ÅSIKT

Venusiansk charm

Essä: Suzanne Brøgger – LINDA EVANGELISTA OLSEN

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LOTTE FERNVALL
Suzanne Brøgger.

De romerska venusdyrkarna kännetecknades av förfining och till skillnad från deltagarna i den dionysiska orgiens blodsoffer förkastade de våldet. Det uppmärksammade Mario Perniola i en essä från början av åttiotalet. I stället för blod offrade man vin, ett slags listig efterbildningskonst som gudarna accepterade. Människans blodtörst förvandlas till en intagande teater, en hel serie av ljuvliga beteenden där driften får ett blomstrande utlopp. Till det här rituella förhållningssättet myntar han det tidlösa begreppet venusiansk charm. Att ha sådan charm innebär att man älskar sitt öde och står i ett bejakande förhållande till sin omgivning.

Är det någon som skulle kvalificera sig för den egenskapen så är det Suzanne Brøgger, tänker jag när jag läser den senaste boken Linda Evangelista Olsen från 2001 som i dag ges ut på svenska. Översättningen av Urban Andersson innehåller visserligen en del danismer, men inte i så hög grad att det förstör läsglädjen. Det är en text som kan liknas vid en enda lång fruktbarhetsrit. Författaren ser sig som en funktion som ska garantera fruktbarhet och att livet självt bryter fram i språket. Det liv som Brøgger berättat om och om igen i olika versioner.

I Linda Evangelista Olsen (namnet på Brøggers nuvarande katt) sker det ur ett kattperspektiv. I kattgestalten förenas fruktbarhet och död. Man möter den i huskatten som ynglar av sig och ganska snart visar ointresse och fientlighet gentemot avkomman, men också som människor som egentligen är katter.

Författarens mor är en katt från dödsriket som genom sitt suicidala beteende för dottern blivit en Schrödingers katt (katten som instängd i vetenskapsmannens låda kvantmekaniskt sett befinner sig i den så kallade superpositionen mitt emellan liv och död). Både död och inte död. Katten representerar det hinsides, ett tillstånd bortom lycka och olycka som under lång tid kommer att hålla författarens känsloliv i ett krampgrepp, i en förlamande ambivalens mellan hängivenhet och skräck. Samtidigt är det genom katten vägen till känslolivets återuppståndelse går.

Alla som någon gång läst hennes böcker vet att Brøgger aldrig ägnar sig åt självömkan. Hon älskar sitt öde, även då det kan synas oblitt. Hon vet sig vara gynnad av gudarna, en sant venusiansk inställning. Stilen är alltid slagfärdig och självironisk, det glimrar av munterhet och dråpligheter. De liksom släntrande och förstrött associativa sprången ger texten en naturlig och intagande rufsighet som är svår att inte kapitulera inför. Det paradoxala är att denna stil visat sig så väl lämpad att gestalta den skörhet som är följden av att befinna sig i en emotionell superposition där allt känns villkorat, där varje steg är som att gå på en nyfrusen sjö.

Lojaliteten som Brøgger visar sig själv skulle man kunna kalla narcissistisk, men för en illusionslös författare bortom gott och ont är det naturligtvis otänkbart att sticka under stol med sin självupptagenhet. Den är en del av tillvaron som ska bejakas, och berättar om en underliggande sårbarhet som är allas. Vi behöver våra skydd för att överleva. Brøggers förlåtande och pragmatiska inställning till de egna tillkortakommandena blir till en tröst för läsaren. Det är med stor ömhet man följer denna ängsliga kattägares förehavanden.

Egentligen skulle man kunna betrakta den här boken som en bagatell, en kåserande och underhållande text om författarens relation till sina husdjur. Men Brøgger tänjer ut den anspråkslösa formen och visar än en gång vilken allmängiltighet det allra intimaste kan ha. Precis som hos Proust blir minsta lilla blad bärare av ett symboliskt budskap. Kaffekoppar och sängöverkast, döda möss och kattluckor, allt blir del av den process där författaren stegvis tar sig ur kattgudens förtrollning. Och det bergtagna känslolivet slipper lös. Katten visar sig vara ett vanligt djur - fortfarande mystiskt, men inte längre husets kejsarinna.

Essä

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM