ÅSIKT

Det var jag som var läckan på Säpo

Ingrid Windahl berättar om hur hon lämnade ut uppgifterna som skakade Sverige

1 av 2 | Foto: ULF HÖJER
Ingrid Windahl utanför Säpos dåvarande högkvarter i Stockholm. Ingrid läckte uppgifterna som blev grunden för Björn Kumms avslöjande av Säpo i Aftonbladet 1966.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att heta Karlsson är som att bära kamouflagekläder. Sensommaren 1965 behövde jag, tjugoårig Stockholmsflicka med detta efternamn, ett arbete. Nu var det offentliga sektorns stora tillväxttid. Hundratals lediga platser annonserades ut för oss som kunde skriva maskin hyfsat. Arton–tjugoåringar av kvinnligt kön strömmade in i de statliga verken. Gick jag så till arbetsförmedlingen, som sände mig till den färska Rikspolisstyrelsens centrala rekryteringssektion. Där fick jag blanketter att fylla i (föräldrars fullständiga namn?, moders flicknamn? föreningstillhörighet?) och skickades efter några dagar till kvarteret Kronoberg, där registreringsarbete väntade. Tystnadsplikt! Förmaningstal av kommissarie: Inte berätta för någon, fröken Karlsson. Så började jag arbeta i tron att jag befann mig i ett vanligt brottsregister.

Tio–femton kvinnor i ett rum, dels i min ålder, dels damer, med arbetsledaren Betty i spetsen. Svarta registerrullar av plåt öppnade sina gap och visade det väldiga registret med hundratusentals sifferkodade namnremsor i regnbågens alla färger, de flesta helgula, en enda vit – den dömde överste Wennerström. Och så de gula med röd kant, de starkt belastade. Belastade med vad? Mord var det inte, svarade Betty på min fråga, men någon riktig förklaring fick jag inte.

Andra dagen fann jag i K-rullen min farbror, avlidne sadelmakaren Karl Karlsson, Huvudsta, helgul remsa, och insåg att registret var politiskt: Farbror Kalle hade läst Ny Dag. Med ett ovanligare efternamn hade vår släktskap upptäckts och jag hade aldrig fått anställning.

I H-rullen fanns C-H Hermansson, gula remsor, röda kanter. Kunde det vara så – funderade jag och Monica, som jag försiktigt började tala med efter ett par veckor – att det fanns hot mot Hermansson, och att det var därför polisen hade en viss koll? Men det där med starkt belastad gick inte att komma förbi. Hittade man en sån bland remsorna var det passande att ropa till, högt och kvinnoförskräckt och gärna föra handen mot halsen: ”Nej men! Finns han här!”

Jag kände många i registret. Min barndomsvän Vivecas pappa – varför trodde polisen att han satt upp en radiomast på skorstenen i hyreshuset? Varför öppnades hans post? Svårt att se honom i ögonen när vi möttes. Varför fanns Äppelviks-pojkarna från övre medelklassen vars farfäder varit ingenjörer i S:t Petersburg före 1917? Och varför så många döda? Skulle de invänta domedagen?

Monica och jag satt utanför det gula polishuset och åt våra lunchmackor så länge hösten var varm. Vi delgav varandra våra fynd. Det gällde att inte bli konstig i huvudet. Miljön var schizofren: damerna som äls-kade P A Fogelströms Stockholmsböcker hade samtidigt inga problem att handha bevakningsfoton från fredsdemonstrationer på samme författare.

Jag kallades in till två kommissarier en morgon. Allvarsamt satt de bredvid varandra. De var tyngda av ett problem som de nu bestämt sig för att delge mig: Jag hade fällt olämpliga kommentarer under arbetet. ”Fröken Karlsson kan uppvigla arbetskamraterna med sådant”.

Maj 1966. Jag tog ned akter i arkivet när en kriminalassistent, en stor rödhårig karl, slog ett papper i bordet framför mig. Tinningsådrorna vibrerade när han bad mig tala om vad som stod allra längst ned. Jag svarade förvånat: ”Hasse Tullbergs tryckeri”. Han väste ”raden ovanför! Tystnadsplikt på heder och samvete! Kanske man ska ta reda på vad det betyder!”

Lundadocenten Sven Rydenfelt hade i en DN-artikel samma dag kritiserat säkerhetspolisen. Det fanns alltså folk utanför murarna som tyckte något var fel. Kriminalassistenten antog väl att jag var inblandad. Denna maj nötte jag sen ofta galonet på besöksstolen hos kommissarierna, i takt med att artiklar publicerades i olika tidningar. Jag anade en desperation. Då Tidsignal tog bilder utanför porten blev förhöret extra ingående och avslutades med: ”Vad röstar fröken Karlsson på?” ”Jag är socialdemokrat. Det skrev jag ju på föreningstillhörighet?” ”Det är bra, fröken Karlsson. Socialdemokrat får man vara.”

Hemliga polisen var aktuell denna vår. Naturligtvis låg ingen organiserad kampanj bakom artik-larna som kom sen i Aftonbladet. Jag råkade helt enkelt träffa Björn Kumm efter en teaterkväll, i en våning på Djurgården. I sällskapet befann sig två journalister till. Nu bröt jag tystnadsplikten. Vi började planera ett ordentligt avslöjande av den inrättning som kommit att kallas Säpo. Ett utmärkt sätt att fira tryckfrihetens 200-årsjubileum på.

Den 19 juni var en het söndag. Aftonbladets löpsedlar kom upp, tungt svarta. Människor kommenterade. Jag läste Björns artikel med ett öga i taget. Allt fanns med, allt var sant. Vi hade en gång för alla lyft upp Säpo ur mörkret och placerat säkerhetspolisen i hängmattan, på badstranden, på folks köksbord.

Morgonen därpå steg jag med is i magen in på arbetet och fick se damerna flyga isär med orden ”det blir fängelse!” hängande emellan sig. Sen blev det lugnt som i stormens öga. Aldrig mer ett kommissarieförhör, men en försvarsstabsmajor som hade tjänsterum i korridoren tittade rådjursaktigt sorgset på mig. Han ville nog åt mitt samvete.

Ventiltekniker kom den veckan, glada grabbar som närmade sig registerrullarna: ”Visst är det här registret det stått om i Aftonbladet? Får man ta en titt?” Betty kastade sig med utbredda armar framför rullarna likt en höna som försvarar sina kycklingar: ”Ånej! Ägna er åt ventilerna ni!”

På Karlbergsvägen mötte jag en man med Ica-kasse. Jag kände igen honom från säkerhetsavdelningens vårfest. Nästa gång vi möttes (samma kasse) förstod jag att skuggning pågick. Vi gick omkring i övre Vasastan, min skugga och jag. Kassen skrynklades alltmer. En gång sa vi ”hej” till varandra. Han följde aldrig med mig in på Tennstopet.

Monica, jag och två till förflyttades inom rikspolisstyrelsen. Men jag hade mer material till Björn. Jag hade hittat kodnyckeln längst bak i Ö-rullen. Säpos brottsrubriceringar på kända personer kunde preciseras. De publicerades i Aftonbladet i december 1966.

Ingrid Windahl

Född Karlsson

Fotnot:

I går berättade journalisten Björn Kumm hur han, tack vare Ingrid, kunde avslöja Säpos verksamhet.

Ingrid Windahl

ARTIKELN HANDLAR OM