Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Varför är det TVÅ hål i väggen?

    Obegriplig utvecklingslära, fåniga kondominstruktioner och äppelkäcka kemiövningar ...

GÖRAN HÄGG forsätter sin granskning av läroböckerna (16:e året i rad) och konstaterar att NO-böckerna, trots allt, blivit lite bättre.

Men det mesta återstår ändå att göra.

Svenskarnas intresse för naturen är enormt. Vi har en fin populärvetenskaplig tradition med namn som Linné och Bengt Lidforss. "Naturläran" tillhörde det bästa i den gamla folkskolan. Vetenskapsmän och uppfinnare hyllades i läroböckerna.

Men precis som i alla andra ämnen skedde en enorm försämring i "NO-ämnen" under 70-talet och början av 80-talet.

Matten återhämtade sig snabbt från stolliga bokserier som Hej matematik. Men inte dess tillämpningsområden i naturvetenskaperna. Experterna tycktes säga sig att det viktiga är att veterinärer och marinbiologer kan räkna - det här med djur och vatten kan vänta tills man definitivt valt yrkesbana. Humanister och kulturarbetare var likgiltiga eller direkt fientliga. Författarna till läroböcker i "NO" verkade alltid skämmas. Ämnet som sådant tonades ned. Årets politiskt korrekta åsikt om miljö, kärnkraftsavfall, kondomer, sophantering och samliv fyllde de sladdriga häftena.

Det har faktiskt blivit lite bättre. Men det går långsamt.

 

Nästan alla böckerna ser åter ut som böcker med normalt format och hårda pärmar. De flesta handlar om själva ämnet.

Biologi borde vara roligt att skriva om. Men böckerna förblir tråkiga och smålarviga. Egendomligt nog är de mer likartat upplagda än i något annat skolämne - samtidigt som den uppläggningen inte på minsta vis är logisk eller följer någon inneboende struktur i ämnet. Först en eloge till Linné, så en hafsig översikt av växt- och djurrikena, så en modebetonad del om miljö och ekologi, därpå människokroppen med könsorganen och sexlivet som rejält tilltagen publikmagnet på slutet, därpå droger, genetik och utvecklingsläran.

Äldst på marknaden är NO Biologiboken (Liber) som länge dominerade fältet. En gengångare från ämnets förned-ringsperiod. Förordet innehåller fortfarande den fantastiska meningen: "Människan kan inte hur som helst sätta sig över naturens lagar." Det vore intressant att få veta hur vi trots allt kan det! Vem skulle inte som T S Eliots mysteriekatt vilja bryta mot tyngdlagen ibland? Fortfarande är också den enda anledningen att studera biologi att eleverna i framtiden ska "delta i kampen för en renare och friskare miljö".

Sexavsnittet är ungefär lika lärorikt som den redogörelse för hönsens kärleksliv som fyllde samma funktion under min egen skoltid. Den som behöver råden om kondomhantering bör nog överhuvudtaget inte försöka. Boken lyckas inte begripligt förklara vad Darwins utvecklingslära går ut på. Så som författarna skäms för sitt ämne borde de dra en lättnadens suck när deras bok tas ur trafik.

 

Ännu tunnare textmässigt är biologidelen av paketet Natura (Liber). Tre sladdriga häften kallade Levande livet, Celler i samarbete och Liv i utveckling. Däggdjuren klaras av på en halv sida. Könsavsnittet är extremt intetsägande, med förmodat lustiga inslag som "männens ömma pungt". Tredje delen är något bättre. Man lyckas inte riktigt med ärftligheten, men Darwin blir hjälpligt förklarad. Som lärobok för högstadiet och livet är Natura helt otillräcklig.

Gleerups NO Biologi är något bättre, med snygga färgfoton och lite mer text. Däggdjuren får tre sidor. Sexkapitlet är trist men sakligt. Ärftligheten och Mendels lagar förklaras nöjaktigt, likaså Darwin. Ingen rolig bok. Men till nöds användbar.

Spektrum Biologi (A&W) är, särskilt i den nya upplaga som kom för ett par år sen, ett bättre alternativ. Förordet och uppläggningen av de summariska växt- och djurkapitlen vittnar ändå om ett någorlunda vetenskapligt förhållningssätt. Utvecklingssynpunkter förekommer redan här, i sitt naturliga sammanhang, till exempel vad gäller fåglarnas utveckling. Första upplagans flåsiga ton har dämpats även i de politiskt anpassade miljöavsnitten. Sexkapitlet - "tonåren en spännande tid" - är bitvis larvigt, särskilt då man lämnar biologin för råd på känslolivets område, och extremt anpassat till dagens debattåsikter. Men åtminstone ganska informativt.

Bara ibland går det helt fel. Som då vi får veta att syfilis varit "en vanlig sjukdom bland påvar, drottningar och kungar". Det vore roligt att få veta vilka alla dessa syfilissjuka påvar varit! Saken är utslag av en av svensk läroboksproduktions grundregler ända sen Gustav Vasas dagar: om katolska kyrkan i allmänhet och påven i synnerhet får och bör man dra till med precis vad som helst!

Ärftligheten förklaras korrekt men lite snårigt, Darwins lära helt tillfredsställande. Allmänintrycket dras dock ner av de idiotiska innehållsfrågor som på gammalt 70-talsmanér avslutar varje kapitel.

 

Det andra lite bättre alternativet är nya upplagan av PULS Biologi (Natur och Kultur). Även här har uppläggningen en antydan till vetenskaplighet och systematik. Darwin får vara med redan från början. Växt- och djurrikena diskuteras ur utvecklingsperspektiv.

Förekomsten av pinsamma innehållsfrågor kompenseras av riktigt bra tänka-själv-uppgifter. Miljöpartipropagandan känns inte riktigt lika kvävande som annars, även om argumenten för att "jorden förstörs i människans spår" är diskutabla. Sexavsnittet är utförligt och sakligt, kondominstruktionen lika fånig som vanligt. Också här är ärftlighet och Mendels lag lite krångligt framställda, även om exemplen är många och fräscha. Darwin har som sagt varit med ända från början. Kanske ändå den minst dåliga boken.

 

Även i kemi är Natura-serien (Liber) sämst. Häftena heter här Råvara-Produkt-Avfall samt Luft, vatten, mark i förändring och Atomer i ordning. Första delens minimala text handlar om sopsortering och andra modefrågor. En antydan till kemi finns i del två då vi möter en kort, förvirrad skildring av en kemisk reaktion, innan vi på nytt går över till brandskydd och försurning. Del tre inleds med propaganda mot konsumtionssamhället. Oväntat dyker kedjor av kolatomer upp på tal om olja och alkohol. Till sist visas det periodiska systemet, utan att vi hinner förstå varför. Kemister är främst figurer som framställer DDT och stridsgas.

Bonniers Kemi börjar tvärtom med bilder av glasstrutar och det oroande budskapet att "Pizzan är full av kemi". Det är en kvävande äppelkäck övning i att entusiasmera små vuxna i 13-15-årsåldern på "mysigt" barnspråk med trollkarlar och kissekatter och ännu mer glasstrutar: "Världen är en härlig blandning!" Författaren lugnar tack och lov ner sig lite efter ungefär en tredjedel av boken. En nyhet i de omgivande aktualitetskapitlen är att man börjat se ljust på saker. Eländet är på reträtt. "Luft och vatten håller god kvalitet" är en smått chockerande rubrik i en svensk lärobok. För att inte tala om: "Det finns hopp - trots allt"!

Själva kemin förblir dock rätt förbryllande där den dyker upp mellan stressad mage, alkohol och trafik. Någonstans i nian klarnar det lite med hjälp av den gängse atommodellen. Men kemiska formler förblir något för experter. Visserligen serveras ibland gåtfulla bokstavskombinationer, men utan att vi förstår hur man med deras hjälp kan räkna ut och förstå saker. Vi förblir hjälplösa på apoteket och vid hembränningsapparaten. Kanske är det avsikten.

Kemiskt formelspråk är skittrist. Det tycker jag också. Men med hjälp av det kan man förstå vitsen med roliga eller oavsiktligt komiska experiment. (Jag glömmer aldrig då vi skulle försöka göra tvål under ledning av adjunkt Manfred Morhagen, "Manne Molekyl", i Katarina Real 1962. Kemi kan vara kul!)

Lite vettigare är således nya upplagan av Spektrum Kemi (A&W). Den börjar rentav med kapitlet "Atomer och kemiska reaktioner" och en kort information om det periodiska systemet, som rentav antyder vad det är för något. Varpå man går över till molekyler och blandningar, syror och baser. Ja, det är faktiskt rakt igenom en riktig kemibok som fram i nian fördjupar atomläran och dylikt. Rolig är den inte, även om bilderna är bättre än på min tid. Men kanske kan den som sagt få en att förstå vad de underhållande laborationer som förhoppningsvis också förekommer egentligen handlar om.

 

Kontrasten är stor mot en uppskojad lättviktare som Gleerups No Kemi. I allt väsentligt en lite nedtonad kopia av Bonniers Kemi. Inte samma flåshurtiga ton, men inte heller den lilla ton av hopp som också fanns där. Här är det växthuseffekt och försurning på de ställena. Kanske också lite mer kemi. Men i gengäld så kaotiskt att ingen riskerar att förstå något.

Allt annat än uppskojad är trotjänaren NO Kemiboken (A&W). Mycket kemiskt formelspråk, en antydan till kemiska reaktioner redan i sjuan, nästan begripliga atommodeller i nian. Verklig kemi även i kapitlen om modefrågor. Men extremt tunt och tråkigt. Författarna har kämpat för sitt ämne och förlorat bit för bit. Detta är sista skansen. Den släpper de inte. Ingen utomstående släpps heller in.

 

Den splitternya andra upplagan av PULS Kemi är kanske inte riktigt lika bra som systervolymen PULS Biologi, även om båda har fåniga innehållsfrågor. Det tar rätt lång tid innan man förstår vad experiment och kulturhistoriska kuriosa ingår i för sammanhang eller vad uppdykande bokstavssymboler som Fe, S, O eller H egentligen tjänar till. Inriktningen på vetenskaphistoria är lovvärd men halvhjärtad. Man lyckas bli tråkig och svårbegriplig utan att ändå bli riktigt seriös. Den personliga hållningen blir fjantig även i fullt rimliga uppgifter: "Hur skulle du göra för att frigöra sockret ur en sockerbeta eller banan?" Nere i min vardag liksom!

Trots deras gräsliga utseende blir man därför lite positivt överraskad av de tunna häftena Mix kemi 1-3 (Gleerups). Jag inser som sagt (eller hoppas åtminstone) att laborationer ska utföras även till övriga serier. Men "Mix" har i all sin tunna fylla-i-glädje faktiskt ungefär samma faktainnehåll, anknutet till laborationer, som de riktiga böckerna ibland nätt och jämnt hinner med mellan miljöpredikningar och skojfriska avsnitt om trolleri och glass.

 

Fysik, slutligen, har länge varit skolans kanske tristaste ämne.

Jag har, med stigande desperation, läst NO Fysikboken (A&W), Natura Fysik 1-3 (Liber), Gleerups NO Fysik och Gleerups Nya Fysik , Spektrum Fysik (A&W), PULS Fysik (Natur och Kultur) samt Bonniers Fysik. De grupperar sig ungefär som i de andra NO-ämnena. Natura är värst, Fysikboken tråkigast, Spektrum och PULS lite bättre än de andra.

De flesta lyckas vara lika tråkiga kring kopplingsscheman som böckerna var under min egen skoltid. Om man lyckas hålla sig vaken kan man förmodligen, till skillnad från majoriteten av svenska folket som inte gjort det då de utsattes för samma undervisning, inse varför det är TVÅ hål i väggen där elen kommer. Men ingen bok lyckas nöjaktigt förklara hur det blir elektricitet av vattenkraft eller varför glödlampan lyser. Ett par försöker förklara vad ett kärnkraftverk egentligen är. Bra. Men ingen tycks inse att det faktiskt också hör till allmänbildningen att veta - i princip - hur en bilmotor fungerar. Kunde det inte vara nåt att pröva?

Eller varför inte förklara hur en atombomb är konstruerad, som jag minns att min fysiklärare gjorde? Garanterat spännande. Det skulle både lära ut fysik och göra det möjligt att ta ställning till vad som är rimligt i allt tal om massförstörelsevapen i Irak. Är man rädd att eleverna ska försöka hemma? (Jag och Saddam vet redan. I princip. Det är detaljerna som, lyckligtvis, är svårbemästrade.)

Ingen av böckerna lyckas exploatera ungdomars naturliga intresse för rymden. PULS och Spektrum har dock någorlunda intresseväckande utvikningar kring personer som Galileo Galilei och Marie Curie.

 

Det kan efter den här genomgången verka konstigt att säga att det ändå blivit lite bättre. Men det har det. Lite. På 70-talet var några böcker rent lögnaktiga - den stalinistiske statsbiologen Lysenkos tankar ersatte ibland i praktiken Darwin. De är borta.

Men det mesta återstår ändå att göra.

Vi väntar fortfarande på den stora och intresseväckande berättelsen för skolbruk om livets utveckling på jorden, om universum och solsystemet, om energi och materia, om kvastfeningen, krokodilen och knölsvanen. Likaså väntar vi på den totala berättelsen för unga vuxna om människans upptäckt av tid och rum och livets villkor: om Ptolemaios och Arkimedes, Galilei och Newton, om Linné, Mendel och Darwin, om Celsius, Scheele och Nobel, om Pasteur och Fleming, om Marie Curie och Einstein. Med tiden hinner vi nog ändå sätta in kondomer och termosflaskor i deras naturliga sammanhang.

En och annan kemisk formel på alkohol och bensin behövs tyvärr med tiden. Men än mer någon sorts entusiasm som bränsle för det hela.

Som humanist tror man att naturvetarna skulle vara stöddiga och självmedvetna i dagens utbildningsväsen. Men tvärtom. De behöver all uppmuntran i världen. Stå på er, tjejer! Och killar! Vi - och våra barn - vill verkligen veta vad ni har för er!

Göran Hägg

Tidigare:

Matte i medvind – och tjejer att räkna med
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet