ÅSIKT

Ett hus åt Ek!

CLAES WAHLIN ser Sverige sjabbla bort sina stjärnor

1 av 2 | Foto: MATS BÄCKER
Mats Ek repeterar med dansare ur Kungliga teaterns balett, i förgrunden Marie Lindqvist.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Cullbergbaletten har varit på utlands-turné. Igen. Recensionerna är minst sagt goda, Mats Eks Fluke och Didy Veldmans I remember red kommer hem och fortsätter sin turné med början på Dansens hus den 7 feb-ruari. Därefter bland annat i Umeå och Östersund, senare till Örebro, Linköping och Uppsala. Man kunde nästan tro att Cullbergbaletten är hemlös.

Men liksom Lars Norén sorterar numera Cullbergs världsberömda balettkompani under Riksteatern, en teater som med egentligen självständiga konstnärsgrupperingar och sina samproduktioner (Östgötateatern, Judiska teatern) alltmer antar formen av en paraplyorganisation. Såväl Norén som Mats Ek och Cullbergbaletten hör ju till det slags konstnärliga varumärken som kan uppträda i vilket sammanhang som helst och ändå bibehålla sin rättmätiga dragningskraft. Mats Ek är dessutom en flitigt anlitad koreograf utomlands och frågan är varför detta Sveriges mest berömda dansnamn - Ek såväl som Cullberg - skall tvingas underordna sig. Möjligen är trivseln och tryggheten god hos Riksteatern, men vad krävs egentligen för att vederbörliga myndigheter skall ge ett konstnärligt sammanhang av hög halt sitt eget rum?

Om nu Operan har sin kungliga balett, och Dramaten i alla fall kan upplåta ett litet krypin på livstid åt regissörer som Ingmar Bergman, behöver väl inte ansvaret sluta med dessa institutioner. Det måste ju vara praktiskt att fösa in allt som inte ryms under den ganska trånga kungliga logon hos något som Riksteatern; ekonomiskt blir åtagandet fördelaktigt och med turnéverksamheten legitimeras en demokratisk kulturpolitik.

Men hur skulle det svenska scenlandskapet se ut om utövande konstnärer med internationellt rykte hade sina egna hus? Tänk er Lars Noréns teater eller Cullbergbalettens hus någonstans i Sverige; det sistnämnda skulle inte bara locka det som förtjusta ekonomer kallar kulturturism, utan vi skulle plötsligt berikas med en institution till med en årlig repertoar där utvecklingsmöjligheterna kunde anpassas efter de konstnärliga önskemålen, allt dessutom till publikens fromma.

Varje nation med konstnärligt självförtroende borde aktivt söka efter möjligheter att skapa permanenta lösningar åt grupperingar som dessa. I länder som Sverige väntar man tills de är döda. Man vårdar gärna minnet, men finner det ointressant att ta ansvar för det som frodas, det som är närvarande. Gravvården är ju åtminstone mindre kostsam.

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM