ÅSIKT

Strålande mörker

MARIA BERGOM-LARSSON om Ann Jäderlunds vackra mystik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Ann Jäderlund.

Första gången jag fick en diktsamling av Ann Jäderlund i min hand blev jag förstummad och överväldigad, det var mörker mörka mörkt kristaller från 1994, hennes femte diktsamling. Här fanns ett poetiskt språk som var fullständigt nytt. En ny känslans grammatik som övergivit vardagens syntax och lämnat alla onödiga bindeord bakom sig. Här mötte existensen naken och smärtsamt exponerad. Ann Jäderlunds poesi är ett språk för annorlunda erfarenheter, ett kvinnligt språk därför att den logiska strukturen har ersatts av klanger och rytmer, färger och sinnesanalogier. Ett slags poetiskt urspråk, ett "gurglande" före samhällets lag och ordning. Mig drabbade dessa dikter med en väldig kraft.

Sedan dess har hon givit ut två diktsamlingar till, Kalender röd - levande av is för tre år sedan och Blomman och människobenet som utkommer i dag. Båda är små till formatet, vackra att hålla i, något att stoppa i väskan eller fickan och läsa då och då. Det lilla formatet ska inte bedra, för här öppnar sig en rik och komplicerad poetisk värld - svårgenomtränglig och vid första genomläsningen avvisande, lockande genom sina rytmer och sin musikaliska skönhet, men också svår att fixera. Hennes poesi har sagts bära "förtegenhetens insegel". Jag tror att man måste hålla med. Det krävs ett eget "arbete i själen" för att förstå och införliva hennes dikter.

Den som gör ett försök att översätta dem till vanlig prosa kommer snart att snubbla. Recensionerna av hennes böcker har därför divergerat ovanligt mycket, vanligtvis sensibla kritiker har fått erkänna att de inte känner sig inbjudna till detta bord medan andra talar om ett förnyat kärlekens språk bortom romantisk retorik och förstelnade gester.

I Staffan Bergstens essäsamling Klang och åter, om bland annat Ann Jäderlunds poesi, finner man ett slags utkast till en poetik. I samband med sitt förhållande till Goya och dennes glidande relation till makten säger hon: "Jag kan nog känna igen mig i den hållningen: att vara mycket tydlig visuellt och samtidigt omöjlig att helt säkert definiera. Att beröra utan att redovisa vad det är som berör. (För att tvinga mottagaren till ansvar.) Men kanske hör det till konstens väsen över huvud taget?"

Ansvar för sin egen läsning - det upplever jag som ett nyckelord.

Blomman och människobenet, titeln, inbjuder till meditation. Blomman återkommer ofta hos Jäderlund, blomman, bladet, kontrasten till människobenet kunde inte vara större. Männi-skoben, något opersonligt och barskrapat som associerar till död men också ett slags skönhet och kanske skörhet. Ofta demonteras det vackra, det romantiska, av dess motsats, påträngande kroppslighet och fysiskt äckel. Här återkommer ord som "blod", "vatten", "flod", "mörker", "röd", "mörkrosa", "hjärta", "hjärthänder", "sidenkött", "hud", "port", "hus". Jag tycker att jag anar en religiös ådra djupt under ytan i dessa dikter. Kärnan i all mystik är kärlek. Eller frånvaro av kärlek, det bortvända ansiktet. Ett strålande mörker. I dikten Hem:

"Din hand kramar mitt hjärta. Ditt öga kramar min väns-tra kind. / Och huden rör vid min båge. Torrt element. Torrt element / Den ensamma människohuden. Var var ditt ansikte då? När jag innerst innerst / låg vid ditt hus? När jag öppet sög som ett sölande djur? / Var var ditt ansikte då? / Solen änd-rar sin skugga igen. Och ändrar sin färg på / den främmande kinden. Vem är du / min vän? Vem är du igen? Min vän på den främmande / kinden?/"

Jag läser mörker, brist. De spärrade orden är starkt betonade. Ändå slutar dikten med orden "den främmande väggen av ljus". Ljusvägg och främmande förs samman, paradoxer som bara mystiken kan härbärgera.

I dikten Var är vännens hus? finns samma frågor: "Var är vännens hus? Och var är den enkla handen?" Till sist lyser blomman "plötsligt" i sista raden som svar på alla frågor.

Blomman och människobenet - kanske kunde det med den franska mystikern Simone Weils symbolvärld heta Tyngden och nåden?

Ensamhet/kärlek heter det sista avsnittet i Blomman och människobenet. Här finns några av de vackraste kärleksdikterna i samlingen, en heter Kärlekstriptyk:

"" I kärlekens ljus. Svagt under och brinnande. Svagt / nära ögonen. Huden. Svagt bredvid kammaren. Svagt / tyst. Svagt sjungande. Svagt med en enda ton. Svagt / bredvid munnen. Ögonen. Svagt nära kammaren. / Svagt / mjukt. Svagt som det svaga guldet / jord citrus / som hungernsfärg."

Lyrik

Maria Bergom Larsson