Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

"Förintelsen har inget språk. Varje överlevande minns den med ord på sitt eget modersmål."

    Som överlevande från koncentrationslägren i Auschwitz och Buchenwald talar IMRE KERTÉSZ om sin livserfarenhet, om Europas sociala och politiska omvandling.

    I ett samtal med JOSÉ MARIA RIDAO berättar årets nobelpristagare varför han medvetet valt romanformen framför dagboksformen. Hans verk hämtar näring ur hans upplevelser som deporterad och som medborgare i ett europeiskt land, Ungern, ett land som mot sin vilja hamnade inom den sovjetiska totalitära maktsfären under det kalla kriget.

Ni har vid något tillfälle antytt att era litterära verk har uppstått ur en känsla av att vara främmande, utanför.

 

Ja, de har uppstått ur det faktum att jag är jude.

En av huvudpersonerna i "Kaddish för ett ofött barn", berättarens hustru, tycks ovetande om innebörden av sin judiskhet. Berättaren själv hävdar däremot att hans judiskhet inte betyder någonting för honom som begrepp men däremot som erfarenhet. Vilken betydelse tillmäter ni denna judiskhet som drivkraft för ert skrivande?

 

Personerna i Kaddish företräder två motsatta poler i uttolkningen av detta att vara jude. Skillnaden mellan dem härrör från det faktum att mannen är en överlevande från Auschwitz, han har med sin egen kropp upplevt det som skedde i lägren, medan kvinnan tillhör den andra generationen. Denna andra generation har helt olika problem jämfört med den generation som led under Förintelsen, och följaktligen är deras syn på sin judiskhet också annorlunda. I den nya roman som jag nu skriver försöker jag gå närmare in på dessa skillnader och utvecklar med större utförlighet det som i Kaddish bara är skisserat.

 

Är det denna tolkning av judiskheten som erfarenhet, som minne, som förklarar en av era huvudpersoners yttrande: "orden "far" och "Auschwitz" ger samma återklang inom mig"?

 

I själva verket anspelar jag med dessa ord inte bara på en personlig erfarenhet utan även på en djupgående centraleuropeisk erfarenhet. Förr i världen utgjorde faderskulten en av uppfostrans viktigaste förutsättningar. Av sonen krävdes respekt, en villkorslös underkastelse under auktoriteten, och allt detta utan att stödja sig på någon rationell grund. På sätt och vis var denna faderskult, denna vana att underkasta sig, något som underlättade deportationen av så många människor från Ungern till andra länder.

 

Överlappar berättarens personliga erfarenhet och de deporterades kollektiva erfarenhet varandra?

 

Som romanförfattare har jag aldrig velat något annat än att skapa en egen värld, en värld som jag på något sätt kan se som autentisk. Och detta med hjälp av ett språk som förutom erfarenheten är det som driver mig och inspirerar mig. Men observera här paradoxen: Förintelsen har inget språk. Varje överlevande minns den med ord på sitt eget modersmål. De konsekvenser man kan dra ur dessa konkreta historier, införlivandet av dem i en mer allmängiltig mänsklig erfarenhet, blir på så sätt beroende av den kultur på vars språk dessa minnen har formulerats. Samt av det sätt som denna kultur tar emot dem och gör dem till sina. I exempelvis Ungern ingår inte Förintelsen som en del i vare sig landets kultur eller minne.

 

Det är påfallande, som ni själv säger, hur offrens erfarenheter inte har något språk medan bödlarna däremot strävar efter att uppnå en språkets renhet, bland alla övriga "rensnings"-projekt.

 

Man måste än idag ställa sig frågan på vilket sätt den europeiska kulturen har tagit lärdom av den erfarenhet av hotad existens som i Auschwitz fick sitt mest utrerade uttryck och som å andra sidan faktiskt är en erfarenhet som frambringades av just denna europeiska kultur.

 

Och, på det individuella planet, hur har ni själv gjort, vilka skillnader ser ni mellan sättet att tolka det ni upplevde före och efter det att ni formulerat det i en text?

 

Jag har aldrig skrivit några memoarer. Och från och med det ögonblick då jag bestämde mig för att skriva romaner och inte självbiografier såg jag mig tvingad att välja bland mina minnen. I den bemärkelsen använder jag dem som vore de lådor i ett skåp. Jag öppnar endast dem som är nödvändiga för skapandet av berättelsen. I detta syfte måste man givetvis placera lådorna i frysboxen. Ty romanen är något externt, objektivt; författaren skapar en värld med hjälp av romanen, han omredigerar inte sin egen biografi.

 

Blir då inte minnet förvandlat?

 

Det blir fattigare. När jag skriver känner jag att jag säljer ut en del av mitt minne. Och ja, jag känner mig något fattigare.

 

Fattigare - men inte mer befriad, så som andra författare med liknande erfarenheter har sagt sig uppleva det?

 

Om jag är nöjd med romanen, om jag tycker mig ha gjort ett bra jobb, då kan jag känna så. För man kan skriva om mörka ämnen men man måste samtidigt eftersträva ett slags njutning i skrivandet. Åtminstone för mig är det så att om jag hittar det där uttrycket som ger karaktär åt ett verk, även när det rör sig om ett verk som återspeglar fruktansvärda händelser, så upplever jag en paradoxal glädje.

 

För att återvända till Europa och den europeiska kulturen - tror ni att man skulle kunna göra mer för att i det gemensamma projektet integrera de länder som hamnade på andra sidan järnridån, länder som kommit att betraktas som delar av Östeuropa efter att fram till slutet av Andra Världskriget ha ingått i Centraleuropa?

 

Man får en känsla av att de små europeiska nationerna har gripits av en plötslig skräck. Jag vet inte riktigt för vad, men faktum är ju att de föredrar att stänga ute det som betraktas som främmande inflytande i stället för att acceptera en utvidgning.

 

Kanske riktar sig främlingsskräcken inte bara mot afrikaner och nordafrikanska araber utan även mot en del européer?

 

Det fenomen som jag talar om fanns i latent form redan för över ett år sedan, före den 11 september. Kanske skulle man exempelvis kunna ana det bakom demonstrationerna mot globaliseringen. Än så länge har jag ingen klar bild av orsakerna bakom dessa protester, skälen till dem. Samtidigt förvånades jag, som medborgare som levt under en kommunistisk regim, av att en del av slagorden verkade vara hämtade från den gamla sovjetmakten. Först utslungades paroller mot globaliseringen, därefter hördes kritik mot USA och slutligen tog man ställning mot Israel. Visserligen har den europeiska vänstern gjort en uppriktig satsning på förnyelse, men ibland framför den synpunkter som återkallar det förflutna och ger upphov till en viss oro.

Hur förklarar ni att det å andra sidan verkar finnas ett slags eftergivlighet gentemot det nazistiska förflutna inom de populistiska och ultrakonservativa rörelserna?

 

Båda fenomenen hänger säkerligen ihop. Ända tills nu har demokratin med öppna armar tagit emot alla, såväl personer som idéer. Så plötsligt upptäcker man att den inhemska befolkningen har en avog inställning till det som är främmande. Man måste hur som helst ha klart för sig att de klassiska termerna höger och vänster inte betyder samma sak för er som i de tidigare sovjetiska länderna. När den kommunistiska regimen störtades i Ungern kom det socialistiska partiet till makten. De som där kan betecknas som populister anklagar socialdemokraterna för att stå i det internationella kapitalets tjänst.

 

Det innebär alltså att immigrationsspöket där förvandlas till det internationella kapitalets spöke?

 

Ja, eftersom populisterna inte förstår innebörden av ett enat Europa och försöker underblåsa de rädslor som gynnar dem själva. Trots detta visade en nyligen genomförd enkät att 84% av ungrarna är för integrationen.

 

Och vad väntar de sig av den?

 

Ekonomisk uppgång. Och dessutom ett slut på den skräck som följer av utanförskap, avskildhet.

 

Ni talade om kritiken mot Israel. Tror ni att det, som det hävdats i en del nordamerikanska medier, finns en ny antisemitisk stämning i Europa?

 

Att tala ytligt om dessa ting är nästan en synd. Min åsikt är att i vissa fall är kritiken mot Israel antisemitismens nya ansikte, och detta har ingenting att göra med att man inte skulle kunna ställa sig kritisk till Israels handlande.

 

Hur kan man lösa denna skenbara motsägelse?

 

Genom att sorgfälligt analysera vad det är som ligger bakom kritiken mot Israel och vad dess utplåning skulle innebära.

 

Men det som de flesta europeiska intellektuella har fördömt är ju dess handlingar, inte dess grundvalar. Och en del av dess senaste handlingar är ju förkastliga.

 

Problemet är att det är mycket få som enbart tar hänsyn till handlingarna, som riktar sin kritik enbart mot handlingarna. Detta är vad som skulle behövas, detta borde världens rationella iakttagelser inrikta sig på. De stora tragedierna har framkallats när beslut har fattats utifrån ett kollektivt fördömande. Det är så Förintelsen börjar, med ett kollektivt fördömande.

 

Antisemitismen har maskerat sig bakom kritiken mot Israel, och samtidigt har rasismen och främlingshatet funnit god jord i vår behandling av islam. En enda terroristgrupps fanatism vidgas till att gälla alla araber, de må vara muslimer eller ej. Det rör sig om samma fenomen.

 

Just det, problemet består i att demaskera denna fördom, i att återigen rikta blicken mot individerna och inte mot kollektiven, mot grupperna. Det handlar om en attityd som är motsatt den som populisterna intar. En stor del av de spänningar som uppstår runt invandringen härrör ur att man tolkar det som bara är individuella handlingar som karaktäristiska för en hel grupp.

 

Kanske är denna fokusering på individen en repetition av den läxa som Europa lärde sig av de båda världskrigen. Men det verkar som om Europa håller på att förändras.

 

I min nya bok har jag förlagt handlingen till det övergångsskede som man upplevde på nittiotalet, efter kommunismens fall, och jag försöker fundera kring de fenomen som då uppstod, i Budapest, i Berlin, på andra platser i världen. Det var ett helt levnadssätt som förändrades, inte bara några politiska regimer. Också för mig blev mycket förändrat. Från att ha varit en marginell författare förvandlades jag till en känd författare. Som hade jag plötsligt passerat en tröskel.

José María Ridao

Översättning: Ulla Roséen

 

Copyright: El País

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet