Aftonbladet
Dagens namn: Gudrun, Rune
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Maffiadiplomati

JOHN PILGER ser Bush den yngre göra som pappa - muta och hota för att få sitt krig

Pappa Bush och Saddam, ritad av EWK förra gången det skulle bli krig.   Pappa Bush och Saddam, ritad av EWK förra gången det skulle bli krig.

Idén att skapa en FN-täckmantel, avsedd att täcka över ett angloamerikanskt angrepp på Irak, har en avslöjande bakgrundshistoria. 1990 bedrevs en annan version av George W Bushs maffiadiplomati av den nuvarande presidentens far, som då var president. Syftet var att "dämma upp" USA:s tidigare regionala favorithärskare, Saddam Hussein, som strax dessförinnan upphört att vara användbar för Washington.

Bortglömda fakta visar oss på vilket sätt George Bush den äldres krigsplaner inte bara fick "legitimitet" genom en FN-resolution utan också stöd av en "koalition" som skulle delta i vad presidenten kallade "det största moraliska korståget sedan andra världskriget". Precis som sonen oförblommerat hotade generalförsamlingen i förra veckan, uppmanade fadern Förenta nationerna att "ta sitt ansvar" och sanktionera ett massivt angrepp på Irak. Saddam, som invaderat Kuwait i tron att Bush inte skulle motsätta sig en invasion, hade gått i en fälla.

Den 29 oktober 1990 deklarerade utrikesministern James Baker: "Efter en lång period av stagnation håller Förenta nationerna på att bli en mer effektiv organisation. FN-stadgans ideal håller på att bli verklighet." George Bush den yngre kommer med stor säkerhet att säga något liknande de kommande veckorna.

    Precis som utrikesminister Colin Powell gör i dag träffade James Baker då utrikesministrarna för samtliga 14 medlemsstater i FN:s säkerhetsråd och övertalade majoriteten att rösta för en "angreppsresolution" - nummer 678 - som det inte fanns någon grund för i FN-stadgan. Han talade om en "ny era" för FN.

I själva verket var detta ett av de skamligaste kapitlen i organisationens historia och det håller nu på att upprepas. För första gången kapitulerade hela FN:s säkerhetsråd för en USA-ledd krigsfalang och övergav sin förpliktelse att främja fredliga och diplomatiska lösningar, som det då verkade finnas goda möjligheter att åstadkomma. Den 30 november fick Förenta staterna sin krigsresolution. I januari året därpå informerades säkerhetsrådet om bombningen av Bagdad via CNN.

Detta möjliggjordes genom en kampanj bestående av mutor, utpressning och hot, vilken också håller på att upprepas just nu, särskilt i länder som Egypten och Saudiarabien. 1990 var Egypten det mest skuldsatta landet i Afrika. Baker mutade president Mubarak med en "skuldavskrivning" på 14 miljarder dollar och allt motstånd mot angreppet på Irak upphörde. Syriens muta såg annorlunda ut; Washington gav president Assad grönt ljus för att utplåna allt motstånd mot Syriens välde i Libanon. För att han skulle kunna uppnå detta försågs han med vapen till ett värde av en miljard dollar, vilka levererades via en rad hemliga kanaler, oftast Gulfstater.

Iran mutades med ett löfte från USA om att Washington inte längre skulle motsätta sig en rad lån från Världsbanken. Världsbanken godkände det första lånet på 250 miljoner dollar dagen före markangreppet på Irak. Att muta Sovjetunionen var särskilt viktigt eftersom Moskva var nära att sy ihop en överenskommelse som skulle göra det möjligt för Saddam att dra sig ur Kuwait fredligt. Med sin förstörda ekonomi var emellertid Sovjetunionen ett lätt byte för en muta. President Bush skickade den saudiske utrikesministern till Moskva för att erbjuda en muta på en miljard dollar innan den ryska vintern satte in. Han lyckades. När Gorbatjov väl hade gått med på att stödja krigsresolutionen flöt det in ytterligare tre miljarder dollar från andra Gulfstater.

 

Den muta som erbjöds Kina var ett löfte om att landet skulle återfå den diplomatiska legitimitet som hade upphävts efter massakern på Himmelska fridens torg. Den 30 november 1990, dagen efter omröstningen i FN, anlände utrikesminister Qian Qichen till Washington för ett "uppmärksammat" möte med Bush och Baker. Inom en vecka hade 114 miljoner dollar av Världsbankens pengar satts in på banker i Peking. Allt tal om att Kina skulle behöva frige dissidenter som suttit inspärrade sedan Himmelska fridens torg stoppades.

Rösterna från de icke permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet var mycket viktiga. Inom fjorton dagar efter omröstningen i FN undertecknade Förenta staterna och Etiopien sitt första handelsavtal på åratal. Zaire erbjöds en okänd summa i "skuldavskrivning" och militär utrustning i utbyte mot att landet skulle tysta säkerhetsrådet när angreppet hade inletts. Zaire, som innehade den roterande ordförandeposten i säkerhetsrådet, avvisade krav från Kuba, Yemen och Indien på att säkerhetsrådet skulle sammankallas till ett krismöte, trots att Zaire inte hade rätt att avvisa dessa krav enligt FN-stadgan.

Endast Kuba och Yemen stod emot. Några minuter efter att Yemen hade röstat nej till resolutionen om ett angrepp på Irak sade en högt uppsatt amerikansk diplomat till Yemens FN-ambassadör: "Det här var den dyraste "nej"-röst ni någonsin avgett." Tre dagar senare stoppades ett amerikanskt biståndsprogram på 70 miljoner dollar till ett av världens fattigaste länder. Yemen fick plötsligt problem med Världsbanken och Internationella valutafonden, och 800 000 yemenitiska arbetare utvisades ur Saudiarabien.

 

Grymheten i den USA-ledda attacken överskred kraftigt mandatet i säkerhetsrådets resolution 678, som inte tillät förstörelse av Iraks infrastruktur och ekonomi. När Förenta staterna sökte stöd för ytterligare en resolution som skulle upprätta en blockad mot Irak blev två nya medlemmar av säkerhetsrådet i vederbörlig ordning tvingade till lydnad. Ecuador varnades av USA:s ambassadör i Quito för de "förödande ekonomiska konsekvenser" som en nej-röst skulle få. Zimbabwe hotades med nya IMF-villkor för sin statsskuld. Bestraffningen av fattiga länder som motsatte sig attacken blev hård. Sudan, som då var drabbat av hungersnöd, nekades leveranser av livsmedelshjälp.

Inget av detta rapporterades då. Vid det laget hade nyhetsorganisationer ett mål: att säkra åt sig en plats nära den amerikanska stridsledningen i Saudiarabien. Vid samma tidpunkt publicerade Amnesty International en svidande rapport om tortyr, internering och godtyckliga arresteringar som den saudiska regimen var ansvarig för. Tjugo tusen yemeniter blev deporterade varje dag och så många som 800 hade blivit torterade och misshandlade. Varken BBC eller ITN rapporterade detta. "Det är allmänt känt inom televisionen", skrev Peter Lennon i The Guardian, "att rädslan för att nekas visum var det enda övervägande som låg bakom att denna pinsamma nyhet inte rapporterades."

    När bombningarna började försvann de sista anspråken på medial "opartiskhet". Under bombningarnas första dag kunde David Dimbleby knappt behärska sig. "Precisionen" i bombningarna var "rent fenomenal", jublade han. (I verkligheten missade de flesta bomberna sina mål.) När Dimbleby intervjuade USA:s ambassadör i Storbritannien förklarade han för denne att "framgången" med bombningarna "ger vid handen att Amerikas förmåga att reagera militärt verkligen är alldeles utomordentligt stor, trots vad alla kritiker sade på förhand "".

När attacken var över summerades den totala kostnaden i en rapport som publicerades av Medical Educational Trust i London. Mer än 200 000 människor dödades eller hade dött under attacken och månaderna efter attacken. Detta var inte nyheter. Det var inte heller en rapport om att barnadödligheten i Irak hade mångdubblats i takt med att följderna av det ekonomiska embargot intensifierades. Med utgångspunkt i den samlade statistiken om Iraks lidande har de amerikanska forskarna John Mueller och Karl Mueller senare dragit slutsatsen att den fortsatta ekonomiska bestraffningen av den irakiska befolkningen "förmodligen har tagit livet av fler människor i Irak än antalet människor som har dödats av alla slags massförstörelsevapen genom historien".

I dag slår medierna på krigstrumman i den takt som anges av Bushs och Blairs helt och hållet tillverkade kris, vilken, om den tillåts fortsätta, kommer att döda tusentals oskyldiga människor. Det är inte mycket som har förändrats. Mänskligheten förtjänar bättre.

John Pilger

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger är dokumentärfilmare och journalist.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet