ÅSIKT

Tack George! Tack Colin! Tack Tony! Tack Göran!

Historikern ÅSA LINDERBORG om källkritikens nya villkor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det avgjort jobbigaste med att vara forskare är att det anses att man måste ha belägg för sina påståenden. Detta krav kan vara nog så bekymmersamt. Vissa dagar saknar man helt lust att kliva upp ur sängen, då det plågsamt ofta visar sig att det på arkiven saknas källor för det som man vill bevisa. Otaliga är de som gett upp.

Det källkritiska genombrottet på 1920-talet, vilket jag själv är för ung för att ha upplevt men vars konsekvenser jag dagligen tvingats leva med i mitt arbete, förstörde mycket av kreativiteten för oss historiker. Plötsligt hävdades det att den demokratiske vikingahövdingen Torgny Lagman bara var en sagofigur och att den medeltida Karlskrönikan var fullständigt opålitlig som historiskt dokument. Jag tror jag talar för hela den svenska historikerkåren, när jag påstår att mycket av glädjen och meningen med att forska från och med då gick förlorad.

Under de senaste åren har det dock hänt mycket som har återskapat arbetslusten för alla oss som känner sig hämmade av den äldre källkritikens mossiga regelverk. En milstolpe i denna process var naturligtvis framgången för Kommunismens svarta bok, som övertygande visar att detta med källkritik är överskattat så länge man drivs av ädla motiv: 20 eller 80 miljoner döda, det spelar faktiskt ingen större roll, huvudsaken är att man kan avhålla folk från att tjusas av allsköns unken vänsterradikalism. En annan avgörande händelse är det rättsliga efterspelet av Göteborgskravallerna. Polisens fingerfärdiga hantering av ljud- och bildupptagningar är ju ett sällsynt lyckligt exempel på hur bra det kan bli när man orädd skaffar sig lite mer effektiva vägar till sanningen.

I ett historiskt perspektiv kommer nog i alla fall det stundande Irakkriget att utmärkas som det viktigaste genombrottet för möjligheterna till en mer källkritiskt otvungen vetenskap. Att irakierna snart ska bombas för innehav av odokumenterade massförstörelsevapen, är utan tvekan den bästa presenten vi historiker har fått. Denna nydaning av källkritiken har tacknämligt sanktionerats av självaste statsminister Göran Persson, som säger sig vara imponerad av Colin Powells bevisföring. Vi behöver alltså från och med nu inte ha några närmare belägg för det som vi tror oss veta. Detta innebär hittills oanade möjligheter – befrielsens timme är slagen!

Som näringslivsforskare har jag till exempel länge varit övertygad om att Fjärde oktober-rörelsen 1983 startade en investeringsfond med namnet ”Kryssningsmissiler mot löntagarfonder”. Jag vågar till och med påstå att det var självaste Marcus ”Dodde” Wallenberg som var initiativtagare till Missilfonden. Som alla förstår, måste dokumenten som bevisar detta finnas i Wallenbergarkivet på Täcka udden. Tyvärr är det lika svårt att komma in där som på Fort Knox, och Wallenbergs hantlangare hindrar hela tiden oss forskningsinspektörer att utföra vårt arbete. Vi är därför många som kräver att Svenska historiska föreningen nu måste inse allvaret och om nödvändigt tillgripa kraftåtgärder mot detta skurkarkiv!

Jag vet vidare, att ägarna av Investor har kastat giftgas på sina egna, för dem misshagliga SAF-direktörer. Denna nervgas har de förvarat i Kista, vilket kan avläsas på en flygbild som jag förfogar över men som jag av säkerhetsskäl ännu inte har offentliggjort. Somliga kommer kanske att tro att bilden föreställer lastbilar som fraktar bort Ericssons verksamhet, men i själva verket är det alltså giftgas som gömmer sig i lastbilsfrakterna. Jag tror mig också med säkerhet veta, att Wallenbergarna alltsedan 1980-talet har internerat fackombudsmän i koncentrationsläger. Detta avslöjande, har jag fått berättat för mig, ska finnas på en ljudupptagning av ett samtal mellan två avhoppade, högt uppsatta, Timbromedarbetare. Mina kollegor har hittills ställt sig kallsinniga, för att inte säga avvisande, till alla dessa påståenden, men från och med nu vill jag se den i ögonen som tvivlar.

Tack vare Irakkriget är det fler forskare än jag som hädanefter kan slå världen med häpnad – och vi kommer att göra det också! För vi historiker har länge ansett att det är lite orättvist, för att inte säga motsägelsefullt, att det alltid har ställts större källkritiska krav på oss vetenskapsmän än på dem som styr världen; det vi gör får ju aldrig några praktiska konsekvenser – vem läser det vi skriver? Men det är slut med det nu, och som representant för den nya generationens svenska historiker som länge ohörda har kämpat för vetenskapens frigörelse från källkritikens bojor, vill jag här framföra vår stora uppskattning: tack George, tack Colin, tack Tony, tack Göran!

Åsa Linderborg

doktor i historia vid Uppsala universitet.

ARTIKELN HANDLAR OM