han är inte snäll mot den forskning som låter lusten att bevisa en tes få gå före kontrollen av empiriska fakta. Det var ungefär vad förhörsledarna gjorde under häxprocesserna.

Grävande i källskrifterna innebär också ett grundskott mot de psykologer som hävdat att barn inte kan ljuga om sexuella ting. Hitta på sådant kunde barn förvisso redan på 1600-talet och det med en fantasi som inte står sentida serietecknare, fantasyförfattare och porrfilmsregissörer efter. De liderligheter som barn sade sig ha bevittnat på Blåkulla hittar vi inte ens i betalkanalerna.

Under medeltiden avfärdades alla idéer om häxor och flygande kvastar som skoj och fantasi. Men efter trehundra år av pannrynkande funderingar kom skolastiskt präglade teologer fram till att de fanns på riktigt. Så tillkom det mörka 1600-talet.

Guillou visar gång på gång på tillfälligheten i den i nuet förhärskande, vetenskapliga auktoriteten. Alltså att folk med stor självkänsla förfäktar en viss sanning, av detta vinner makt och position - varpå en eftervärld kan konstatera att det hela mest var skitprat.

Han drar en rolig parallell mellan 1600-talets häxtroende teologer och dagens nationalekonomer, som mest bygger sina prognoser på vilda gissningar och lösa antaganden. Alltså finns det lika stora skäl att sätta tilltro till dagens börsanalytiker som till 1600-talsteologernas experttips om häxeriets utbredning.

Med avstamp i 1600-talet drar sedan Guillou ut linjen till vår samtid och exemplifierar med bland annat pedofilsekten i norska Bjugn (ett påhitt av en moralpanisk dagisföreståndarinna med långtgående verkningar för hela samhället) och andra pedofilmål där bevisning lämnats därhän.

Luftiga psykologteorier har i stället fått väga lika tungt som den så kallade Gävlepojken Johan Johansson Griis fantasifulla berättelser 1675. Han som först lyckades sända sin mor till bålet, i Gävle, för att sedan bli en häxjakternas stand up-idol på Söder som med sina fantasier befruktade andra barns berättarlusta.

Guillous bok visar på en viktig sanning: de flesta är mer eller mindre fångna i sin tids mytbildningar. Maktens män (numera även kvinnor) kanske mer än många, ty de ska agera utifrån en tidsopinion. Vi förväntar oss gärna upplysta sinnen som ser rakt genom tidens dumhet. Ofta är det tvärtom, att makten företräder denna dumhet av rent egetintresse. Och det finns alltid de som är beredda att gå en förhärskande sanning tillhanda. Motröster finns ibland - så även på 1600-talet - men de blir lätt ignorerade eller tystade i tidens buller.

På 1600-talet var prästerna en opinionsdrivande yrkesgrupp. I dag har en del av journalistkåren tagit över den rollen. Guillou visar i sin bok på masshysterins mekanismer. Vissa journalistiska så kallade drev eller okritisk förmedling av vetenskapliga "sanningar" är en annan sida av samma mynt.

Skepsis sitter trångt när drevet går - då som nu.

Gunder Andersson