ÅSIKT

Varken eller

MAJA LUNDGREN tänder inte på Zadie Smiths nya

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Zadie Smith.

Autografjakt är tydligast tänkbara bild för vad som har kallats "ett jagande efter vind". Autografjakt är också en parasitism: att vilja leva av och genom andra, självklart berömdheter, vars fåfänga samlar sig till en signatur. Ingen frågar efter, köper eller säljer namnteckningar av vänner, eftersom det måste finnas en känsla av falskmynteri och förräderi med i processen. Beundran värmer ryggen mot avund, och autografer är en spekulation i just beundran och avund.

Detta konstaterar författaren tidigt i Autografjägaren. Därefter kan romanen bara utvecklas i två riktningar. Antingen driver huvudpersonen med i ett västerländskt upplösningsskeende som leder till ökad tomhet och besvikelse. Redan skildrat sju miljarder gånger, men det kan alltid sägas på ett nytt sätt. Eller så inträffar något, en vändpunkt. I båda fallen måste författaren veta saker som romangestalten inte gör, och säga det på ett sätt som inte gör läsaren överflödig. Det är det första - upplösningens väg - som Zadie Smith väljer som riktning för romanen.

Alex-Li Tandem heter antihjälten som åker till USA på autografmässa och filmstjärnejakt, samtidigt som flickvännen i London ska genomgå en hjärtoperation, och en judisk minnesmässa över den döda pappan ska planeras. (Pappan var egentligen kines och mamman icke-troende judinna - en invecklad historia).

Alex gör alltså en felprioritering, enligt alla tänkbara religioner och filosofier: han slarvar bort kärlek och död, trampar på brödet... Han är, skriver Zadie Smith, en typisk ung västerlänning på sin vakt emot insikter och med en högsta önskan: att bli underhållen.

Visst får man veta att han har lite dåligt samvete för flickvännen och pappan, i alla fall ibland (främst för att han inte har mer dåligt samvete än han har). Men författaren vill ändock att det ska vara en underhållningsroman. Sökandet efter den gamla filmstjärna i USA som Alex dyrkat i många år ska alltså framstå som lite rafflande. Det får emellertid inte bli för lättsinnigt, eftersom Smith samtidigt vill att det ska vara en seriös roman som genomskådar falska ideal och illusioner. Varken hackat eller malet är bara en eufemism för vad det då blir.

Vid romanens slut och hemkoms-ten till London har hjälten inga illusioner men han är inte heller riktigt desillusionerad. Mötet med filmstjärnan har varken blivit en besvikelse eller ej. Filmstjärnan har inte fått några verkliga konturer utan förblivit en kliché av en gammal vimsig diva. Flickvännen har fått en ny pacemaker men hon har varken gjort slut eller inte slut. Däremot har läsaren fått sig till livs många skildringar av flygresor, hotellrum, affärsluncher, trista prassel, drogupplevelser i stället för syner, ironiskt sökande efter zen-buddhism och judisk mystik för att bryta ledan... Några inslag av thriller, hurtiga halvinsikter, och en seg och snackig deg av karaktärer och dialoger.

Ändå var det några kapitel en bit in i romanen där det fanns en konflikt som gick förlorad. Alex möten med sina religiösa kompisar, de allvarliga och knäppgökiga men inte särskilt bokstavstroende rabbinerna. Där borde Zadie Smith ha hejdat sig. Det var till och med lite obegripligt ett tag. Författaren tappade fokus när autografjägaren åkte utomlands.

Roman

Maja Lundgren