Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Låt Jas störta för gott!

Maj Wechselmann om hur nära de svenska vapenkrämarna är ett totalt fiasko i Sydafrika

Köp inga Jas-plan! Hoppa av affären med Sverige!

Organisationen Economists Allied For Arms Reduction (ECAAR-SA) har hos högsta domstolen i Cape Town krävt att den stämmer den sydafrikanska regeringen med anledning av Jas-affären, Sveriges största exportaffär med Sydafrika någonsin. I organisationens internationella styrelse sitter nio Nobelpristagare - bland andra Oscar Arias - samt ekonomiprofessorerna Joseph Stieglitz, James Tobin, James K Galbraith och den före detta amerikanska försvarsministern Robert McNamara).

Ärkebiskopen i Cape Town, Njongonkulu Ndungane, som leder ECAAR i Sydafrika, har ett massivt stöd från sydafrikanska kyrkornas råd, Sydafrikas LO och 150 NGO-organisationer.

Vare sig det blir åtal eller inte finns en rad skäl för att Sydafrika kommer att hoppa av affären med det som numera heter Saab-British Aerospace:

Kontraktet gjordes upp i amerikanska dollar, men sedan dess har randen försvagats med 40 procent gentemot dollarn.

Samtidigt har en rad andra förhållanden drastiskt förvärrats: en torkkatastrof är överhängande i hela södra Afrika och antalet människor som dör i aids i Sydafrika har sedan 1998 stigit till en kvarts miljon om året. De statliga resurserna för att hjälpa de aidssjuka är mer än begränsade. (När Tjeckien behövde pengar efter översvämningskatastrofen i augusti i år lät man ordern om 29 Jas-plan gå tillbaka, i den situationen kunde man inte prioritera ett stort vapenprojekt.)

 

Hur kunde då Sveriges socialdemokratiska regering satsa så hårt på att sälja dyra militärflygplan till ett land som har så många genuina u-landsproblem som Sydafrika?

Den praktiken skiljer ju sig i oerhört hög grad från den retorik samtliga politiska partier levererat - och som kan se ut så här:

"Att utrota fattigdomen i världen är mänsklighetens största moraliska, politiska och ekonomiska utmaning och en förutsättning för fred, stabilitet och hållbar utveckling. En värld med skriande orättvisor förblir en otrygg värld för alla - inte bara för fattiga människor, utan också för välbeställda individer och stater. Att bekämpa fattigdomen och skapa en rättvisare värld ligger i allas intresse. Visionen måste vara en värld där alla människor har sina grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter tillgodosedda." (Kommittén för Sveriges politik för global utveckling, Globkom, mars 2002).

"Sverige skall vara en drivande kraft i arbetet för global rättvisa, utvecklingen blir inte hållbar förrän alla länder och människor får del av den" (Regeringsförklaring 18 september 2001).

Om någon nu menade något med de orden - hur kunde de? Vilka faktorer var det egentligen som fick svenska regeringar att försöka exportera Jas inte bara till Sydafrika, utan också till Chile, Filippinerna och Brasilien?

 

När svenska regeringen 1982 beslöt att ge grönt ljus för utvecklingen av Jas-planet fanns i propositionen inte ett ord om någon kommande export, däremot kunde man i budgetpropositionen för 1982 läsa: "Vi verkar även för en social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning, militär nedrustning och förtroendefullt samarbete över gränserna /... / I detta syfte utformas säkerhetspolitiken genom en samverkan mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella nedrustningsfrågor, handelspolitiken och biståndspolitiken /... / Vår aktiva politik för att främja rustningsbegränsningar och nedrustning i världen syftar till att minska spänningen direkt genom lägre rustningsnivåer men också indirekt genom att frigöra resurser för en fredlig utveckling""

Det var kostnadsökningarna för projektet som fick regeringen att ändra sig. Historien upprepade sig: medan Viggen-projektet spräckte alla kalkyler har Jas hittills "bara" blivit dubbelt så dyrt - men är i dag uppe i över 100 miljarder kronor. Istället för de 300 plan, som kalkylerades som ett minimum för flygförsvaret, har svenska staten inte råd med fler än 204 plan. Utan export betyder denna utvecklingskostnad att styckepriset per plan blir långt över en halv miljard kronor.

I regeringspropositionen 1996/

97 finns resultatet av regeringens omvärdering i tryck: "Den internationellt vikande försvarsmaterielmarknaden har skärpt konkurrenssituationen på exportmarknaderna och försvårat de svenska företagens exportmöjligheter. För att de svenska företagens exportpotential skall kunna utnyttjas är det viktigt att regeringen och svenska myndigheter på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträngningar av större materielprojekt""

Nu gällde det alltså att sälja.

Under Jas-kampanjen 1998 (skandalturnén som pr-byrån Rikta fick skulden för) var mer än hundra statliga tjänstemän från UD, försvarsdepartementet och Försvarets Materielverk samt bolagsrepresentanter på plats i Sydafrika. Saab fick tillstånd att sköta sina kontakter direkt från svenska ambassaden i Sydafrika och kampanjen resulterade i ett nytt statligt åtagande som man skulle kunna kalla "Lex Saab": sedan dess ligger exportfrämjandet av stora svenska vapenprojekt direkt under UD. Pr-motor för Jas var i hög grad statsminister Göran Persson själv, som utnyttjade de kontakter med ANC:s ledning som svenska socialdemokratin odlat i flera decennier under kampen mot apartheid.

Göran Persson agerade i Jas-affären med Sydafrika nästan exakt som Olof Palme hade gjort i Bofors-affären med Indien för mer än 20 år sedan. Som en av ledarna för de alliansfria nationerna utnyttjade Palme sina personliga kontakter med en annan ledare av alliansen, den senare mördade premiärministern Rajiv Gandhi. Att Jas-affären kom till stånd berodde på personliga kontakter mellan Göran Persson, Nelson Mandela och Thabo Mbeki - något som Mbeki bekräftade för svenska journalister senare under själva kampanjveckan.

    Men det räckte inte med regeringens moraliska och ekonomiska stöd till bolagen. Regeringen godkände i själva verket att skattebetalarnas pengar togs i anspråk för att garantera affären, utan att skattebetalarna hade minsta insyn i vad denna försäkring i värsta fall skulle kunna innebära.

Utan stöd från regeringen hade inte kreditinstitutionerna EKN (Exportkreditnämnden) och SEK (Svensk Exportkredit) vågat ge sig in i Jas-affären. Helstatliga EKN fungerar som ett försäkringsbolag där svenska företag som vill exportera till osäkra länder kan försäkra sig. SEK är en bank som lånar ut pengar för försäkring av utlandsaffärer och ägs till 65 procent av staten, medan ABB äger resten.

EKN tog, genom att återförsäkra Jas-affären, sitt största ekonomiska ansvar någonsin. Detta har ordnats genom EKN:s brittiska motsvarighet Export Credit Guarantee Department (ECGD) och gäller en återförsäkring på över 16 miljarder kronor. Resultatet av denna affär kommer med största sannolikhet att innebära att vi skattebetalare får täcka EKN:s förlorade riskkapital.

 

I början av 2000 skrev EKN till regeringen: "Affären är av högst ovanlig karaktär p g a sin storlek och den exceptionellt långa kredittiden /... / Detta får till följd att ungefär halva EKN:s befintliga myndighetskapital för verksamhetsåret 1999 förbrukas /... / I det läge som uppstått, nämligen att EKN:s myndighetskapital är på väg att ta slut, ser EKN för närvarande två skilda utvecklingsvägar. Den ena vägen vore att EKN stänger garantigivningen på vissa länder där riskkoncentrationen är hög. Detta skulle innebära att export till vissa betydelsefulla köparländer inte längre kunde främjas genom EKN:s garantier"".

Både SEK och EKN är i sina verksamheter ansvariga inför Sveriges medborgare, till skillnad från privata företag som är ansvariga endast inför sina privata aktieägare. Om affären går i stöpet blir det alltså vi som får betala försäkringsavgiften på 16 miljarder: 9 miljarder till Saab för utebliven försäljning och 6 miljarder till Barclays bank för att ersätta British Aerospace.

 

Vad händer då för Sydafrikas del?

Sydafrika har, i själva verket, enbart bundit sig för att köpa in nio tvåsitsiga skolflygplan - som ensamma överhuvudtaget inte kan användas för direkta militära ändamål. 1996 köpte Sydafrika tretton israeliska militärplan som nu står och rostar på marken. Man har köpt två ubåtar från tyska HRW - som i sin tur hade köpt Kockumvarvet (som lagts ned).

Det är ytterst ovisst vad planen och ubåtarna skall användas till. Efter apardheids fall är Sydafrikas grannar knappast dess fiender.

Fram till 2004 kan Sydafrika hoppa av det återstående avtalet, säga nej till Jas-planen.

Vi skattebetalare i Sverige får ta den smällen. Men hellre betalar jag ett par tusen till Barclays Bank i London än ser fattiga och aids-sjuka drabbas i Sydafrika på grund av det stridsflygplan som Sverige så gärna ville sälja.

Maj Wechselmann
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet