Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vem styr vem?

Bengt Göransson, f d kulturminister, om Göran Persson och Erik Fichtelius möten

Erik Fichtelius – har han sålt sig till makten? Eller är det tvärtom? Göran Persson – tänker högt inför en journalist. Vad betyder det för politiken?   Erik Fichtelius – har han sålt sig till makten? Eller är det tvärtom?
Göran Persson – tänker högt inför en journalist. Vad betyder det för politiken?
Foto: CHRISTA TÖRN-LINDHE, PETER KJELLERÅS

Göran Persson har skaffat sig en personlig historieskrivare. Erik Fichtelius och Sveriges Television har sålt sig till makten och därigenom svikit det journalistiska uppdraget. Upprördhet har förenats med skadeglädje.

Saken kan dock diskuteras i andra perspektiv. Begreppet journalistiskt uppdrag är inte entydigt, i synnerhet inte när det ställs samman med Sveriges Televisions public service-uppgift. Om man anser att den senare – att vara i allmänhetens tjänst – i alla sammanhang ska vara överordnad borde det vara självklart att varje nyhet, varje avslöjande omedelbart ska offentliggöras. Om man emellertid menar att SVT också har som uppgift att fungera som aktör på tv-marknaden är detta inte längre lika givet. Då kan ett hemlighållande motiveras av konkurrenshänsyn: det gäller att spara nyheten/avslöjandet till det ögonblick dess offentliggörande har störst effekt i konkurrensen om tittarna.

 

Man kan därför, som jag ser det, inte utan vidare förebrå SVT för att ha sålt sig till makten, när man tecknade avtalet med statsministern. Däremot har man sannolikt prioriterat egna företagsintressen framför tittarnas.

 

    Detta sätt att se saken är för mig ett skäl att inte instämma med dem som sett avtalet som en mediernas inordning i maktapparaten. Jag är nämligen rädd att det kan förhålla sig tvärtom – att avtalet innebär en maktens inordning i mediernas dramaturgi. Den senaste valrörelsen gav nämligen flera exempel på att politiken alltmer anpassas efter mediernas sätt att behandla den.

Jag tror inte att tv manipulerar verkligheten eller medvetet utnyttjar sitt övertag ifråga om uppmärksamhet. Men tv-program måste göras på tv-mediets villkor. Det har en särskild dramaturgi. Om det politiska livet inrättar sig efter denna förlorar det viktiga element, inte därför att dessa skulle vara ointressanta eller oviktiga, utan därför att de inte passar i tv.

 

Nog är det väl just detta fenomen som förklarar Stina Lundbergs svar till dem som kritiserade henne för att ha misshandlat Bo Lundgren i sin utfrågning. Politikerna bara använder frågan för att föra ut sitt budskap, sa hon. Än sen då? Jag trodde i min enfald att hela valrörelsen gick ut på att partierna och deras företrädare skulle föra ut sitt budskap för att ge medborgarna/väljarna tillfälle att pröva budskapets kvalitet. Blir valrörelsen bättre om den bara låter politikerna svara på de frågor som mediernas utfrågare ställer för väljarnas räkning? Blir valet enklare och väljarnas inflytande över det som sker i våra folkvalda organ större då?

 

Samhälle och samhällsgemenskap skulle kanske rent av fara väl av att väljarna finge chansen att möta andra tankar än dem de själva tänkt, eller – som i sämsta fall – bara höra svaren på de frågor som den utfrågande reportern själv har funderat ut och ibland tryfferat med tokfrågor om vilket djur partiledaren vill vara. Att de senare höjer valrörelsens underhållningsvärde må vara, men det sker på bekostnad av respekten för väljarnas allvar.

Som skäl för den ordning vi nu ser brukar man framföra att det skulle ensidigt gynna partierna om deras företrädare finge möjlighet att presentera sina budskap. Jag tror att det är fel. Tvärtom kan det mycket väl hända att den som får berätta allt han tänkt därvid i själva verket visar sig vara alldeles tanketom, något som den villrådige väljaren kan ha viss nytta av att upptäcka.

 

Tv-mediets anspråk på att få utforma politikens dramaturgi framkom ännu tydligare i Agenda året före valet. Programledaren Lars Adaktusson meddelade då att Agendaredaktionen beslutat ge plats för de politiska partierna att på tre minuter göra ”utspel” om sin politik. Såvitt jag vet var socialdemokraterna de enda som inte accepterade Agendas villkor.

VU-ledamoten Vanja Lundby-Wedin fick företräda partiet, och hon gjorde inget utspel utan presenterade beslut som fattats vid den socialdemokratiska partikongressen tidigare under hösten. Detta upprörde redaktionen till den grad att den först inte ville ge plats alls åt socialdemokraterna om de inte fogade sig i villkoren, alltså partiledare och utspel. Eftersom partiet är så stort och dessutom innehade regeringsmakten insåg man sannolikt att en stoppad medverkan skulle ha väckt en debatt om det verkligen är tv:s sak att bestämma vilka typer av frågor partierna väljer att gå till val på. Lundby-Wedin fick framträda.

 

    Men händelsen pekar på en risk i ett så hårdkommersialiserat samhälle som vårt, nämligen att tv-mediet väljer att granska partierna på de punkter som lämpar sig bäst som tv-underhållning. Partierna som är beroende av mediernas uppmärksamhet koncentrerar sig på samma sorts frågor och försöker göra dem attraktiva.

 

Spektakulära utspel blir viktigare än underliggande värderingar och program. Helheterna skyms och därmed omöjliggörs de goda kompromisser som behövs i en demokrati som vår. Fokuseringen på enstaka frågor gynnar fundamentalismen. Den som bara har en fråga kan ju knappast kompromissa, på sin höjd driva ett slags hästhandel, som i Stockholms kommunfullmäktige, där man köper och säljer röster.

Att Agendaredaktionen i ett slags önskan om konsekvens själva ville utse företrädare må vara hänt. Jag kände ändå tillfredsställelse över att mitt parti hävdade sitt oberoende. Idag är jag inte längre lika säker på fastheten i mitt partis hållning. Perssons avtal med Fichtelius ger kanske inte bara en journalist exklusiv tillgång till ett unikt material i utbyte mot ett löfte om fördröjd publicering, det vill säga att journalisten köper sig fördjupad kunskap och en framtida favör i utbyte mot tystnad, på ett sätt underordnar sig makten. Det kan ju i stället vara så att Göran Persson genom sitt avtal får möjlighet att innan han offentligt presenterar sina tankar pröva dem inför en erfaren journalist. Dennes reaktioner kanske rentav avgör hur tankarna slutligt presenteras, tillochmed avgör om de alls ska presenteras.

Göran Persson underordnar sig naturligtvis inte mediernas dramaturgi genom avtalet, men otvivelaktigt finns det en risk att han inordnar sig i den.

 

    Vilka effekter kan det då få? Ytterst leder det till att partistyrelse-, riksdagsgrupps- och vanliga partimedlemmars åsikter och ställningstaganden blir mindre viktiga att fundera över än att väga chansen till mediegenomslag för en politik som partiledaren i en mycket snäv krets utformar efter att ha tänkt högt inför en duktig journalist och dragit slutsatser av dennes frågor och kommentarer.

 

Problemet med detta är att det primära för ett parti och en partiledning, som på detta sätt inordnar sig i medias sätt att betrakta verkligheten, blir spelet om makten. Politiken blir mindre viktig.

Partimedlemmarnas roll begränsas under sådana omständigheter till att tjänstgöra som maktens budbärare. I bästa fall betjänar de en rörelse, men de är inte själva rörelsen. Övriga medborgare/väljare kan å sin sida nöja sig med att titta på tv-sändningarna.

 

 

Bengt Göransson
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet